Gå tillsammans in eller själv

Det där har jag med funderat på.... Vi ska oxå vigas utomhus. Vår värdinna och vittnena kommer att visa folk tillrätta hur de ska stå/sitta men sen vet jag inte riktigt var vi ska komma ifrån så att det inte blir fånigt. Känns inte riktigt som att man bara hoppar fram bakom trädet haha.... Vi får klura mera på detta men vi ska gå in tillsammans i alla fall.

Vi vigdes utomhus.  Vi kom gående bakom ett hus upp för en backe fram till vigselplatsen. Efter vigseln så stod gästerna kvar och kastade blomblad över oss medans vi gick till slutet av stolarna där vi stannade och alla kom och grattade.Vi gick fram tillsammans. När man hörde musiken börja spela och man gick sakta frammåt med sin underbara prins vid sin sida. Blickarna som byttes emellan varandra och tummen som strök över tummen är minnen som jag alltid kommer att ha kvar i mitt hjärta.

Jag har bott i UK i många många år och flyttade hem först för ett år sen till Sverige, och alla bröllop jag har varit på har bruden letts in av sin far. Nu när det är min tur har jag bara sett det som ett alternativ, ett natruligt val, men vad jag förstår så är det inte alls vanligt i Sverige? Och att det är upp till prästen om man ens får göra så i just den församligen?? Någon som har erfarenhet, eller pratat med er präst än? Brukar man få göra som man vill, eller är det vanligt att dom säger nej när man har önskemål om att gå in med sin far?

Om det är vanligt att prästen säger nej eller inte är omöjligt att svara på om man inte vet vilken präst och vilken församling ni ska vigas i och har erfarenheter av just dom.
Men ja jag har sett flera här inne på BT som varit ledsna för att dom har fått avslag.
Många präster verkar dock säga ja, bara för att dom inte vill bråka. Även om dom egentligen tycker att det är fel. 

Chicita: Ok tack för svar! Det är nog bäst att stämma av med prästen så snart man kan då. För att kunna "ställa om" sig om det skulle bli avslag. Det är faktiskt inte hela världen om så skulle vara fallet - det är ju vigeln vi ser fram emot mest, och hur vi tar oss fram till altaret spelar kanske inte jätte stor roll i sammanhanget. Men hade varit kul att få som man vill såklart :)

Jag tycker ju att den svenska traditionen där man går in tillsammans, hand i hand. Som en symbol att man vandrar vägen in i äktenskapet tillsammans.
Ett gemensamt beslut där båda är jämnbördiga....

Tjaa... det är något vackert i symboliken där  

Men frågan är fri och svaret blir därefter.
Kontakta er präst (om ni fått någon tilldelad) eller församlingen och berätta om era önskemål. Så får ni ju se vad dom säger.  

Hmm.. har faktiskt inte tänkt på det sådär... Det låter onekligen fint ju när man ser det så! Tror mest att det är så inbitet hos mig med att bli överlämmnad att jag inte reflekterat över alternativ. Visste inte ens om att man gick in tillsammans i Sverige förren jag läste det här på BT. Men kanske får fundera lite på det här och se vad sambon har att säga om det "svenska" sättet. Men ska höra med prästen när vi får denna tilldelad. Men uppskattar ditt input

Det är alltid bra att få se flera sidor av samma mynt så att säga.
Hur ska man annars kunna ta ett kvalificerat beslut  

Och det är väl det som är så bra med BT.
Man får råd och hjälp och kan prata med folk som varit med om saker redan eller andra som ligger i samma startgropar som en själv.
Och 99% är positiva, trevliga och strävar efter ett bra forum.  

Gör det som du känner är bäst för er :) Jag ska bli "överlämnad" av min bror, men jag ser det inte som en överlämning utan gillar helt enkelt det konceptet utan att lägga någon ojämlikhet i det :) Jag är en stark, självständig tjej och vi har valt detta för att vi tycker det är fint.

Absolut! Jag ser det inte heller som att min pappa 'ger bort' mig. Inte alls, för mig så tycker jag att det är nåt fint att kunna gå ned för altargången med min kära far, och lite trygghet, och mer av ett hedersuppdrag för min pappa. Men det är alltid kul att få nya infalls vinklar och syn på saker:) Men jag står fast vid vad jag vill - och det är att gå in med min pappa, det är det som känns mest natruligt för mig. Men skulle det inte gå, om prästen säger nej, så kan man ju tänka om lite, dvs så som några har nämnt i tråden