Walk a mile!

Jag tror faktiskt inte folk i allmänhet tycker att man är så värst duktig för att man går ut och går. Det är därför det är skönt med en tråd för promenerare. Eftersom "hallå, man börjar bränna fettet först efter 30 minuter och pulsen ska upp på minst si och så och du äter väl LCHF, för svordomen framför andra stavas k o l h y d r a t"  Och så vidare....

Sedan kan mna ju ibland vara extra sårbar inför en kommentar, även om den mest kanske är menad som en spontan reaktion på något-som att man tycker en tid och en sträcka stämmer dåligt överens.

För några år sedan var jag på G med mina promenader och sökte pepp ihop med andra, men, dessa powerwalkare sade sig gå många många km mer än jag klarade även om jag maxade. Idag har jag kollat upp deras siffror och konstaterar att normalt sett så ligger de tiderna och sträckorna mer under jogging än att gå, precis som jag trodde. Men för mig var det deppigt och splittrande att se deras redovisningar, för jag kände att det tog på mitt eget och ja blev mindre nöjd med det jag gjorde, så jag slutade prata om min träning med just dem, för de var på en annan plats än jag liksom.
fast det är ju hårfin balans och skillnad ibland ändå. för ibland behöver man kanske lite pusch, eller ett ggott råd-och ibland vill man bara att folk ska hejja på en. Och ibland stämmer det man vill och det man behöver dåligt överens.

Det vi alla kan konstatera är ju i vart fall, att ska man själv maxa sitt promenadtempo ibland, så får man kanske faktiskt skippa hunden - eller lära den att det finns rastning VS motion och när det är motion, så är tidningen typ stängd, ihopvikt och undanstoppad. En taktik jag själv haft nu det senaste, är att övertala sambon att haka på en första runda med hunden, och då går vi i tempo "låg" eller "normal" lite på hundens villkor, sedan går jag vidare en egen runda i mitt maxtempo, då jag pinnar på i en takt som vare sig hund eller sambo är intresserad av. 

Asjobbigt. Folk är väldigt bra på att tala om hur man istället eller egentligen borde göra-med det mesta i livet faktiskt. Jag har på senare år börjat sålla riktigt rejält i fråga om vem jag talar med vad om. Alla ska inte ha access till allt i mitt liv och det jag gör är inte till för att dissikeras av alla andra. men däremot bollar jag saker med dem jag tror och upplever möter mig där jag är, för vi behöver dela våra liv med andra.

Sedan lär sig folk ibland också. Min sambo var väldigt bra på att snacka om intervaller och förbränning i början av vårt förhållande. Och han skulle innerst inne gärna lära mig hur man egentligen ska träna, åtminstone styrketräna. Han har verkligen gamla inbitna mått för vad som är att at i ordentligt och allt bygger såklart på hans egna, gedigna, träningserfarenheter. Men, när han sett vad mina promenader faktiskt gör och hur stor skillnad det blir-och hur raskt jag faktiskt går när jag har ångan uppe, så har det blivit färre råd och mer pepp och respekt. Och han går dessutom mer själv också...Istället för att ligga i soffan och berätta hur jag borde göra! HA!!!

Gör det Chicita! Själv ska jag gå ut och se till att gräva ner min morsdagspresent. Jag har en liten rabatt som ska bli min Mammas Plantering, som jag ska sitta och titta på när jag blir gammal och min son för länge sedan flyttat... Årets små krukor med perenner behöver komma ner i jorden nu.

Sedan ska jag också gå. Först med hunden, sedan en vända utan honom-det är hög tid och bra länge sedan nu.

Hello girls! Och hextra hej och välkommen till Pia B.

Jag har haft en del att stå i och även prioriterat bort datorn av rena stillsamhetsskäl, för att få riktigt lugn mellan alla saker som betats av senaste tiden-shit vad det händer grejor i maj och juni, inte minst när man är förälder och ska delta i alla avslutningar och åka hit och dit.

NU är det sommarlov i casa PB (åtminstone för min son då) och vet ni vad-nu är det bäst ni håller i er, för nu kommer en redig skräll- igår SPRANG vi ihop han och jag!

Alltså, jag springer inte. Nångonsin. Jag vare sig orkar eller kan det för att kroppen har ont. Men nu vet jag inte vad tusan som flög i mig, för jag tänkte att "nämen vaddå, man kan väl pröva" och så blev det så att vi var ute i 50 minuter då det mesta var promenad i högt tempo, men då vi också sprang den lilla elljusslingan här i TRETTON minuter sprang jag! jag höll helt allvarligt talt på att dö på slutet men min son hejjade så på mig att jag ju var tvungen att slutföra. Jag är i chock och min kropp också.

Kanske gör jag aldrig om det eller kanske gör jag det. Och kanske kan mina knän inte det men då märker jag ju det då. Jag kan iallafall konstatera att det är typiskt mig-när det är något min son behöver pepp och stöd med-ja då är jag som vanligt beredd att gå the extra mile. (Han har satt som mål att förbättra sin kondis i sommar, "så att han orkar allt han vill på fotbollsplanen")

Hur som helst så var det ta mig tusan det duktigaste jag gjort på länge. Jag kan inte minnas att jag sprungit så långt i sträck någon gång typ.

Chicita, jag känner väl igen det där med både väderkänslighet och migrän-tyvärr får jag väl säga.  Just nu känner jag mig som en klubbad säl och skulle helst gå och lägga mig för natten-men vi får främmande imorgon och hoppsan hade visst min sambo missat den tid han skulle börja på ettt kvällsjobb så vips blev jag ensam med all den sista städningen. Dammsuga hela huset, våttorka åtminstone kök och badrum, förbereda lunchen inför imorgon, vika undan tvättberget.åååååååå vad sugen jag känner mig på det med åskan hängandes i luften. *djup ironi*

Bäst jag slår av datorn, både för åskans skull och mitt eget städfokus.

Izredam;
Määän hörru! Vaddå duktiga hela tiden? Nejdu! Jag har knappt loggat en enda riktig promenadrunda senaste tiden och typ kommit av mig rätt rejält. Och vad mat beträffar, så har det fikats och firats på både ena och andra sättet i tid och otid, så det är inte precis så att vågen tagit några större skutt neråt, kan jag ju säga.
Men jag har ju mitt mål långsiktigt satt och jag bara helt enkelt vägrar att ha en massa skuld förutom själva övervikten. Då blir det bara värre och dubbla misslyckanden hela tiden.
Jag försöker se väldigt nyktert på det hela. "Okej, nu har det varit mycket fika/chips/godis whatever. Alltså är det läge för att plussa på på promenadkontot." Och så helt sonika bara göra det, utan att grubbla, älta eller känna sig dålig. Vad ska det tjäna till liksom?
Nä-upp med hakan Izredam, räta på ryggen och var inte så taskig mot dig själv!

Och du-på nio dagar hinner du ett kilo-det är inte det sämsta! Hejja hejja! En rejäl promenad om dagen och halva tallriken grönsaker så klarar du ett kilo tror jag, trallalla!

Hejja alla oss!

Jag har nyss kommit hem efter att ha tjatat ut min son på ännu en dösföraktande runda i elljusspåret. Jag måste ju säga att det är tur ingen ser mig, för jag tror de flesta skulle tycka att ordet "springa" vore en stark överdrift-men JAG säger springa, för det är det snabbaste jag kan lufsa framåt och det är inte gå. Och jag orkar inte egentligen och kroppen skriker både under tiden och även rent värk-mässigt. men, nu tänkte jag utmana min värk och se hur kroppen reagerar lite mer långsiktigt. Kanske visar det sig att jag inte kan springa, kanske visar det sig istället att något blir bättre i nuti och jag får mindre värk? Utan att pröva kan jag ju inte få veta.

Jag har i vart fall slagit rekord idag, eftersom jag sprang 2,5 km istället för de 2 jag klarade i fredags.

Här har vi så mycket vatten i ån nu att det börjar kännas som om det vore bra ifall det snart vänder och om de där regnen de lovat uteblir. För jag bor vid den där ån som är fortsättningen på de redan översvämmade områdena högre upp på den småländska kartan. Det är gubbar ute och håller koll på mätare och nivåer överallt och på somliga håll har de fått panikflytta kor som plötsligt stod upp till magen i vatten i sina hagar. Bryggor lligger under ytan med räcken och allt och det är inte mycket kvar av stenvalven i den gamla bron och än stiger det. Just vid mitt hus-som ligger precis vid ån, är det en bra bit kvar innan det väller över, för en gång i tiden fyllde någon upp här. Antagligen någon som ledsnade på vattnet.

Hunden kom idag på att 05:15 var en bra tid att börja gny och vilja gå ut på. Jag höll inte med, men vid 05:45 var det bara att ge upp och ta ut hundskrället-som inte ens var bajenödig utan bara pinkade och såg mäkta belåten ut över att matte var ute i arla morgonstund.
Jaha, ja men då kunde jag ju knipa alla de mördarsniglar som ännu var ute på promenad, så ytterligare hundra gick till kokningsslakten jag alltjämt bedriver för att hålla dessa inkräktaare vid  så lågt antal som möjligt. (min första sommar här plockade jag över 10 000 av odjuren)

Tog en rejäl morgonpromenad efter akutkissen och inspekterade vattenflödena i omrdet. Då fick jag privilegiet att se något de flesta tydligen aldrig får se, eftersom djuret i fråga både är rödlistat (hotat) och sällsynt eftersom det håller sig undan. En hasselsnok! Jättefin var den i morgonsolen. De äter huggormar, så en sådan får gärna bo på min tomt om den vill. Fast den här var ute i vårt strövområde.

Annars är planen idag att få med sonen ut och försöka det där med att springa igen. Jag har kommit upp i så mycket som 3,3 km (2 km var nära döden första gången) och nog för att jag är mör i mina värkande delar av kroppen, men jag vill tro att det hittills är så att det åtminstone inte gör saken värre, utan kanske på sikt bättre. Vi får se. Det här blir min 15:e springgång och jag är fortfarande mäkta förvånad och ganska stolt över att jag-av alla människor på jorden-faktiskt lufsar runt i skog och mark och utmanar konditionen.
men, nu är där kantareller och också massor av blåbär....

....så nu måste jag ta en massa lågsamma promenader också, för alla de där skatterna kan inte stå oplockade därute.

Jag är på väg uppåt landet för att hänga med min mamma och mina sysrtar med avkommor i några dagar. Vi får väl se hur irriterad jag hunnit bli innan jag kommit hem igen. En klart negativ sak med att ha långt emellan, är att det lätt blir så intensivt att man blir helt slut i tålamodet efter en stund. Men, nytillkommen kusin ska inspekteras och sonen behöver få lite kvaluttatid med mormor och så vidare. Dessutom jobbar min samo bara en jäkla massa nattpass närmsta tiden, så han har det bäst helt ifred.

Hur som helst så måste jag innan vi drar skrika ut REKOOOOORD! och jubla på ett ställe där andra åtmistone kanske fattr lite av min bedrift. jag började ju springa. Och idag är det fem veckor sedan. jag sprang då 2 km och det tog nästan död på mig-verkligen!. Det tog 13 minuter och var alltigenom vidrigt. Sedan dess har jag tagit mig ut 16 ggr till och utökat sträckan med de metrar jag klarat gång för gång. "fram till det där trädet klarar jag!" typ. Igår ökade jag tiden med en hel minut och idag-IDAG tjejer, sprang jag i SEX minuter mer än jag någonsin gjort i hela långa livet. Jag sprang utan att stanna i tjugonio minuter!!! Jag är snart uppe i fem kilometer och kan snart kuta i en hel halvtimme!

Jag är chockad, stolt och AS-nöjd med mig själv!

-Nu gäller det att inte falla till föga för latmasken och allt fikabrödet, resgodiset och glassarna de närmsta dagarna, då jag inte är hemma...