Walk a mile!

Chicita, alla armar och ben i behåll so far, efter dagens två promnader-men huga vadkallt det blåser! Och snöar gör det också nu.

Loanne, jamen eller hur? Det står ordagrant i brevet "...Vi får därför ta prover på dina hormonvärden för att se om förändringen är hormonaktiv eller inte. Du ska även genomgå en synundersökning så snart som möjligt" Innan det står att de hittat den här knölen och efter står om att magnetkamerabilderna är skickade till Linköping för vidare analys.

Exakt var någonstans är det meningen att jag ska fatta att jag själv redan nästa moron hade kunnat åka till min egen vårdcentral för att beställningen av proverna finns inlagda via nätet och jag kangöra det när jag själv vill?
Jag menar, vad man än kan förväntas fatta i normala fall, så kanske man kan kan utgå ifrån att någon som just läst ett brev med orden "knöl i hypofysen" (alltså = tumör, eftersom ordet tumör betyder just knöl), är hjälpt av lite övertydlighet? Jag tycker det kunde ha stått "...blodproverna går du själv antingen till vårdcentralen eller provtagningen på sjukhuset och lämnar. Du behöver inte beställa tid, gör gärna detta så snart som möjligt, eftersom vidare utredning är beroende av provsvaren" Men men-jag har framfört att jag inte tycker det var speciellt självklart att det hängde på mig själv att gå iväg, utan man kan mycket väl tolka det som att "fortsättning följer och vi hör av oss steg för steg"

Nu är det färdigstucket iallafall och de behövde bara sticka en gång också-jag är väldigt svår att få nog med blod ifrån, så allt under tre försök ser jag som en lyckad provtagning. Tur jag inte är spruträdd.

Alltså, inatt råkade jag vara uppe extra sent och började titta på dokumentären "Not dead yet" om gitarristen Jason Becker. Jag kunde inte gå och lägga mig utan att se klart. HUR kan man ens ha en sådan begåvning? Och HUR behåller man livsglädjen och fortsätter leva med ALS i över 22 år? Man dör av ALS, så är det! Men den här killen, han sitter hemma i sin rullstol och komponerar musik för brinnande livet. Jag är helt helt blown away. Här är hans hemsida om ni undrar vad jag babblar om:

jasonbeckerguitar.com/not_dead_yet.html

Du, jag tror det är en rätt normal reaktion på den typen av livsöden "vad HAR jag egentligen att gnälla över?" Och det kan ju vara nyttigt under stundom och ibland ge lite nya perspektiv-och kanske kraft att ta nya steg och orka en bit till, eller se sitt liv i ett annat ljus.

Men annars tycker jag nog man kan få berätta om sitt liv sådant det är just nu och vet man om att det man rensar i är just "i-landsproblem" så har man ju redan en distans till dem, eller hur? Tro mig, det märks stor skillnad när någon verkligen beter sig som om en smärre motgång i vardagsmaskineriet faktiskt är lika med en katastrof värdig ett kvinnonamn bredvid Gudrun, Katrina eller någon annan katastrofal storhet.
Sådan verkar du inte!

Snostars, klart det spelar roll! Jag vet att det till stor del är för att jag inte längre står och springer runt hela dagarna det blivit så illa med vikten.

Loanne, tekniska prylar som inte fungerar är bland det mest provocerande jag vet. Jag tycks inbilla mig att det faktiskt går att skrika liv i en apparat som om den bara var en trotsig unge som skulle skärpa sig och göra som jag säger åt den. Och gör den inte det, så kan jag mycket väl gå över till rena våldsamheter.

Tack för alla kramar och omtankar förresten! Det hjälper.
Jag har börjat glida över från "chock" till "reaktion" i fas tycks det. För jag har varit på ett fördjävligt brutaluselt humör och verkligen inte varit rolig att ha omkring sig. Mest arg och med inslag av panikkänslor-som när man är trängd in i ett hörn och det inte spelar någon roll vad man gör, för det finns ingenstans att at vägen. Men också någon liten skvätt av tårar.

Förr, när jag var yngre var jag bättre på att gråta ut. Det var en ventil och gav styrka. Nu är det som om jag hårdnat en del med åren och jag blir mer arg och förbannad än ledsen. jag vet inte säkert, men jag tror det är bättre att stortjuta ut allt ledset och sedan är det lite lättare. Jag vet inte hur mycket det är att vinna på att vara härdad. (ni vet sådär som man sägs bli av allt som inte dödar)

Jaja, dagens filosofiska inslag.

På det fysiska planet kan jag meddela att jag både denna vecka och förra loggat 5000 förbrända kalorier i promenader och crossande. Om det inte vore för att jag för tillfället plågas av förstoppning, skulle jag nog ha tappat något halvkilo denna veckan tror jag (men nu är det så att skit väger, bokstavligen talat, så förrän det blivit balans i min mage igen, är det inte rättvisande att stå på vågen) Som det ser ut nu, så är det i varje fall så att jag snart kapat 1,5 kg. Det är tyvärr ändå så att jag för nävarande väger mer nu än jag gjorde samma datum ifjol och det är ju trist, men vad kan jag göra annat än att arbeta vidare mot mina mål. Jag har börjat och börjat och börjat och tagit mig bra stycken alla gånger, men så på vintern tappar jag koceptet igen. Alltså har jag aldrig kommit bort från BMI "övervikt" de senaste fyra åren. Det är mitt absolut största mål.
Egentligen borde jag skita i allt med vikt kanske, och bara säga "det är hälsosamt att ha flås och muskler" och köra på utifrån det. men jag vill faktiskt också väga mindre, det är den uppriktiga sanningen. Komma i kläder. Inte få magen ivägen när jag ska knyta skorna. 

Idag är det strålande sol men bitande blåst här. Tårarna bara rann i vinden under min promenad. Idag är min vilodag, då jag inte får crossa, så jag har bara gått i normalrask takt, men ville ta vara på solen eftersom det ska bli värsta snöovädret i veckan har de sagt.
Hunden ville till sist inte gå mer, (undrar om tassarna blir lite ömma när man just klippt klorna? Eller om han bara är vinterotränad? eller lat?) så det blev inte 90 minuter utan 80, men det räckte för att passera den där 5000-gränsen för veckan.

Apropå kalorier, så är det nog bara ganska ungefärligt, för exakt vad man förbränner är ju svårt att veta utan någon mer personligt inställd manick. Crossens beräkningar, dumbbell.se eller annan info via nätet...det varierar ganska stort vad det är för uppgifter man får. Men det är ju åtminstone något att gå efter. Jag tänker att om jag bestämmer att jag ska avverka 5000 kcl enligt crossens siffror plus dumbbells beräkningar för promenadena, ja då harjag ju något att sträva efter utöver vågen och oavsett hur många kalorierna i verkligheten exakt är, så gör ju stegen och minutrarna samma nytta oavsett. Och siffran att sträva efter fungerar som en sporre. Precis som om man går med stegräknare.

Loanne, ja, man kan ju ha vilken måttstock som helst egentligen
gå en halvtimme om dagen
göra av med si och så kalorier enligt en viss träningsmaskin
ta visst antal steg
styrketräna x antal pass
cykla si och så långt, snabbt, länge...

..huvudsaken är ju att man gör det man föresatt sig-den enda vettiga träningen är ju som bekant den som blir av. Och om det är i from av promenad eller pingismatch spelar kvitta.

Ja, även jag, fast jag brukar vara dum nog att tro att bara för att jag är så himla medveten så ska jag på något vis slippa undan. Korkat! Och skrämmande nog så har du nog rätt-förr eller senare brukar man (jag) vara tvungen att ta även gråten.Gott! Det är faktiskt främsta skälet till att jag väljer utomhus och motion före koständringar just nu. jag vet att det är SÅ viktigt och betydelsefullt att komma ut och få dagljus. Kan du medicinera dig själv genom att verkligen vara utomhus varje dag, så är det jättebra! Jag har också haft utmattningsdepression och jag önskar att alla som får det också skulle få "daglig utomhusvistelse" på recept. Det är inte så lät att orka genomföra, men väldigt stor skillnad än om man fastnar inne.

Känner igen det där med ilska, att vara lättirriterad och ha kort stubin. Både under utmattningsdepression och som en konsekvens av kroniska smärtor.
 
Jag tror min omgivning låter mig "hålla på" rätt mycket, men herregud, de är ju inga änglar, utan vid fel tidspunkt får ju även de spelet och tappar tålamodet. Förresten så får de själva sin beskärda del av spel helt utan att det är kopplat till mina egna utbrott.
Jag tror det viktigaste faktiskt är att man kan konsatera att det inte är farligt att bli arga och att man inte behöver vara så himla rar hela jäkla tiden. Däremot är det illa om man börjar tappa respekten för varandra på individnivå. Det är ju lätt att hamna i en ond cirkel-och såklart måste det ju finnas något annat mellan de där frispelen man får. Man behöver kunna skratta, både åt eländet och åt det som faktiskt är roligt. Annars blir det katastrof tror jag.
Vår räddning är nog iallafall att vi (ärligt talat mest han) kan börja garva åt skiten tillslut. Eller, det är nog en kombo av att jag kan vara ganska vasst träffsäker medan jag skäller och beskriva eländet ganska roligt-även om jag skriker medan jag beskriver. han brukar då ganska ofta börja skratta, och då är ju idden lite bruten så att säga.
men jag skriekr och gapar mycket mer än jag skulle vilja och inte minst inför min son lider jag ofta av djupt dåligt samvete-även om jag vet att det fungerar som en ventil

Apropå ventiler, så stretar jag på med crossen därborta i grannens garage. Jag går och går och går och gör av med massor av kalorier och avverkar massor av kilometrar....

..och ute går och går jag också. Hunden fick en chock av första riktigt långpromenaden igår. Eftersom han är så himla liten är vinter inte en bra tid för långa promenader-det finns inte så himla många ställen att gå på, utan blir det 45-50 minuter så är det helt klart en rejäl promenad på vintern. förresten fryser han ju så jädra lätt, så det brukar inte vara av intresse från hans egen sida. Men igår gick vi 95 minuter och direkt efter körde jag 45 minuter på crossen-herrejäklars vad det kändes i benen idag! Inte träningsväerk, men liksom mört.
Men HÄRLIGT att det nu åtminstone är såpass mycket varmare att amn kan gå ut och att man känner att solen värmer, även om luften är kall!

Det är tråkigt att vågen inte svarar som jag skulle önska, men jag fattar ju att den här hypofyshistorien antagligen sabbar för mig där. Jag vet så väl att fokuset ska vara på själva hälsan, alltså att ha flås och vara vid god kondition när det blir dags för op, men eftersom jag ju verkligen både vill coh behöver gå ner i vikt också-för hälsans skull-så är det likförbaskat trist när det går så in i norden segt med vågen.
jag veeeet att "kasta vågen" och allt det, men jag vill ändå se den gå ner till normalare BMI. Så är det bara.
Fast, jag har ju inte satt igång någon bantning eller så, så att utifrån enbart motionen ändå ha gått av mig de där första 1,8, får väl räknas som bättre än inget även om jag hade hoppats på mer de här första fyra veckorna. Jag tänker verkligen inte späka mig i det här läget-alltså, vaffan om man inte har fler dagar i livet så tänker jag åtminstone äta både gott och ordentligt. Annars orkar jag ju inte gå heller.

Märker iallafall att kondisen börjar öka och jag börjar kommaiin i det där att jag gärna lägger till ett kvarter på promenaden för att kunna logga några fler minutrar i min träningsdagbok.

Vad ska ni göra i påsk?

Vi är hemma hela familjen både själva påsken och över sonens påsklov. Påsken blir helt lugn, för sambon har brandjour (deltidsbrandman) och det medger inga längre utflykter.
Däremot får sonen besök-hans bästis sedan tiden vi bodde i Sthlm kommer ner och stannar en hel vecka, så lovet är liksom superroligt bara av sig själv litegrann.

Jag siktar på god mat, soliga promenader och bra insatser på crossen, och hoppas på en eller annan bra film utöver det. Böcker ännu inte lästa ligger också och väntar, men det får jag inte ta i för mycket med, jag känner att huvudet får lida då. Jag som annars älskar att läsa!
Annars hoppas jag att vi i nästa vecka får något besked om när operationen är tänkt att bli av, så jag får förbereda mig mentalt och även lösa praktiska frågor runt det.
Men tills dess tänker jag påska.

HA! GLAD PÅSK!!!- Imorse fick jag äntligen kvitto på de där två sista hektona som fattades för två kilo! Då har jag faktiskt ändå klarat målet att snitta 0.5 kg ner/vecka. Det får vara godkänt!
Fjantigt att två fucking hekto ska spela roll-men det lyfte min mentala nivå en bit, det är bara att erkänna.

Angående vågen, så har jag haft tidigare nedgångs arbeten då jag bara vägt mig max en gån /vecka.
Men, nu har jag nästan hittat en avslappning i att det går ju inte stadigt ner-det hoppar ju lite upp och ner! man KAN faktistk ställa sig där en morgon utan att ha gjort någon som förtjänar uppgång, och ändå väga mer än dagen innan. Alltså kan det vara lika bra att väga sig varje morgon och inse att det inte alls hänger bara på vågen. jag kan tex tydligt se att mina lår börjar få en anna och mycket trevligare form, där under fettet. Det är ju bra, även om jag önskar att magen vore mindre omfångsrik.

Jag ska också äta godis med irish cream-vi har en godisfabrik i närheten och har kpt hem av deras finaste choklad med just Irisch cream. det ska bli SÅ gott, jag ska ha mens och har ett sockersug så jag på riktigt var nära att plundra sonens påskägg både igårkväll och i förrgår. att jag inte gjort det än är fan värt ett nobelpris i behärskning. (att jag istället åt en glass iförrgår behöver väl ingen veta, det var ju ingen som såg mig? Jag stod ju dessutom emot helt igår...)

nu ska jag se om man och hund har intresse av en långfredagspromenad!