BT-Veteraner

Beklagar sorgen.

Hur man ska klä sig beror lite på hur nära man står och hur konservativ omgivningen är. Gammaldags etikett säger att de närmast anhöriga ska klä sig helt i svart (män i den omedelbara familjen med vit skjorta och vit slips), men det är inte så många som håller på det om man inte t.ex bor på landet och är väldigt konservativ. Familjen kan också välja att be deltagarna att inte klä sig så mörkt, det är särskilt vanligt om den avlidne var ung.

Generellt bör man klä sig diskret och propert, "den lilla svarta" med djup urringning och nätstrumpor är alltså inte särskilt lämpligt även om den är svart.  Grått och mörkblått går bra, och vitt till. Diskret makeup och inga blingiga smycken. Barn behöver inte alls vara sorgeklädda, även om man kanske kan undvika de allra knalligaste färgerna och mest uppseendeväckande kläderna.

Jag har faktiskt tänkt en del på det där med den äldre generationen just idag, eftersom det är min mormors födelsedag. Det är 20 år sedan hon dog, men jag saknar henne fortfarande så det gör ont ibland. Jag har ingen av mina mor- eller farföräldrar kvar, den enda från den generationen är en gammelmoster som jag skulle vilja ha mer kontakt med. Det är väl en del av livet och att bli "lite mer än vuxen", att man fullt ut börjar bli medveten om tidens gång och vad den innebär. Och snart är det föräldrarnas tur (jag har nog äldre föräldrar än du!) och då är man plötsligt liksom den som är den äldre generationen själv!

Lägg inte för mycket pengar på kläder bara för begravningen, om du inte kommer att använda dem sen. Bättre att ta något lite nedtonat ur garderoben i så fall.

Hoppas både du och Chicita kryar på er!

Jag funderar också på att börja sy. Jag har nämligen just fått hit mormors gamla Husqvarna som jag fick ärva för ganska länge sen, men den är liksom lite för tung för att ta på tåget... En sån där riktig symaskin som knappt går att få tag på längre, servad och fixad och redo för action - tack, mamma!  Eftersom jag har så udda proportioner vore det förmodligen perfekt för mig att börja sy mina egna kläder som inte sitter som hejkomochhjälpmig. Å andra sidan ser jag framför mig hur mycket fel jag kommer att göra och hur mycket jag kommer att svära och sprätta...

Ja, något jag brukar fundera på är att ta någon topp som sitter bra men är gammal och sliten, och sprätta isär den och använda som mönster (ja, tänka på sömsmån och sånt förstås). Eller om den sitter bra upptill men är för tajt nertill (mycket vanligt fenomen på min kroppsform), kopiera upptill men lägga till nertill.

Trikå är lite knepigt att sy i va? Undrar om min maskin har sån där specialsöm?

Vad skönt! Och spännande - snart får ni träffas! Har ni hunnit plocka in i garderoberna?

Jag gick upp alldeles för tidigt idag. Ska på grej med jobbet som iofs säkert blir trevligt, men jag jobbade till sent igår och har bara fått sova 6 timmar, så jag är lite svajig. Bokstavligen. Förbaskade morgonyrsel!

Hoppar också in i sjukstugan, även om det "bara" är en tillfällig förvärring av befintlig sjukdom. Det blir lätt så när man bestämmer sig för att skita i vad man kan och inte kan göra och dansar järnet i flera timmar på personalfest fast man vet att det kommer surt efter. Tre nätters dålig sömn som bonus, så kan ni förstå att jag har varit en smula mör idag. Många värktabletter blir det!

Hoppas proffsen får ordning på er andra, för mig är det bara intensivvila som gäller. Förutom att jag ska jobba en massa i helgen då.

Och så är hissen trasig, och tydligen sitter det en skylt om att den kommer att vara avstängd i flera dagar för att de måste beställa någon del. Alltså... vi bor högst upp. Det är många trappor. Och förutom att varenda muskel värker och har gått ut i generalstrejk så har jag fullständigt pajat knäna på allt dansande, de är svullna och instabila (har ett trasigt knä som ingen tog på allvar när det hände) och gör svinont hela tiden, så det blir väldigt spännande att se hur jag ska ta mig ut när jag ska till jobbet, och sen hem igen. Överväger seriöst att bo på hotell en natt! (Och skicka räkningen till hyresvärden.)

Ja, man får väga för- och nackdelar noga. Jag kan ibland tycka det är surt att så mycket pengar går till hyran (vi har en ganska dyr nybyggt lägenhet), men å andra sidan trivs vi ju bra och det är fräscht. Men har man mindre pengar spelar det såklart större roll.  Vi får väl se om ni hamnar i läget att behöva välja!Sötisen! Varför tror du han blev så förtjust i det tyget? Var det mjukt och skönt?

Jag har baxat mig nerför trapporna och upp igen både igår och idag och det är f-n inte roligt. Hade nästan kramp i vaderna i morse men var tvungen att ta mig till jobbet ändå. Få se hur det går i morgon!

Jag har haft samma upplevelse, sjukgymnaster verkar vara betydligt bättre än ortopeder på att känna när något är fel. När jag pangade knät och vädjade flera gånger om att få det röntgat eftersom det verkligen kändes som att något gått sönder fick jag höra från flera ortopeder att det bara var en stukning och förresten var det inte konstigt att jag fick ont i knäna när jag var överviktig.

Sen ca 9 månader senare låg jag en dag på sängen och läste när knäskålen plötsligt seglade iväg och la sig på utsidan av benet. Men orka ortopeder... jag tryckte resolut tillbaka den och gick med knät lindat någon vecka, brydde mig aldrig om att gå till nån läkare. Däremot sökte jag då en sjukgymnast, som efter ungefär en minuts klämmande kunde konstatera att knät verkligen var trasigt. Förmodligen har jag dragit av ett korsband eller två, det kan vara något mer också. Jag fick lite övningar för att stärka musklerna runtom, så mycket mer var det inte att göra. När jag överanstränger mig känner jag att knät blir instabilt, ibland böjer det sig för mycket bakåt, och jag håller alltid i ledstången när jag går nerför trappor eftersom jag helt enkelt inte litar på att det inte viker sig. Men nej, jag är väl bara tjock och gnällig...

Hoppas verkligen ortopeden har något bra att komma med! Man ska inte behöva gå runt och vara sådär trasig som du.Skönt att få det kollat, håller tummarna för att det blir så bra som möjligt för dottern.

---

Vad bra det är när man börjar skriva ett inlägg, sen tappar man tråden och börjar surfa runt i andra flikar, och tre timmar senare när man ska stänga ner datorn och gå och lägga sig upptäcker man att man aldrig skrev klart och postade!

Usch nej, vad irriterande! Ja, det är ju bara att ta tag i saker och göra det som måste göras, men ibland vill man bara sätta sig på bakhasorna och säga "nej nu räcker det! jag gör inte en sak till!".

Grattis förresten till den väntade tillökningen, foglossning eller inte... Har visst inte kommenterat här på länge utan bara läst.

Jag är väldigt, väldigt trött, har ett skov i min sjukdom och kanske lite novemberdepression på gång som grädde på moset. Det känns faktiskt inte roligt alls. Idag har jag bara suttit på soffan och slösurfat håglöst, när jag inte vilat i sängen. Orkade inte fixa någon direkt mat heller, om inte en tallrik yoghurt och en halv burk pepparkakor räknas som en näringsrik lunch...? Tur att maken kom hem och lagade mat sen. Jag överväger allvarligt att sjukskriva mig från jobbet i morgon. Tog mig knappt dit igår och det kändes inte som om jag gjorde nåt strålande jobb direkt även om jag skärper mig när det gäller. Men jag är nog för snål för att stanna hemma...

Ja, jag skämdes faktiskt när jag gick till akuten med urinvägsinfektion en Lucianatt, jag fattar ju att de har viktigare saker för sig. Men jag hade försökt få tid på husläkarjouren, och jag kissade blod och hade så ont att jag inte kunde sitta stilla (sova var bara att glömma), så jag kände till slut att jag inte orkade vänta tills vc öppnade på morgonen. (Inte toan! ). Jag hade full förståelse för att jag fick vänta flera timmar på ett mycket snabbt besök hos någon halvbakad student som såg ut som 14.

Chicita, hur går det med foten?

Narkospersonal får nog höra det mesta. Jag kommer tyvärr ihåg en hel del trams jag sagt i halvdrogat tillstånd inför mina operationer. Jag tänkte också föreslå smörgås. Eller ett kokt ägg, fast det luktar ju inget vidare.