Vill ha barn men vi studerar.

Det är precis som daniiel skriver, att jag redan fått det klart från läkare att det kan ta tid att bli mer barn. Ju längre jag väntar ju svårare det blir dessvärre. Har ett år på mig att prova själv, lyckas vi så är jag överlycklig, lyckas vi inte blir det provrör och då får man hålla tummarna.

Ville veta ifall det blir tufft eller om man är en elak framtidsmor om man skaffar barn under sin studietid. Men tack vare mångas stöd så känner jag att det är viktigt för både mig och min fästman att skaffa barn, vi är ännu unga och kan studera senare. Är redo har läst mycket barnböcker, studerat barn pedagogik och arbetat med barn. Visst det kanske är inte samma sak som att ha egna barn men jag är åtminstone lite förbered. Vi ska prova att få barn efter bröllopet och med tanke på vår situation så kanske jag får en del missfall under vägen pga blåsorna på äggstockarna, kanske inte sker alls under det närmaste året eller så sker det problemfritt, viktigtast är att vi försöker. Ska försöka att hålla modet uppe och ha i tankarna att det kanske inte sker nu men det kommer hända snart, så länge man åtminstone försöker och inte bryr sig om vad andra tycker. 

Men Gud! Det är klart du ska ha barn med det samma!

Jag har själv PCO, men är fortfarande ung, så jag stressar inte helt än. Dock finns det inget i mitt liv som är viktigare än att få barn, så innan jag är 30 kommer jag börja försöka och då får inget stå i min väg. Jobb, pengar, karrier kan komma när som helst. Möjligheten att få barn finns bara en period. Och när man frågar äldre vad de ångrar svarar dem barnlösa oftast att de skulle önska de hade barn. Nästan ingen svarar mer pengar eller att dem önskar dem hade jobbat mer. 

En i min klass väntar sitt andra barn. Både är studenter och det fungerar bra. Barnen får ärva kläder, de har inte den dyraste vagnen och föräldrarna köper sällan något nytt med mindre det verkligen behövs. Men de ångrar inte en sekund. Allt löser sig och barnen blir inte lyckligare med mer pengar. 

Det funkar inte när jag ska klippa citat så det här ska vara ett svar på daniiels inlägg.

 

Javisst, de fletsa treåringar går på förskola. Det jag ville poängtera var att ekonomin påverkar långt upp i barnets liv. Kanske får man ett barn som älskar att vara på förskolan 730 - 1730, kanske inte. Om ens ekonomi inte tillåter att man tar ut få dagar för att kunna spara till framtida behov så har ens barn inget val, oavsett vad som passar honom/henne eller inte. Är dagarna slut har man inga möjligheter att ha rätt att vara ledig under lov, alla dessa extra dagar eller som vi, välja en skola där föräldrarna förväntas vara en del av skolan.

 

Föräldraledighet är så mycket mer än barnets första arton månader. Hade jag fått bestämma hade jag önskat att föräldrar till skolbarn kunde ta ledigt och vara med sina barn i skolan ibland. Eller bara överlag spendera mer tid med sina ungar, det tycker jag är en bristvara i dag. Den som kom på uttrycket kvalitetstid när man pratar om barn borde få pisk.

Det är klart, som jag skrev, att om man har möjlighet att spara lite föräldradagar för att ha kvar i framtiden, så är det toppen! Det är dock inte så många som har det, oavsett ekonomisk situation och jag menade bara det att det inte är ovanligt att barn är heltid (och har väldigt långa dagar) på förskola från att dom är väldigt små och är det så att det av någon anledning inte funkar, så får man i det läget försöka göra det bästa utifrån dom förutsättningar man har just då. Det är svårt att planera flera år in i framtiden och även om det är viktigare att göra långsiktiga planer när man har barn, så är det omöjligt att planera för alla möjliga tänkbara scenarion som kan uppstå.

Jag har själv, och är fortfarande, hemma med min dotter betydligt mer än föräldrar i vanliga fall. Hon har en medfödd sjukdom som gör att hon inte orkat vara på förskolan heltid och numera är det ju fritids. Eftersom att jag aldrig fått en chans att kunna börja arbeta, så faller jag lite mellan stolarna hos FK också när det gäller vårdbidrag och sådana saker. Vi har alltså levt på väldigt lite pengar under en lång tid, sedan dottern föddes egentligen (6år sedan) och även före det. Det var inget vi hade kunnat förbereda oss på (hennes sjukdom), det är sådant som händer. Livet händer. Vi har försökt göra det bästa av situationen och har enligt vår mening klarat oss riktigt bra.

Nu låter det som att jag säger att man bara ska köra på, aldrig tänka på framtiden, konsekvenser och vad som kan hända osv, men det är inte så jag menar heller. Jag menar mer att så länge man gör vad man kan, försöker planera och prioritera, så klarar man sig oftast ganska bra i dom flesta situationer.Jag önskar er all lycka och hoppas att, när det nu än blir, att ni får uppleva lyckan att bli föräldrar och att det ska gå bra för er :)

Drömsituationen vore ju att man hade en superhög månadslön och superlåga levnadskostnader så att man kan vara hemma med barnen så länge man vill. Men så är det nog ganska få som har det.

Många som skaffar barn senare i livet har ju inte bara hunnit gifta sig, utbilda sig och göra karriär - de har också hunnit skaffa dyra levnadsvanor: en dyr lägehet/hus, dyr bil, kanske ett sommarhus eller en båt. För de föräldrarna blir det ju också svårt att jobba deltid - för då har de inte råd med den dyra bostaden, bilen etc.

Det finns ju också ett tak i föräldraförsäkringen som gör att den som har en väldigt hög lön inte alls får 80% av lönen utan mycket mindre. Det är alltså inte säkert att man har möjlighet att vara hemma mer, ha kortare dagar etc bara för att man jobbat upp sig i karriären innan man får barn.

Har man lite pengar in varje månad men också lite pengar ut varje månad (man bor billigt och har inte så mycket fasta kostnader som billån etc.) kan man ha minst lika stora möjligheter att vara hemma länge som den som har en superkarriär innan barnen.

Vi har skaffat oss fin bil, dyra vanor och stort, fint boende tack vare bra jobb, utbildning och en medveten planering att vänta med barn.Tack vare den goda planeringen så har vi också ett stort sparande som kan ge oss föräldraledigt så länge vi vill(innom rimliga gränser). Dessutom så är vi säkrade om någon av oss skulle bli sjukskriven eller förlora jobbet. Våra barn kommer inte behöva sluta spela hockey eller sälja hästen för att mamma o pappa inte har planerat. Jag tror att de flesta med bra lön också har ett stort sparande. Så det argumentet för att skaffa barn utan en stabil grund håller inte.

Om vi ska slippa barnfattigdom i sverige eller inte är endast upp till blivande föräldrar och deras familjeplanering.

Så kan man ju inte heller säga. Menar du då att dem ska hellre vänta och kanske inte få några barn alls pga att dem inte har världens bästa ekonomi? Tror nog ni hade tänkt om ifall ni var i samma situation som TS! Vissa kan inte vänta med att ha allt det där och vem har sagt att dem inte kan få en bra karriär om några år? båda studerat och kommer säkert få ett bra jobb om ett par år. Nu handlar det ju om att dem har en situation med en diagnos som gör att dem kanske inte får barn om dem väntar några år!

Till anonym: Jag tror inte att det handlar om superkarriärer - vad nu de kan vara - eller inte utan att man försöker planera överhuvudtaget. När min pojke var liten hade jag ut 42% i f-penning jmf mot vad jag tjänade eftersom jag inte tog ut sju dagar i veckan. Klart som sjutton att man måste prioritera annorlunda men det kom ju knappast inte som en chock, räkna ut och planera f-penning kan man ju göra långt innan bebisen är där. Och dyra vanor, de är ju inget måste någonsin.

 

Så svar på inlägget om barnfattigdom. Det är verkligen inte "endast" upp till föräldrarna om vi ska slippa barnfattigdom eller inte, det måste till extremt mycket mer revolutionerande förändringar än så. Sluta löneförhandla i % och istället i kronor för att så småningom jämna ut skillnader mellan mäns och kvinnors löner, se till att vårt fantastiska utbildningssystem verkligen är till för alla och inte bara för barn till akademiker, att människor verkligen fattar vad valfrihet innebär, att man inte har en enda marginaliserad grupp, att barn som behöver hjälp får det långt tidigare än i dag etc.

Men hjälp.. Vissa av er får det ju att låta som att man inte ska skaffa barn om man är student eller inte har bra ekonomi. Ska barn vara en "lyxvara" som bara dem bäst ställda ska ha råd med..? Sälja barnens häst? Ingen av mina kompisar har någon sinn haft en häst.. Inget barn mår då väl dåligt av att inte ha en häst. Jag blir mörkrädd av denna tråd 

Jag håller med. Det finns ganska mkt mellan att ha en egen häst och inte ha råd med mat eller boende. Ingen av mina vänner har någonsin haft en häst heller, eller åkt utomlands flera gånger om året, haft dyra märkeskläder hela tiden eller annat som egentligen bara är lyxsaker. Vi har dock mått bra ändå och jag tycker att jag haft en väldigt bra uppväxt. Jag tycker dessutom att vi ger vår dotter en väldigt bra uppväxt, trots att vi inte skulle ha råd att köpa en häst åt henne.

Det mest värdefulla och viktigaste man kan ge som inte har ett pris är kärlek. Så hur f*n kommer häst & hockey in i bilden?

absolut fast i det här scenariot så verkade ju det vara ett planerat barn som planerades medan hon pluggade och han gick på soc. sen om det blir så ändå är väl en sak men att planera det och sen säga att det fungerar sååååå bra att skaffa barn medan man plugga låter bara som ren idioti.
Det ser jag inte som ett bra tillfälle att planera barn.

Normalt sett tycker jag också att man ordnar upp sitt eget liv och sin ekonomi innan man sätter barn till världen, så att man kan försörja dem på en rimlig nivå. (I rimlig nivå ingår för mig inte att ha häst, under hela mitt liv har jag bara träffat på enstaka personer som har eller har haft en egen häst. Rimlig nivå för mig är att kunna äta näringsriktig mat, ha hela kläder och kunna åka på skolutflykter. Typ.)

Men TS är i en speciell situation, Alternativet kanske inte är att få barn när de slutat plugga och har en bra bas, alternativet kanske är att aldrig få några barn. I valet mellan de två alternativen kanske det faktiskt är rimligare att börja försöka, och riskera att det kommer ett barn när man fortfarande har svårt att få ihop det ekonomiskt. Har ni bra uppbackning från familj och vänner blir det lite lättare.

Det borde inte vara så svårt för andra att förstå att ni inte vågade vänta.

Jag forstar att du valjer att vara anonym om du har sana politiska asikter, speciellt med tanka pa det extremt tuffa ekonomiska och sociala klimatet vi har idag.

Man kan havda att ratten till ett eget familjeliv ar en fundamental mansklig rattighet. Men det haller sakta pa att bli ett privilegie for den ovre medelklassen i Europa, aven i England dar jag bor. Folk trycker ihop sig i lagenheter med 'housemates' dom inte kanner, ingen har rad med ett eget hem, aven om man jobbar heltid och att kopa ar bara en drom for de allra flesta. Jobb ar temporara och man lever rot-lost och flyttar dit man kan fa arbete. Har finns det inte alls samma mojlighet till foraldrapenning, och den gar inte att dela mellan foraldrarna utan ar kvinnans plikt. Dagisplats kostar nastan en manadslon, sa det ar knappt nagon mening med att mamman fortsatter jobba, om hon inte tjanar valdigt bra, vilket ocksa paverkar hennes framtida pension. Hogt uppsatta politiker insinuerar att de fattiga inte ar fattiga nog om dom tar sig rad att fa egna barn. Dom verkar vilja utrota fattigdom genom att utrota dom fattiga sjalva... Det du sager ovan liknar den hogerpolitiken. 

I Sverige har det i alla fall inte gatt sahar langt annu. Jag tycker TS ska ta chansen, aven om hon inte kan erbjuda sitt barn en hast! Hur manga kan det? Dessutom, att studera, vilket bada gor, ar val ett av de fa satt vi har att hoja var inkomst och visar pa ansvar och framforhallning. I framtiden tjanar forhoppningsvis bada foraldrarna battre an de hade gjort utan utbildning. Det kanske blir nagra tuffa ar, men nar barnen ar aldre sa har levnadsstandarden forhoppningsvis hojts. Min systers man pluggade nar dom fick sitt forsta barn och idag har dom tva barn, egen lagenhet och bra ekonomi. Det gar att gora!