Besviken och vrång
Min m2b friade på påskafton i våras (HURRA!).
Alla var glada, utom m2b's pappa - men han är alltid surig så det tog vi ingen notis av.
Ett par dagar senare var vi hos Martin's (m2b) föräldrar, då var även hans bror och broderns fästmö där, de har varit tillsammans i 17 år, förlovade i typ 10-13 eller ja, vettekatten egentligen.
Martin var på övervåning och pysslade med datorn, och jag hade precis varit på toaletten, när jag ska gå in i vardagsrummet där de andra sitter. (Martins pappa, bror och broderns kvinna).
Då jag hör pappan säga:
"Tror ni de kommer att gifta sig" med en hånfull ton.
Brodern skrattar nervöst men säger inget. (De vet inte att jag är där).
Kvinnan fnyser och säger ungefär "Inte en chans".
typ 1 vecka senare är jag hos hans föräldrar, utan Marty, men med hans bror och kvinnan, även mamman är med vid detta tillfälle.
Helt plötsligt räcker kvinnan fram ett save the date kort, helt plötsligt har de bestämmt sig för att gifta sig.
Och måste säga det bara 1½ vecka efter vår förlovning, även om det hade planerat det innan ändå, så kunde de väl ha väntat lite med att ge save the date kortet, det var ju liksom bara just ett save-the-date.
Det som bara blir värre är att, när jag sa till Martin att detta gjorde mig upprörd så pratade han med sina föräldrar och de sa ungefär:
"Ja vi kan ju inte veta om de har planerat det sen tidigare eller inte".
Fastän att det var de som bokade lokalen och allt åt dem, då måste de ju ha vetat.
De har lagt bröllopet den 20 december, trots att de vet jag och Marty vill fira jul hos min mamma (som bor i sverige, vi bor i UK). Så nu kommer vi få en jätte stressig och dyr jul.
Jag vill inte ens gå, kvinnan hejar inte på mig när vi ses ute på stan, brodern skrattar alltid nervöst som att han inte vet vad han ska säga och göra för att slippa prata med mig.
Är jag egoistisk som känner såhär?
Kunde vi inte ha fått vara lite i centrum när vi förlovade oss? - De fick ju vara det när de förlovade sig.
Mår verkligen dåligt av att tänka på att gå på deras bröllop och missa värdefull tid med min underbara mamma (som ju dessutom ska hjälpa till att planera vårat bröllop).
Usch, jag är så uppgiven, vet inte vad jag ska göra.
Kan f.ö. nämna att Martin inte heller vill gå, då han inte talar med sin bror, mer än när vi ses gemensamt hos hans föräldrar. De har bott i sitt hus i 10 år och Martin har aldrig ens varit INNE i huset, aldrig varit hembjuden eller någonting.