pratsjuk, men tyst

Börja med att berätta om din sorg över att vänta med barn. Och tala samtidigt om att du inte missunnar henne barnet.
Jag tycker att det skulle vara bra för henne att förstå varför du kanske inte jublar av glädje varje gång du ser henne med magen. Samtidigt som hon behöver förstå att du inte heller vill undvika henne därför.
Helt enkelt - om hon förstår hur du känner just nu, så behöver inte hon heller bli ledsen över hur du reagerar när ni träffas och hon kanske kan hålla tillbaka lite av babypratet också när du är med...

Ärlighet varar nog längst i det här fallet.  

Säg det! Säg att jag gläder mig så otroligt mycket för din skull och eftersom jag längtar själv så jag kan gå åt, så vrider det sig inom mig av längtan och jag känner mig så glad och avundsjuk samtidigt att jag både vill krama dig, och skäms och vill gråta på samma gång. Jag önskar att jag också var gravid och att vi fick vara det samtidigt.

Hon är din vän. Hon förtjänar chansen att förstå dig och dina känslor och reaktioner.

Och, det du beskriver är ju inte särskilt svårt att fatta om man vet om det eller hur?

Sorg och glädje går ofta hand i hand på olika vis i livet, och genom sina relationer får man kraft att bära det ena och omfamna det andra. Det är den största av rikedomar att få göra det.

Om du vänder på det, så skulle du ju knapast vilja att hon inte berättade för dig om att hon också längtar?
Och avundsjuka är inte den snyggaste av våra känslor, men vi känner den och det är lika bra att erkänna det för sig själv. Hur stort utrymme man ger den känslan, är däremot sedan ens egna val. Man har ett ansvar att inte låta den äta upp vare sig sin egen livsglädje eller sina relationer.

tack=)

Du har fått de allra bästa svaren redan tycker jag.

Man ska inte behöva känna sig som en dålig kompis bara för att man längtar hemskt mycket efter något vännen redan har, eller kommer att få.
Det är ju mänskligt och det kommer förmodligen även din vän att förstå.
Då det gäller sånt här är det jättebra att kunna vara öppen och berätta om hur man känner,
istället för att hålla det inom sig....för då är det stor risk att det går ut över vänskapen.

Kram

Tack snälla för råden och för att ni inte dömer mig. Jag ska försöka prata med dom, även om jag fortfarande inte vet hur jag ska börja ett sånt samtal utan att låta som en självisk bitch...
Och jag vet verkligen inte vad jag ska säga till h2b...hur undviker jag att låta som att jag vill tvinga honom...
jag kan inte låta bli att känna mig lite lurad. Jag har velat skaffa barn länge, men vi sa att vi skulle vänta tills vi va gifta. nu gifter vi oss om mindre än en månad och han vill vänta... jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag ser bebisar överallt och jag kan knappt hålla tillbaka tårarna.... värsta är nästan att h2b nog inte ens vet att nått är fel (han är inte så bra på att se sånt)...
Jag vet varken ut eller in...

Det värsta brukar vara att börja prata om det som trycker en.
När man väl har kommit över det där jobbiga med att börja så brukar det komma av sig självt.

Du kan ju kanske säga till din kompis att du har en sak som du vill prata med henne om och att det känns lite jobbigt att behöva ta upp det, så det vore bra om du får prata klart. På så sätt blir du inte avbruten (förhoppningsvis) med massa "det är ok" och sen rinner samtalet ut i sanden utan att du hinner få ur dig allt.
Eller så kan du skriva ett mail, skriv klart det men skicka det inte. Prata sen med din vän om att det finns en sak du skulle behöva ta upp med henne men att du inte vet om du klarar av att ta det öga mot öga så du vill maila henne. Men att du gärna vill stämma träff någon dag senare eller samma dag (eller skicka iväg det från telefonen när ni sitter och pratar). Då hinner hon också fundera igenom saken och formulera ett svar.

Hur du gör är nog mindre viktigt än att du gör det.

Och samma när det gäller din blivande.
Det finns inte ett perfekt tillfälle att skaffa barn, om man ska vänta på att något annat ska ske först så kanske man står där utan barn sen. Så största frågan är väl: Vad väntar han på?
Be honom svara på frågan vad, och följ upp med varför.
Det är inte säkert att han vet varför, han kanske bara är lite rädd och känner att han inte är redo, men det kommer man aldrig vara. Men man blir det när barnet väl är där...

Lycka till, ta tjuren vid hornen och bara gör det helt enkelt.
En bra vän förstår.
En bra make kan man prata med om allt...
 

Då det kommer till din blivande så är det väldigt bra om du kan tänka på att det kan finnas en anledning, inte bara det att han vill vänta för att vänta och förhala.
Utan för att han, som Chicita säger; kanske är han rädd för ansvaret, rädd att inte klara av det, rädd att er relation aldrig kommer att bli densamma, rädd för alla förändringar.

Det är ett stort och oåterkallerligt beslut att få barn och man vet aldrig hur det kommer att bli då barnet väl kommit.
Alla småkottar är olika, vissa är grymt mycket mer krävande än andra.
Hur förbereder man sig för det?
Hur vet man att man kommer att orka med det utan att parrelationen tar stryk?

Det finns nog mycket att prata om för att förbereda er på det hela tillsammans och tids nog kanske han vågar och vill ta steget med dig?
Hur han tänker och känner kan ju ha med hans egen barndom och egna erfarenheter att göra, eller det att han inte har några erfarenheter alls.

Min förra man sa inte att han inte var redo för barn, han ville väldigt gärna ha ett och han skulle absolut inte bli som sin pappa som varit väldigt frånvarande trots att dom alltid bott under samma tak då han växte upp.
Pappan satt mest framför tvn med en grogg.
Det var först då vårat barn kom som jag började inse hur lite redo han var för det stora ansvaret.
Nu har han varit pappa i snart 9 år.
De första 5 åren fanns han under samma tak som vårat barn men satt mest framför datorn då han var hemma (efter de åren då inget hjälpte för att nå en färändring så lämnade jag honom), de senaste 4 åren har han inte tagit något ansvar alls....en del växer inte med ansvaret, en del blir inte redo.

Jag tycker att det är bra att en kille kan säga "vänta" om det är något som inte känns helt självklart och om han inte är helt redo.

Om jag vore din vän, skulle jag nog ta saken ganska naturligt om du bertättade för mig i förtroende hur du känner inför din mans tvekan  och så.
Alltså, jag tror du kan förmedla till henne hur stor din egen längtan är, och berätta lite i förbigående att du får lov att erkänna att du känner dig avundsjuk på henne, men kanske prata mer om hur du känner med att du trodde du och maken var på samma ställe i processen.

Där kan hon ju lyssna och stötta och få berätta hur resan var för henne och hennes man och kanske finns det beröringspunkter. Då får hon klart för sig att allt det här med att andra får barn och inte du, jutst nu är skitjobbigt för dig, men utan att det behöver bli världens fokus på just hennes graviditet och din avundsjuka där. Honkan ju inte göra så mycket åt den saken liksom. men hon kan finnas där för dig i samtal om just ditt liv och din situation. Och du kan fråga henne hur hon själv upplevt det "kände du så här?", för när man vågar kolla av med andra, så brukar man kunna upptäcka att de går igenom ganska liknande känslor som man själv. Man är sällan ens hälften så unik som man tror med sina känslor...

Såklart behöver du också prata vidare med din man, och det lär ni behöva göra i omgångar och olika stora doser. Det är ofta en process att komma fram till att man är beredd att ta det stora steget att ta emot ett barn. att man någonstans under den tvekar, kan vara ett tecken på viss mognad och ansvarskänsla, likaväl som det kan vara tvärtom. Bara du och din man kan komma fram till vad det är som får just honom att tveka. men det kan lätta för dig att ha din vän (-och förhoppningsvis andra vänner?) att prata med under tiden. en del av ditt behov att ösa, kan vara bra att bespara maken.