Walk a mile!

Tack  hörni!

Och Oniq-JA det GÅR!!!
För tro mig när jag säger att jag verkligen aldrig i hela livet sprungit och det är något av en sensation att jag ens kommit på tanken NU, med värken jag dras med och allt.  Jag är mycket glatt överraskad att kroppen uppenbarligen svarar så pass snabbt att det räcker med några få veckor för att komma över den där värsta jag D Ö R-gränsen. Kan jag-då kan vem som helst, så är det! (om man inte har andra hinder än sin taskiga kondis vill säga)
Och nu så här när den 6:e veckan börjat, så har faktiskt det där bröjat smyga sig på som alla talar om-att jag faktiskt känner lust att ge mig ut och även när jag springer därute och det är jobbigt, så är det ens slags skön jobbighet. Det där med endorfinerna stämmer visst... Jag känner mig som värsta vinnaren och hur glad som helst.

Det bästa med min egen utmaning är att jag tagit samma runda som jag hittills gått och så springer jag så lång del jag orkar. Efter det går jag raskt resterande, och sammanlagt har jag då haft min timme ute. Nu har jag snart "sprungit upp" hela rundan, vilket gör att timmen ju krymper ner. Alltså har jag förlängt rundan, för jag känner spontant i kroppen att det är väldigt bra att fortsätta gå i högt tempo en stund efter att man sprungit det man klarar. Så, fortsätter jag med det här, så kommer det att bli raska promenader och löpning (lufsning)  minst en timme, minst varannan dag. Det måste ju bara i längden ha positiv effekt på vågen och livskvalitén.

Grattis Chicita!

Själv har jag varit iväg hos släkten och tuffat runt Sverige några riktiga heldagar på tåg, i bil och med buss för att ta mig dit. med hund och son i sällskap har jag haft fina dagar. Nu är det skönt att ha kommit hem igen - jag älskar att få gå på min egen toalett!- och jag är glad att vågen bara visade 4 hg upp, efter allt "lite extra" som man unnar sig och bjuds på när man reser bort. Det hade lika gärna kunnat vara 4 kg, så jag är helnöjd.

Haha, jamen jag veeet! Gudars skymning! Jag är helnöjd med att ha klarat 11 dagar borta -och dessutom gäster på besök hos oss innan vi for-på bara 4 hg. Jag har ätit allt jag velat, men inte de mängder jag kanske gjort innan mitt "projekt", och faktiskt fått in några rediga promenader här och där. För att inte tala om vad man förbränner under tågbytena med tunga väskor, hund som ska rastas (något chockad över att kastas ner på trottoaren i Klarakvarteren helt plötsligt, lantvovve som han annars är-seså, här är ett träd, kissa på det nu! Jag kan säga att han såg väldigt lättad ut när han fick lite gräs under tassarna vid Klara kyrka.  Där rastar sig ju redan allsköns annat mänskligt elände, så jag lät honom faktiskt pinka där, efter att ha rännt runt utan resultat)

Annars kan man ju även konstatera att nio timmar på gående fot under en festival också blir förbränning, liksom utflykter till öar med promenadstråk, promenader ner till badvikar och båtplatser räknas också och att ta igen tid med en släkting medan man rastar vovve och framför barnvagn blir också en promenad.
Jag sprang faktiskt också två ggr under de här dagarna, men kan efter det bestämt bekräfta det jag redan egentligen visste: jag kan inte springa med asfalt som underlag. Där går gränsen. Åtminstone i nuläget.

Ja, alltså allvarligt talat så är jag häpen över hur många som faktiskt väljer att ta med hunden på ställen som är helt crowded och med en ljudvolym å det mest sanslösa. Då menar jag inte innerstads promenad-för det kan man ju behöva träna dem på, utan stadsfestival med tusentals människor på liten yta, konserter från flera scener samtidigt, tivoli och allt annat som brukar finnas. Jag skulle inte utsätta min hund för det. han är fortfarande alldels tillräckligt trött efter alla intryck unde resans gång, utan att ha behövt utstå den ljudmattan också. Då fick han vara hos min mamma och bli bortskämd.

På resan upp, hoppades jag ju förgäves att han skulle göra även nummer två i Sthlm, men nej. Inte heller i Sundsvall, så han fick åka buss två timmar till och blev under den tiden duktigt nödig. Han lade vid ankomsten en hög värdig en schäfer, fast han inte är större än vår katt. Man önskar ju att man kunde förklara för dem att "kom igen, det är nu det gäller, du har dessa femton minuter mellan tågen, sedan är det kört i tre timmar till!"
tack och lov att vi iallafall hade flera byten, så han kunde pinka tre ggr under resans gång.
På hemvägen kändes det lite som att han fattat att det är bäst att passa på, för då gjorde han ifrån sig allt.

Ja, generellt sett så försöker vi ta med vår hund på så mycket som möjligt för att han ska utveclas till att vara någorlunda cool i de flesta sammanhang. Nu är han ung och rätt valpig i huvudet, samtidigt som han börjar försöka visa vem som minsann är den som är största killen på gatan och dessutom hör till de larmande raserna, som ska tala om för flocken att något händer. Alltså kan jag inte göra så mycket annat än ta med honom ofta, så att han kanske vänjer sig och slutar gapa.
Vad som då är "intressant" är ju hur andra hundägare gör. Jag menar tex gubben med en skotte i sådant där rullkoppel, som hade hunden på full längd över precis hela gågatan och glatt sa "å titta här kommer en kompis!" och släpper fram sin hund till vår utan vidare. (Jag sa ifrån), eller de som faktsikt har hunden lös-även i stan etc. Man har verkligen fullt sjå att hålla koll på alla folks ungar, andra hundar och gud vet allt, så inget ska hända som man inte vill.
Men jag noterar att min jycke åtminstone verkar ha utvecklats något under säsongen och han kan iofs sätta i att skälla, men brukar lugna sig, lägga sig under uteserveringsbordet och vara tyst. Precis vad jag önskar av vårt hundliv. Att han ska kunna vara med så vi kan gå ut och käka sommartid utan att stressa. Åka bil går också bättre nu, det gillar han egentligen inte alls. Åka motorbåt har han också prövat nu. Det var inte så kul tyckte han. Fast allra värst var ju förstås att min syrra (som har kennel) hade fräckheten att skrapa tandsten, raka tassar och klippa klor allt på en och samma gång. Han tittade snett på henne hela kvällen efteråt...

Hej tråden!

Jag har ballat ur.
Först en inflammation i höften, sedan långvarig förkylning satte stopp för springandet (eller, lufsandet då, men i allafall..)
Jag har börjat läsa matte-eftersom det ser rätt mörkt ut på jobbfronten på orten, så kanske man skulle se till att skaffa den där högskolebehörigheten tänkte jag, och då fattas matte. Matte är en -minst- lika stor utmaning som springa för mig, så jag har utmanat mig själv mer det senaste halvåret än jag annars gjort på väldigt länge. åtminstone i de avseendena. Två riktiga akilleshälar och onödiga anledningar till dåligt självförtroende eller att känna sig kass.

Jag är alltså egentligen inte hemma på förmiddagarna längre. Men idag är det klass 2-varning hos oss, och jag vägrar därmed att köra bil. Nog för att jag vill utmana mig med matten, men dö vill jag inte. Inte på grund av matte, och inte än.

Vågen har gått sönder. Eller, det är nog bara slut på batteriet, men det är länge sedan jag vägde mig nu. Fast sanningen om konsekvenserna av en tämligen stillsittande höst och eftergifter för godis och fredagsmys, står ändå glasklar i sin obarmhärtiga tydlighet, så det är ingen chans att lura sig. Och nu blir det jul...

...ska man hoppas på ett live efter det då, som de andra grisarna? 

Chicita, vet du-det där om matten du skrev, hade jag verkligen lika gärna kunnat skriva själv! SAMMA! Jag flyttade också mitt i  och fick inte räkna som jag lärt mig och kunde heller inte tänka om. Dessutom har jeg ett flertal olämpliga lärare (en som just haft hjärnblödning och inte var i någon vidare form, en gammal magister som var militär och som man var livrädd för, och sedan i gymnasiet en gubbsjuk man som man adrig i livet skulle bett om hjälp eftersom han var ett äkta äckel). Räddningen genom högstadiet var en av de bästa lärare jag haft-han skulle nog vara stol om han visste att jag tagit mig an det här.
Att jag under mellanstadiet var ganska rejält mobbad och totalt utfryst, gjorde ju inte att jag precis hade mer kraft att få hjälp med mitt svåraste ämne.
Jag har så svåra minnen förknippade med matten att jag har tillbringat ett helt vuxenliv med att skjuta det så långt bort från mig som möjligt.
Att jag nu alltså helt frivilligt sitter med en bok och bara en gång hittills blivit gråtfärdig, är så stort att det är svårt för mig att förklara. Jag fejsar verkligen demoner och ser spöken i de håliga ögonen. Och vet du vad-jag har stunder då jag börjar tro att jag kanske inte är helt dum i huvudet ändå.... 

Usch! Jag får sådana flashbacks att jag knappt orkar gå dit och tänka på det. Jag hade, under min klart värsta del av skoltiden, samma lärare i alla ämnen. Han lyckades, tillsammans med mobbarna, förvandla en glad, framåt, frimodig liten tjej till en skugga. Gympan var värst-där gick det ju inte att gömma sig. Han var dessutom stor vän av offentlig förnedring-oavsett om det var i skidspåret eller i klassrummet. jag for lika illa av  vad han gormade åt andra, som det som riktades mot mig själv. I femman fick jag min första mens. På en idrottslektion. Jag hade hellre dött än berättat det, som ni säkert förstår, eftersom flera av er har linande upplevelser. Bara som ett litet exempel på en ångestfylld stund.

Glädjen i att röra sig, att vara vän med sin kropp, att våga fråga, ta plats... nä fy fadriken, jag vill inte ens dröja vid de där minnena. Och jag är så TRÖTT på att det finns där och har fått prägla min inställning till saker så länge. Jag är sambo med en man som varit idrottare i hela sin uppväxt och för honom har det nog varit svårt att fatta vad det kostat mig i styrkesamling för att börja göra upp med allt det där bagaget. Tills han började förstå att det berör samma känslocentra som det i honom gör att bli påmind om sina läs-och skrivsvårigheter. Som han inte heller fick hjälp med.

Vi är många som har upplevt Den Stora Ensamheten genom skoltiden. Jag är så glad att det inte ser ut likadant nu, när min son går i femman. OCH jag är omåttligt stolt över att jag vågar adressera min rädsla och ta mig friheten att få vara den jag egentligen är-och göra sakerna på mina villkor utifrån mina förutsättningar.

Så, just nu försöker jag se det som att jag är där jag är-jag har inte lagt av-jag är i en pågående process och vill leva ett så sunt liv jag kan både inom-och utombords så att säga. Jag har hela tiden vetat att det blir vinter och att jag kommer av mig då-men vaddå, det ska väl bli vår igen och fågelsång va? åtminstone matar jag fåglarna (som äter i ett förfärande tempo) så att jag ska hålla liv i både dem och hoppet om att allt inte bara var en tillfällighet.

Fast, räknat har jag inte gjort idag. Jag har mest suttit i den där andra tråden. Och nu, när hunden och jag varit på promenad till ICA och köpt mer fågelmat (alltså , äter HUR mycket som helst pippijåglarna), så tänker jag äta en daim. Because I´m fuckin worth it, så det så.

Hallå tråden!
Long time...

Jag har fått omprioritera nu igen och fick en del nytt att tänka på som förändrade förutsättningarna en del.

jag har tänkt mycket på dig och din yrsel Chicita. Jag hamnade nämligen på sjukhus just pga att jag vaknade en lördagmorgon och var så yr redan bara då jag skulle vrida huvudet för att kolla klockan, och sedan kunde jag inte gå rakt! Helt bara sådär kom det och jag fattade ingenting. Småningom gjorde folk klart ör mig att sådant där ska man söka för (bla en sysster som jobbar på akuten och nog är typ den mist sjåpiga jag vet och när hon säger att "det där kan vara allvarligt fattar du väl!", då lyssnar man!)

Nåväl, efter ct-röntgen, mr-undersökning och massor av prover, tester och flera dygn på sjukhus, fick jag veta att det inte var stroke. Det var ju skönt.
Men de har upptäckt att min hypofys är förstorad. Jaha?

Ja, och det måste man titta vidare på och yrsel med och dessutom råkade allt sammanfalla med minn remiss till reumatologen. så den senaste månaden har jag varit på idel undersökningar och idag på ny MR-hjärna, med kontrastvätska den här gången. nu ska jag bara vänta på kallelse från neurologen och så ska jag få veta vad de ser på nya bilderna. Detta kan vara alltifrån över-eller underproduktion eller andra störningar, till tumör. Plötsligt kom alla min migrän i annan dager och alla andra konstiga saker jag dras med. Till och med värken i kroppen kan ha med detta att göra. Hypofysen är liksom chefen i kroppen och det är heeeelt sjukt vad mycket som påverkas! (Man ska typ låtaa bli att försöka googla hypofysen själv märker man snabbt...)Men det är inte säkert att yrseln ahr med det att göra, eller värken, eller migränen, eller barnlösheten eller....

...fast kanske eller mycket möjligt...
Herregud vilket meck och vad mycket ovisst och vilket hattande och väntande det blev nu!
Fast skönt om jag kan få veta vad alla olika grejor är-jag avskyr när det är flummigt och utan svar. Men klart, det vore ju inte så kul om de säger att jag har en hjärntumör. Å andra sidan vill jag inte heller höra att jag måste äta medicin resten av livet pga någon kronisk störning. Och vad de tänker göra åt vad det nu r, får jag inte veta förrän de meddelar just vad det är inser jag.
Hur som helst blev det inte så mycket av crosstrainern jag hade börjat gå på i grannens garage och ute har det varit och är precis lika livsfarligt halt som ni andra beskriver-dålig kombo med yrseln.

Men, jag försöker komma ut en sväng varje dag så jag får dagsljus och inte låter mig själv skrämmas till att bli sittande inne-det får jag dessutom så förbenat ont i kroppen av.
Ja så jag försöker ha en massa tålamod och hålla mig neutral inombords tills jag får veta vad det är fråga om-då frå jag väl ha en reaktionsfas och sedan göra en plan eller så. Förhoppningsvis är detta åtminstone behandlingsbart på ena eller andra sättet. bara det att när det är ens hjärna och så den där lilla chefen man pratar om, blir det lite eftertänksam stämning i hemmet. Inte minst min sambo tycker det är skitläskigt-man fattar ju att det handlar om lite viktigare saker än mina knän och nacke. Konstigt att man kan ha något fel i huvudet bokstavligt talat och ändå inte må värre än jag gör-när man kan bli så jäkla skitdålig av influensan.

Ja, detta var inte manat som någon klagovisa, utan jag ville bara återknyta lite och förklara varför jag inte varit här och pratat promenader senaste tiden. Och som sagt-jag vet ju vilken yrsel du dras med Chicita. Jag låg där på avdelningen och undrade om du också fått göra så här mycket röntgen och grejor...

Ja det är verkligen en störande faktor-att köra bil tex, har under en tid inte varit att tänka på och jag blir så övermäktigt trött också, jag antar att det är för att hjärnan får jobba så hårt för att kompensera. Eller så är det för själva hypofysgrejen-jag har helt klart fått något fel. Nu gäller det bara att få veta mer så det går att bearbeta och hantera-vad det än är.

(apropå trådar om att inte ge upp här i tillvaron.. )