Hej på er!
Eftersom jag blivit BT-frälst på sistone så stod jag och tänkte medan jag borstade tänderna i morse. Och kom fram till att jag knappast kan vara ensam om att ha kysst en och annan groda innan jag träffade min prins.
Så, vad är era grod-berättelser?
Tänk på att när ni skriver om ett ex, skriv inga namn eller så. De är inte här och kan försvara sig, och även om man kan vara lite bitter i efterhand så går livet vidare.
Visst har jag träffat andra innan, ingen helt vit brud här inte :)
Andra året i gymnasitet träffade jag min första kille, men det var bara lite dejtande i 3 månader innan vi skildes åt som vänner.
Ett halvår senare träffade jag den första som jag tyckte riktigt mycket om.
Men tyvärr blev det hela bara värre och värre.
Hans mamma var svartsjuk på MIG från dag ett och det var allt annat än trevligt att vara med på deras familjemiddagar. Jag var för ung för att ta för mig eller säga ifrån.
Det hela höll av och till i nära 3 år, sen fick det vara nog. Hade varit skillnad om han sagt ifrån till lilla mamma.
Därefter träffade jag den som jag fick mitt första barn med, jag var då 21 år.
Vi var tillsammans i nästan 8 år, både förlovade och gifta.
Vi skildes inte som vänner och han har aldrig tagit hand om sin dotter. Varken då vi bodde ihop eller efter skismässan egentligen.
Jag hann dejta en till i ca 3 månder (men han ville vara impulsiv, kunna ta med mig och sticka ut med polare osv och tyckte inte att det funkade så bra då jag hade barn på heltid och satt hemma om kvällarna då hon skulle sova), men det var en i hans vänkrets, G som det blev allvar med.
G bekymrade sig inte över att få en bonusdotter på heltid även om det där med barn var något helt nytt för honom.
Vi träffades första gången 15 mars 2009 då jag skulle på bio med H, killen jag dejade och dejten tog med två kompisar en a dom var G.
G tänkte skaka hand, men det blev en kram istället....
och efterråt sa han till H att jag var den finaste tjej han någonsin träffat och att han var grymt avundsjuk.
Då jag och G började träffas två månader efter att jag och H slutat träffas blev det inte så poppis.
Vi bad inte om lov att få träffa varann enligt honom (varför skulle vi?!)
Det vi gjorde var att berätta dagen efter för honom att vi träffats kvällen innan hos mig och sett en film, men att vi inte visste just då om det skulle bli ngt mer.
Men vi är vuxna människor och tycker att vi själva får välja vem vi ska eller inte ska umgås med.
Men dejten H ville inte ha mer med någon av oss att göra, eftersom att vi "gått bakom ryggen på honom". kunde tåla det.
Själv tror jag att han anade hur bra jag och G skulle få det tillsammans och inte kunde vara glad för sin kompis skull.
Han var van att alltid ha det bästa, kompisen G hade varit singel länge och tjejen före var inte mkt att ha egentligen.
Men så kan det gå.
Jag ångrar inga grodor, dom har på sitt sätt gjort mig till den jag är idag.
Jag har lärt av "misstag" och vet mer idag vad jag vill ha än vad jag visste då.
Nu har vi både min dotter och en gemensam liten kille på snart 2 år tillsammans och i sommar gifter vi oss.
Vilken lycka!
Ha, kul initiativ!
Killen jag hade innan min nuvarande sambo var inte så... hur ska jag säga?... kommunikativ. Vi var tillsammans några månader innan jag fick höra att han hade sagt till gemensamma vänner att vi hade gjort slut. Det var bara det att han inte hade berättat det för mig. Så det blev upp till mig att fråga om vi fortfarande var tillsammans, varpå han försöker urskulda sig med att "han hade ju tänkt göra slut". Jo, men säg gärna det till mig då först, och inte till alla andra.
Så den killen var inte bara en groda, han lät även grodorna hoppa ur munnen på honom. Men så här i efterhand kan jag skratta åt hans obegränsade feghet. 
Och på gymnasiet var jag tillsammans med en rätt kul kille. Till saken hör att vi gick i samma klass, och den klassen var väl kanske inte skolans smartaste direkt. Vilket hade som följd att eftersom jag var lite smartare än de andra så fick jag rätt bra betyg utan att anstränga mig särskilt mycket, bara genom att vara lite bättre i jämförelse (typ lämna in uppsatser I TID och sånt..., eller övht SKRIVA uppsatsen...). 
Den enda kursen jag verkligen ansträngde mig i för att få bra betyg var Fysik B, då satt jag faktiskt en hel vecka och pluggade varje dag. Under ungefär samma period gjorde vi slut. I efterhand, när vi pratade om vad som gick snett i förhållandet, så fick jag höra att han tyckte att jag var "för seriös". Att jag "pluggade för mycket, typ som till Fysik B". Mjo tack, en veckas intensivt pluggande på 3 år är ju rätt seriös, eller hur? Klart att man blir orolig som kille då när tjejen "tar sina studier på för stort allvar"... What??
Tur att min BM tycker om mig för mitt intellekt och vill att jag ska lyckas bra i livet 
Då jag läste nu verkade det som att jag fick barn då jag var 21, men vi träffade varann då jag var 21.
Dottern kom först 3 år senare :)
Ja här har man blivit avlurad en miljon, skrapade en Triss han löste in den när jag jobba,men pengar är inte allt :) och allt händer av en anledning, när han kasta ut mig över en natt hitta jag och sonens pappa tillbaka till varandra :)
De erfarenheter man får med sig när man går ur en relation gör att man växer lite. Även om det gör ont just då, för man planerar ju åtminstone en del av sin framtid tillsammans.
När jag var 16 träffade jag en kille som tog mig med storm. Han var min flykt från vardagen som just då var ganska rörig. Att åka till honom blev en chans att komma bort.
Efter ett tag blev min relation till honom ganska komplicerad också, men vi förlovade oss och flyttade ihop när jag var 20. Jag pluggade, han var arbetslös. Jag fick försörja oss på mitt studiemedel, och det är det tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Jag slet och kämpade medan han satt hemma vid datorn hela dagarna och nätterna. Istället för att känna mig som hans flickvän/sambo/fästmö kände jag mig som en hushållerska.
Vi började bråka en del, eller mest var det jag som bråkade på honom och stängde ute honom eftersom han inte släppte in mig i sitt liv. Efter ett tag bad jag honom åka till hans föräldrar för att jag skulle få lite tid för mig själv att tänka. När han kom tillbaka dagen efter frågade jag vad han sagt till sina föräldrar om varför han kommit hem.
"Jag sa att du hade mens och behövde vara i fred."
Pang bom, han blev utslängd. Jag var fri och behövde aldrig mer tänka på honom. Efter vi gjort slut betedde han sig helkonstigt och jag minns hur han skrev på MSN eller något och frågade vad jag tyckte om att han hade ny flickvän. "Kul för dig, mindre kul för henne" tror jag att jag tänkte. Sedan dess har vi inte haft kontakt. Men jag tycker fortfarande synd om hans tjej.
Ett tag efter det började jag umgås med en kille som jag träffat genom mitt ex, och det kändes som att han la all sin vakna tid på mig, massor av energi och verkligen lyfte mig till skyarna och gav mig komplimanger hela tiden. Jag njöt av att få känna mig älskad och att jag betydde något. Fyra år senare har inget förändrats. Han får mig fortfarande att bli knäsvag, fnittra som en tonårsflicka och han får mig att känna mig som att jag betyder mest av allt i världen för honom.
Jag är så fantastiskt tacksam över att jag har träffat den person jag alltid längtat efter, han är min önskelista personifierad. Nästa sommar blir jag hans och han blir min. Och det är alldeles för länge kvar
Under fyra år var jag tillsammans med en kille som var 4 år äldre än mig. Varför vi blev tillsammans från början och varför vi var tillsammans så länge förstår jag inte än idag. Han fick mig att känna mig osäker och vilja vara någon annan från första början. han tryckte ner mig psykiskt och fysiskt under de här åren. Jag var mer ledsen än glad. När studierna gjorde att vi flyttade till två olika städer fick jag andas igen och en av mina bästa vänner fick mig att förstå det jag borde insett för länge sen. Kort och gott jag gjorde slut men visste inte vem jag själv var.
Jag började dejta en yngre kille men det tog slut snabbt, det visade sig att han var narkoman och en stor lögnare.
Sen kom en 6 år äldre kille in i bilden, vi dejtade lite. Han var nykter alkoholist och narkoman och han hade dessutom varit kriminell. han berättade flera gånger att han han var bra på att manipulera folk men jag trodde inte att han skulle göra det med mig. Men den orkade jag inte med hans lekar och vårt dejtande slutade snabbt.
Jag hittade mig själv och var otroligt nöjd med livet, och bestämde mig att inte träffa någon på ett tag fören jag hade varit stabil under en tid. Men då kom han med stort H upp och jag föll pladask. Och nu planerar vi bröllop.
Jag tänker tillbaka på mina grodor och det känns overkligt att jag har haft det så och det har varit på ett visst sätt. Utan mina grodor hade jag nog aldrig träffat min blivande make :) Jag är otroligt tacksam dör det som har varit, men jag är mer tacksam över att jag har hittat min prins!
Jättekul tråd Plättis! :D
tja. vet inte om jag vill kalla det ett förhållande.. men..
när jag var 13 (ja vet, är ju för ung haha) hade jag ett ragg som jag var jättekär i. men han var nalta.. våldsam. men det brydde jag mig itne om så mycket då jag var mycket av en pojkflicka då, tuff och så vidare. började röka för att imponera på han. gjorde i princip allt, vi umgicks mycket, kysstes.. ja som ett par gör... i ett par månader. och så en dag på bussen hem (vi åkte samma buss) säger han "jag hoppas du förstår att vi inte är ihop va?" ja visst. screw you tänkte jag.. ledsen och förnedrad...
typ. ett halvår senare (?) så blev jag ihop med min då kompis som jag gick karate med. då var jag 14. vi är efter 7,5 år fortfarande ihop och förlovad sen 3,5 år. <3
men som sagt. jag räknar inte det första ragget som något förhållande.......
För min egen del är det bra att tänka på det som varit som en groda, något jag gjort men som inte fungerade och som gjort mig många erfarenheter rikare. Mitt ex var nog inte så mycket groda som en slemmig padda, men det finns så klart alla varianter. Egentligen är jag mest bara tacksam över att det tog slut så jag kunde förstå att jag också förtjänade att vara lycklig. Att min sambo erbjuder sig att laga middag eller bara sitter och myser med mig i soffan och låter mig somna i hans knä där jag känner mig trygg - det hade jag inte uppskattat på samma sätt om jag inte träffat mitt ex.
För min egen del är det bra att tänka på det som varit som en groda, något jag gjort men som inte fungerade och som gjort mig många erfarenheter rikare. Mitt ex var nog inte så mycket groda som en slemmig padda, men det finns så klart alla varianter. Egentligen är jag mest bara tacksam över att det tog slut så jag kunde förstå att jag också förtjänade att vara lycklig. Att min sambo erbjuder sig att laga middag eller bara sitter och myser med mig i soffan och låter mig somna i hans knä där jag känner mig trygg - det hade jag inte uppskattat på samma sätt om jag inte träffat mitt ex.
Ja jisses. Jag var ju över 30 när jag träffade min man, och hade hunnit med både en "vild period" i ungdomen och en tids nätdejtande, så nog har man råkat kyssa en och annan groda.
Bottennappet var förstås när jag försökte ha något slags förhållande med en person som visade sig inte existera. Efter flera månader visade det sig nämligen att han hade ljugit om sitt namn, sin ålder, var han bodde, vad han jobbade med (den enda jag känner till som ljugit om sitt jobb och i verkligheten hade ett bättre jobb) och så förstås den lilla detaljen att han redan var gift och hade tre barn.
Sen var det han som nästa gång vi sågs svarade på den oskyldiga frågan om "läget" att "tja, mår lite tjyvens av hepatiten men nu har jag slutat med drogerna i alla fall", det var han som efter långvarig nedbrytning sa att nej, han tänkte inte kalla mig hora igen, för det var inte rättvist mot de prostituerade att jämföra dem med mig, det var han vars famous last words var "I'm not just going to disappear, you know", han som var så tråkig att klockorna stannade och som jag var ihop med bara för att jag vid det laget tänkte att det blir nog kanske inte bättre än så här, han som när jag sa att jag inte ville träffas längre sa att det ville inte han heller av anledningen att jag inte kunde gå så fort när jag hade problem med ena benet och det var ju omöjligt för honom att gå lite långsammare, det var häftplåstret, dreglaren, han som var för full, han som inte skötte intimhygienen, hon som tyckte att "om du aldrig har varit med en tjej kan du få testa på mig om du vill" (jag är ingen överdriven romantiker, men där gick fan gränsen), och så förstås alla som febrilt försökt låtsas att de var ute efter ett seriöst och långvarigt förhållande när det för min del hade varit helt ok (och betydligt mindre förvirrande och energikrävande) att säga som det var att det är den här natten som gäller så låt oss göra den minnesvärd - typ.
Puh!
Jäkla tur att den sista grodan jag pussade funkade som den skulle och förvandlades till en prins!
åhh vad roligt detta var =)
Jag har träffat fel många gånger, har väl haft det lite för bråttom in i vissa relationer. Det absolut värsta aset jag varit ihop med var när jag var 21 (*läänge sen). Jag hade precis blivit singel (tre veckor sen?) efter ett två år misslyckat förhållande och ville gärna in i något verkligt. Jag hånglade med en kille på krogen (jag var för liten för att våga göra mer än så) som fick mitt nummer och han ringde och vi fikade och blev ihop. Jag var jättenöjd. En kväll när vi varit ihop i 2 månader skulle våra båda kompisgäng gå ut på krogen tillsammans. Vi gick till ett dansställe på huvudgatan i vår stad, Vi dansade och drack och jag gick iväg med en kompis till ett angränsande dansgolv en stund. När jag kommer tillbaka tror jag inte mina ögon. Min kille står och hånglar med en annan tjej!! Jag står och stirrar hur länge som helst och de verkligen tokhånglar. Till slut går jag fram till dem för att jag ville väl att han skall veta att jag vet. Han ser mig, säger inget och jag går direkt därifrån. Jag letar upp en kompis och är så chockad. Vi bestämmer oss för att gå därifrån. På väg ut från stället ser jag att han fortfarande hånglar med den där tjejen!!!
Jag förstod väl direkt att det inte handlade så mycket om mig. Han hade varit överviktig tidigare och inte haft chans att träffa så många tjejer så han tog väl de chanser han fick. Utan att skryta måste jag säga att tjejen han hånglade med var ett riktigt bottenskrap i relation till mig, vilket han också erkände senare men jag kände aldrig att han bad om ursäkt direkt. Jag har kategoriserat honom i gruppen SVIN och var ledsen ett tag men så himla glad att jag fick reda på detta tidigt in i relationen. I andra relationer har det gått snett sedan dess, men jag har aldrig blivit behandlad så respektlöst igen.
Jag vill bara att det ska bli vår tur!
Åh, vad underhållande tråd!
Jag har väl varit med om en hel del bottenskrap hittills i mitt unga liv.
En av de mest framstående är väl en pojk som jag dejtade fram och tillbaka under flera år, men som alltid sedan gick till andra tjejer emellan. Nuförtiden är vi vänner, han är ingen dålig människa men gör väldigt dåliga val.
En annan dejtade jag när jag var 15 (han 21), träffades via nätet och hamnade i ett väldigt stormigt destruktivt föhållande där han var djupt deprimerad och jag skulle såklart försöka rädda honom. Fick problem med matvanor då jag mådde dåligt när han inte hörde av sig, han märkte att jag magrade när han kom tillbaka och tvingade mig att äta. Låt oss bara säga att det har lämnat sina ärr, som först nu egentligen har läkt helt.
En tredje var efter föregående, då en på det andra programmet på gymnasiet. Mycket fram och tillbaka där med, då vi först hamnade i säng, sen dejtade han en annan för att sedan komma tillbaka till mig. Jag gick sedan in i en depression och han klarade inte av det alltför väl. Därför valde vi att gå skilda vägar, vilket resulterade i att han ingick i ett lika luddigt förhållande med en av mina bästa vänner. Väldigt märklig pojk på alla möjliga vis.
Vid sidan av allt detta så har en speciell pojke funnits med som en av mina bästa vänner. Han har funnits där för mig i vått och torrt. Vi jobbar ihop som konfirmandledare med integrerade deltagare från sär-/grundskola och vet hur den andre fungerar nästan till 100. Efter 2,5 år som singel för att finna mig själv och var jag ville vara, så trädde han fram och svepte mig av fötterna. Tog oss bara 6år att bli ett par, men har aldrig varit så lycklig, trygg och säker i ett förhållande tidigare! Till hösten ska vi flytta ihop och om allt fungerar som det ska, vilket jag knappt kan föreställa mig att det skulle bli annorlunda, så blir det nog giftemål inom ett par år :)
Känner mig som en prinsessa för första gången i livet!
Men jag säger som ni andra, jag skulle inte vilja vara utan bottenskrapen. De har lärt mig så mycket om livet och om mig själv, att jag skulle nog inte vara samma människa utan dem. :)
