HUR komma över ett ex när man är helt ensam?

3 v är en väldigt kort tid och självklart mår du dåligt du måste ju sörja och det tar tid. Om du har möjlighet så boka tid hos en psykolog eller kurator eller familjeterapeut så du får prata av dig.
Boka redan på måndag helst.

Ta väl hand om dig och styrkekramar till dig

håller med föregående talare, dessutom kan en rolig kväll med kompisar hjälpa lite. 

Av vilken anledning flyttade ni isär?

Håller med föregående talare, det är bra att få komma och prata med någon proffesionell som kanske kan hjälpa dig att bearbeta dina känslor.
Är man en sån som behöver få prata om det som känns jobbigt så är det en väldigt bra lösning.

Sedan har du ett perfekt tillfälle att vara egoistisk nu.
Att börja fundera på vad som gör DIG lycklig, vad du vill ha i DITT liv.
Du kan fundera på om det är något särskilt du vill utvecklas inom, om det är ngt du velat göra men inte gjort för att du varit upptagen med erat liv tidigare.

Om det är jobbigt att ingen väntar hem dig ¨på eftermiddan och kvällen, dra nytta av det.
Ta med dig en bra bok och sätt dig på ett café.
Unna dig sånt du inte gjort tidigare.

3 veckor är inte lång tid, men bara en dag med hjärtesorg är FÖR jobbigt.
Det är klart att man inte vill må så.

Allt det här kommer du att se tillbaka på sen när du träffar nästa som fyller ditt hjärta med kärlek.
Då kommer du att tänka att "om det inte tagit slut med honom, då hade jag aldrig fått uppleva det här"

Det kanske det är men känns som 10 år... Ja, det skulle kanske vara bra, men jag vill och behöver nog komma ut och göra saker också...men det är ju inte lätt utan kompisar direkt...

Tack för svaret och kram. 

En liten kattunge kanske skulle vara mysigt att gosa med på kvällarna?
Då får du någon som väntar på dig då du kommer hem.
Om du snart har semester är det ett väldigt bra tillfälle så att du kan vara med den första tiden innan den kan vara själv mer.

Klart du behöver komma ut och träffa folk.
Finns det ork att träffa nytt folk?

Besök kyrkan (kan man göra även om man inte är superreligös) men dom brukar ordna träffar och middagar.
Gör vad som helst bara för att komma ut lite.

För några år sen förlorade jag (som det kändes då, mitt livs största kärlek, vi var också förlovade). Hela min världs kretsade kring honom och vi hade många gemensamma vänner. När det tog slut förlorade jag allt. Jag var nästan helt ensam. Jag har varit med om många break ups men den här var den jobbigaste. Första tiden orkade jag med ingenting men med tiden omvandlades sorgen till vrede (som är ganska vanligt). Jag kände att jag hade förlorat mig själv (vilket är mycket vanligt ) och började läsa självbiografier för att hitta inspiration för att komma på fötter igen. Under förhållande hade jag blivit deprimerad och behövt ta anti depressivt och gått upp 20 kilo. Jag slängde tabletterna och började träna (promenera). Det kändes så skönt, sorgen och ilskan jag kände gick jag av. Jag lärde mig att uppskatta min egen sällskap. Man kan ha kul själv också =). Jag lärde mig också att den viktigaste kärleken är till sig själv och älskar man inte sig själv hur ska någon annan göra det. Med tiden fick jag kontakt med både gamla och nya vänner (men det tar tid). Jag gick ner till min gamla vikt också. Efter en tid träffade jag min nuvaranade pojkvän och vi ska gifta oss om tre månader =). Det här är den bästa förhållandet jag någonsin haft. Inget jämfört med dem andra. Jag tror tack vare mitt förra förhållande så lärde jag mycket och viktigast av allt att älska sig själv och ha egen tid. Det är viktigt att tänka (som många glömmer bort är) att ett förhållande eller en kille ska inte vara ens hela liv. Du är den viktigaste du har coh det är viktigt att du tar hand om dig. Jag är en person som går på bio själv och kan gå ut och njuta av lite god mat själv (fast än jag har pojkvän).

Det jag vill säga är att jag förstår att du är ledsen men nu har du verkligen chansen att hitta dig själv och göra vad du vill. Som du säkert hört finns det flera fiskar i havet. Ett förhållande som tar slut kan inte ha varit så bra....annars så skulle det inte tagit slut eller hur? Våga tro på att något bättre väntar dig. Det här kan visa sig att det är det bästa som hänt dig.

Jag önskar dig all lycka till. Det kommer ordna sig ska du se  =)

Jag förstår precis vad du går igenom. Mitt förra förhållande var mkt destruktivt och när jag tillslut blev dumpad (hade inte själv orken att göra slut på det) så kändes det verklligen som om marken försvann under fötterna till en början. Jag hade inga vänner kvar och dessutom blev jag i samma veva klar med en utbildning och fick inget jobb så jag stod dessutom utan vettig sysselsättning om dagarna.
Min räddning blev att jag skaffade mig riktigt fasta rutiner, typ måndag träna, tisdag tvätta onsdag handla... jag lagade riktig och god middag till mig själv varje dag och åt på samma tid (jätteviktigt!!), och jag såg till att göra saker på egen hand, typ gå på bio, gå på utstälningar osv. Det känns riktigt skumt att göra sådant själv i böjan om man inte är van, men det är bara att tvinga iväg sig själv i början och sen blir det lättare.
   Visst är det bra att ha kompisar som kan distrahera en, men nu så här i efterhand så känner jag att den där tiden var väldigt bra för mig, den läkte mig på många sätt och jag fick en massa tid på mig att verkligen reda ut mig själv och komma över förhållandet... ja att verkligen läka ut sorgen på riktig och inte bara rusa vidare som jag hade gjort tidigare (och då rakt in i detta dåliga förhållandet bla...)
  Att vara ensam när man är ledsen käns ju såklart inte som någon höjdare, men ensamhet är faktiskt inte bara negativt... risken, om man har mycket vänner omkring sig att man bara distraherar sig från att vara ledsen och inte låter det som gör ont göra ont färdigt, hoppas ni fattar hur jag menar... så klart är det inte bra att grotta ner sig och isolera sig, men att faktiskt få lite tid i livet när man är påtvingat ensam, tror jag så här i efterhand kan vara riktigt nyttigt...
   För mig ledde det till att jag blev mycket stabilare i mig själv o verkligen visste vad jag ville ha i ett förhållande, till exempel, och jag tror att det i sin tur ledde till att jag jag har ett så bra förhållande idag!

Lycka till tjejen, och kom ihåg att det som inte tar kål på en gör en starkare!

Min kompis säger att bästa sättet att få nya vänner är genom människans bästa vän, en hund. Den ger dig någon att vara med, är där när du är ledsen och du får många möjligheter att träffa människor på tex valpkurser, dresseringskurser, ev. Utställningar :) men tänk på att djuren är der i ca 20 år, så om inte du är en hund människa är kanske inte detta ett råd för dig. Och för du säger att det är dyrt att köpa, så finns det många djur som behöver ett gott hem eller omplasseringar.

Förstår din ledsenhet. Alla tips här är jättebra tycker jag, dels att söka hjälp dels att tvinga sig själv till rutiner och att göra saker.

Personligen så är jag nästan en sådan person som är "beroende"av andra människor. Jag vet inte om det är något i min uppfostran. Min far har haft många kvinnor, men han har alltid haft en ny innan han lämnat den han haft för tillfället. Min mor blev helt galen när hon och min far skildes, sprang ute på dansställen och skickade in kontaktannonser. Träffade två olika karlar inom kort tid var snabb med att förlova sig innan hon hittade den man hon gifte sig med. Kändes som att hon var tvungen att ha någon. Min bror är likadan, han har haft flera förhållande och när det blivit strul och han singel, ja då har han blivit deprimerad och sagt rakt ut att han inte duger något till han kommer att bli ensam för resten av livet. Han är trettio. Personligen så levde jag i ett kärlekslöst äktenskap pga bekvämlighet, trygghet och för att jag var övertygad att jag inte skulle fixa det utan honom. När jag väl fick tummarna loss och separerade så träffade jag en kille som egentligen inte alls är min typ. Det visade sig att han var alkolist och förhållandet var destruktivt fysisk och psykisk misshandel. Jag som alltid har sagt att jag inte förstår kvinnor som stannar hos sådana män. Helt plötsligt var jag sån själv. Hittade dock styrkan någon stans att ta mig därifrån. Varför stannade jag då.. antagligen för att jag inte trodde att någon annan ville ha mig. Ville inte bli ensam.I båda förhållandena så sökte jag bekräftelse. Men jag förlorade kontakt med vänner och intressen, slutade rita och läsa som jag alltid tyckt om att göra.

Nu har jag nyligen gift mig med mina drömmars man. Även om allt ändå gått ganska snabbt så har det varit helt annorlunda. Vi har verkligen tid för varandra, men vi har även egna intressen och eget liv.Vi är två individer i vår tvåsamhet. Om du förstår vad jag menar. Att hänga upp sitt liv på den andra parten är så fel. Det behöver inte vara att man separerar det kan vara andra orsaker till att man förlorar sin partner. Nej nu har jag en helt annan självkänsla, trots att jag fortfarande hatar att vara ensam ringer gärna någon, har tvn på eller hänger på fb och chattar med folk. Det hade inte funkat för mig att vara ensam, jag är inte sådan som person. Har en väninna som är ensam och har väldigt hög integritet, många vänner men ingen partner och när någon kommer för nära så drar hon sig undan (säkerligen rädd att förlora sin frihet) men hon sa faktiskt igår.. Att det jag och min man har, den gemenskapen och kärleken en bubbla där ingen annan har tillträde, den avundas hon lite.

Vad jag vill ha sagt är att alla är olika, tre veckor är en kort tid ganska normalt att känna som du gör. En sorg oavsett orsak eller vem som ville separera. Dock är det viktigt att du inom rimlig tid kommer ur den här uppgivenhetskänslan. Lätt att hamna i en depression. Gör vad som passar dig beroende på vad för typ av människa du är. Du kanske behöver andra kring dig för att må bra, bjud hem den där tjejen på jobb som du kanske varit nyfiken på att lära känna. Eller grannen som du hälsat på i trappen. Om du har intressen försök att ta tag i dom. Skulle det hålla i sig med ditt illabefinnande så tycker jag absolut att du ska söka hjälp.

Styrkekramar

Man låter tårarna förvandlas till ilska. Eller så dör känslorna, sakta och plågsamt, av näringsbrist. När jag blev utkastad från mitt ex (hans tjänstebostad) så valde jag att ta till mig mina katter så fort jag lyckats skaffa någonstans att bo (två månader), även om det egentligen var för trångt för dem. Det kändes bättre när någon blev glad för att jag kom hem.
Tvinga dig att motionera. Man mår helt enkelt bättre efteråt, även om man startar väldigt långt nere.
Tyvärr är det inte helt lätt att vara tillräckligt trevlig för att få nya vänner när man behöver dem som bäst.
Att få prata med en kurator/psykologkan hjälpa. Ofta kan man få hjälp att leda tankarna rätt samtidigt som man pratar av sig. Jourhavande medmänniska kan också vara en idé.
Och glöm inte skaffa vattenfast mascara.