Taskigt att ta bort facebookvänner?

Nejdå, det var inte taskigt. Jag har gjort samma sak. Varför ska man vara "vän" med gamla klasskamrater man inte sett på 10 år och aldrig kommer att ta kontakt med igen, eller t.ex. kollegor som man inte umgås med privat? Jag rensade från 140 till 40 vänner. Sedan dess har jag ignorerat förfrågningar från folk jag inte träffar eller pratar med. Har dock ett par jag skulle vilja ta bort igen, men jag ger det lite tid beroende på vem det är.

Nej de e absolut inte taskigt!!!! Jag gör FB rensning med jämna mellanrum & har endast de människor som har  betydelse för mig och som jag vill dela min information med. Varför ha en massa människor som man inte längre känner.

Jag hade typ 600 pers på fejjan, men kände att jag ville vara ifred och tog bort över 400 pers. Gjorde det i omgångar. Värsta frihetskänslan!!

Skitsamma vad dom tänker och tycker om ni inte ens pratar med varandra! 

Tycker inte att du ska tänka mer på det. Dom skicka väl en förfrågan till dig igen om dom nu saknar dig så mycket. Kör hårt, våga rensa ut!

 

Jag gör en rensning minst en gång per år. Och då förvarnar jag innan. 
Jag själv tycker nämligen att det känns konstigare om jag helt plötsligt liksom saknar någon i mitt flöde - eller om jag kom att tänka på någon och skulle skriva till den personen - och så var denne bara borta liksom.

Så jag går ut dagen innan och skriver typ:
Nu är det dags att städa vän-listan igen.  
De jag sällan eller aldrig pratar med kommer jag att plocka bort, det är inget personligt och om du saknar mig som vän här så är det helt ok att ansöka om att jag ska sätta tillbaka dig på vän-listan, eller skicka ett mess om du kände att du borde ha varit mer aktiv i din kontakt med mig men inte har haft orken till det.
Jag kommer att rensa i två omgångar.
Först de som bara "råkar vara kvar" - som låg i riskzoonen förra gången men som jag inte haft mer att göra med nu än vad jag hade då.
Och i nästa omgång kommer jag gå in lite mer på er jag har "bara för att vi en gång i tiden kände varandra".

Känner du att du antagligen hör till dessa grupper och ändå vill ha mig kvar som vän här?
Skriv till mig under kvällen och berätta varför jag ska spara just dig.
Jag är inte omöjlig, jag känner bara att mitt verkliga liv inte motsvarar mitt facebookliv. Och jag vill jämna ut skillnaderna  

Vad skönt att det verkar vara vanligt att rensa vänlistan ibland :) Jag är en sån som oroar mig (kanske ohälsosamt mycket) över att uppfattas som ohyfsad så jag trodde att jag begått något totalt faux pas... 

Jag förvarnade dock inte, men det är något att tänka på till nästa rensning!

Anledningen att jag förvarnar är för att jag vet att jag har några på min vänlista som skulle ta illa upp om jag raderade någon som dom känner... Dom skulle i princip ta det som en personlig förolämpning 
Så om jag förvarnar så hinner dom smälta tanken liksom...
De flesta som jag har tagit bort minns nog knappt att dom har bett om att få lägga till mig  

Nej det är inte taskigt. Jag har inte varit inne på fb sen augusti/september... Innan det rensade jag bort folk som jag iinte träffar eller pratar med. massa onödiga personer som irriterar mig osv som t.ex. min makes syster.

jag rensar också vänlistan med jäma mellanrum nu är jag inte någon storskrivare på FB men det känns endå skönt., innan hade jag högstadieklasskompisar och barndomsvänner som jag inte sagt ett ord till på över 10 år, och ärligt talat vad har de med mitt liv att göra? Så jag skulle snarare säga att det är hälsosamt att rensa bland facebookvännerna.  Många är inte medvetna om hur mycket som syns för omvärlden. Jag har även ändrat mina sekretessändringar så det enda någon kan se om de inte är vän med mig är min profilbild och min omslagsbild. Jag har på ett år utan problem rensat bort 300 vänner. och de bästa finns kvar såklart 

Bry dig inte om vad dom tycker, du tar bort den du tycker att du inte känner tillräckligt bra/har tillräckligt bra kontakt med. :) Om de märker att de blivit borttagna borde de inte ta illa upp, de vet säkert själva att ni inte är så nära eller hur? :) Jag personligen skulle inte bli sur om någon "bekant" tog bort mig!
Har i ett skede rensat 150 "vänner" bort, sådana som jag inte ens hälsar på om jag möter dem i affären.. Varför ska man vara fb-vänner då tänker jag. FB blir mer och mer personligt, inte vill man ju att alla skvallerhöns läser om ens liv :)

Jag rensar mina vänner kontinuerligt, känner dom att dom vill fortsätta prata med mig kan dom ju kontakta mig då... Din sida, du bestämmer !:)

Jag har inte FB så jag kan till 100 % sympatisera med att inte vilja dela alla aspekter av sitt liv med alla man någonsin har träffat! Som andra har sagt så är det deras problem om de blir upprörda av att bli borttagna, i så fall får de väl "återansöka"...

Jag har också gjort en rejäl rensning vid ett tillfälle, och förvarnade innan. Då hade jag ändå varit ganska restriktiv innan, så jag hade 200-300 vänner och tog bort kanske 80. EN blev sur, och det var en person som jag hade träffat en enda gång på en fest hos en gemensam bekant och inte pratat med sen dess. Eh...?

Vid något enstaka tillfälle har jag tagit bort nån som jag bara inte orkade med pga tjafsig och otrevlig.

Numera hanterar jag det dels genom att vara fortsatt ganska restriktiv och bara lägga till folk jag faktiskt har träffat eller åtminstone pratat med en del på nätet, och dels genom att använda listan "bekanta" och begränsa vilka som ser allt jag skriver (och vilka jag ser). Har också dolt ett antal personer som jag iofs vill ha kontakt med men som aldrig lägger upp något annat än bilder på sina högst ordinära middagar och käcka utrop om att de fikar med bästaste finvännen.

Nejdå, det är inte taskigt.

Gaaah, detta Facebook... Visst kan det väl ha sina fördelar, men mest känns det som att det är en slags anslagstavla för fruktansvärt fåniga förkunnelser... Så himla tråkiga uppdateringar hela tiden! Nu kommer jag naturligtvis inte på ett enda exempel, men ni förstår nog vad jag menar.

Och så de här: "Jag mår så dåligt...Orkar snart inte mer!"-uppdateringarna! Oroligt frågar man: "Men gumman [för oftast är det en person av kvinnligt kön], vad har hänt?!" och får till svar: "Jag orkar inte berätta nu, tar det senare," Men?! Kunde du inte ha väntat med att basunera hur dåigt du mår till "senare" då?!

Nej, självklart är det inte taskigt att ta bort Facebookvänner. Jag tror många samlar på sig en massa vänner de inte känner bara för att det ska se bra ut. "Titta, jag har 573 vänner!"  "Jaha, men jag har 612, pilutta dig!".

Den enda gången jag tyckte det var dålig stil att rensa ut folk var när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och en massa människor skrev ungefär: "Röstade du på Sd? Jag är ledsen, men då kan jag inte ha kvar dig som vän!" Jag vet inte om ni minns den "kampanjen"? Jag röstade inte på Sd, jag gillar verkligen inte deras politik, men i Sverige får vi ju, till skillnad från i många andra länder, rösta på vad vi vill. Och vi behöver inte tala om för någon annan vad vi röstar på, det är en privatsak och angår ingen annan.

Men ett gäng fjollor på Facebook tyckte alltså det var helt i sin ordning att be folk tala om vad de röstat på, och sedan ta bort dem som röstat "fel" från vänlistan! Många anklagar Sd för att vara antidemokrater, men det där beteendet var knappast i särskilt demokratisk anda! Än en gång, jag röstade inte på Sd (inte för att jag måste  försvara eller förklara mig men säger man något som inte är odelat negativt om dem anklagas man ju genast för att sympatisera med dem). Nej, jag är sosse, av födsel och ohejdad vana.

Jag vet. Jag är gnällig. Jag är trött. Kanske borde göra en uppdatering på Facebook... "Har sovit dåligt igen. Beror på..." och om någon blir orolig och undrar vad beror det på? ska jag bara skriva "Orkar inte ta det nu."

Nu undrar ni förstås varför jag har kvar Facebook när jag avskyr det så? Enkelt. Det är för att...

Skönt att ni alla håller med! Innuendo, ja ibland funderar jag på varför jag har kvar facebook... det är ju praktiskt och ett bra sätt att kommunicera med vänner, men det kan ju inte vara meningen att man ska uppdateras om vad varenda person man träffat håller på med. Ibland förlorar man kontakten av en anledning, och då tycker jag att det är svårt att gå vidare om de personerna ändå är närvarande i ens liv via sociala medier.

Facebook är ju vad man gör det till, eller rättare sagt vad ens vänner gör det till. Har man vänner som skriver tråkiga saker så är ens vänner kanske helt enkelt tråkiga? Ok, det finns såklart vissa som har svårare att uttrycka sig bra och roligt i skrift än i tal, men man får ju inte en helt annan personlighet än man har live.

Bland mina vänner finns det ett fåtal som typ lägger upp bilder på sin lunch och checkar in på gymmet och sen inte skriver just nåt mer. Dem brukar jag dölja om jag vill ha kvar kontakten men flödet av matbilder blir för dominerande. Jag har också ett par yngre släktingar som skriver som tonåringar gör riktat till sina vänner, och dem döljer jag också, för... orka.

Men det som dominerar mitt flöde är kloka och roliga vänner som skriver betraktelser om livet, ibland väldigt djupsinnigt och allvarligt, ibland knasigt och utflippat, och ibland mer vardagligt om trötta mornar och efterlängtat kaffe. Vi delar varandra liv, helt enkelt. Och det länkas bilder och artiklar som nästan alltid är intressanta (några jävla carpe diem-floskelbilder får man väl stå ut med). En del är mindre nära vänner som jag aldrig hade lärt känna på det här sättet om vi bara hade stött ihop vartannat år och utväxlat artiga hälsningsfraser. En del vänskaper har fördjupats vilket har lett till att vi har börjat ha kontakt och ses IRL. Och en del är fortfarande perifera, men jag har ändå ett hum om var de finns och vad som händer i deras liv, det finns liksom en lina så att jag inte tappar dem helt.

Så för mig är Facebook helt j-a awesome (även om jag inte har lika varma känslor för företaget i sig). Men det förutsätter förstås också ett bra urval av vänner, och där kan ju de här rensningarna komma in.

Kanske var det helt enkelt inte meningen att man skulle ha kontakten längre, kanske hade man absolut noll gemensamt och vad är det då för vits?. Tänk när det dyker upp mail från folk som man hade usel kontakt med i tonåren, kanske var de rentav taskiga mot en, men nu är de så glädjestrålande och vill att man blir vänner på Facebook. Varför då, exakt?. Sådana mail brukar jag bara ta bort och inte låtsas om att jag fått. Det tycker en del är lite taskigt, men vad då? Jag orkar inte se miljontals uppdateringar om skor, att lille Nisse kan rulla runt nu och att "Kalle är ute med kompisarna och vad ska jag hitta på? Jo, jag skriver urtrista uppdateringar på Facebook!"

Missförstå mig inte, självklart är det kul att läsa om de närmaste vännernas barns utveckling, men jag är inte så intresserad av hur Bettan som jag sist såg spyendes i en papperskorg på avslutningsfesten i nian har det nu. Usch vad bitter jag låter...

Jag skriver nästan aldrig några uppdateringar, det skulle vara om det hänt något riktigt "extra".

Men tyvärr blir det en massa automatiska urtrista uppdateringar eftersom jag spelar FarmVille. Yes, där har vi det, i princip den enda anledningen till att jag har Facebook. Har varit helt fast i detta egentligen ganska meningslösa spel... Det spelet uppdaterar som sagt automatiskt allt man gör och allt som händer i spelet, och  jag kan tänka mig att de vänner som inte spelar FarmVille tycker det är jättetråkigt...Självklart är det som du säger, att Facebook är vad vad man, och ens vänner, gör det till. Missförstå mig rätt, denna jeremiad ska inte tas helt på allvar. Det kan vara skönt att få ösa ur sig lite ibland. Men visst ligger det ett visst mått av allvar i det jag skrivit. Men nu är ju den smutsiga hemligheten om mitt Facebookmedlemskap ute, jag är fast i det egentliga ganska så själsdödande spelet FarmVille (ber om ursäkt om det finns några FarmVille-freaks här)!

Sådant där (matbilder,  te x)är ju urtråkigt! Hur uppstod denna trend att lägga ut bilder på sin mat?! Det enda som är tråkigare än att höra vad folk ätit till middag är väl att se bilder på den? Okej, jag fattar tanken. Man har lagat till något jättegott och det är fint upplagt och alt det där men jag känner ju inte smaken när jag ser bilden! Och jag kan också lägga upp mat snyggt, det är ju inte rocket science precis. Igen: Usch så bitter jag låter... Men det är så skönt att få ösa ur sig som sagt! Det är väl bättre att göra det här än att man får psykbryt och talar om för vännerna exakt vad man tycker om deras filét de le veau avec poisson, moules et la poulet á la limonade de orange...  Hoppas det blev rätt nu, skolfranskan är rätt ringrostig. För er som är ännu sämre på franska än jag ska det föreställa kalvfilet med fisk, musslor och kyckling i apelsinläsk. Det brukar ju vara sådana där krångliga maträtter med en massa ingredienser som inte låter som att de går ihop riktigt. Men "gästerna äääälskade det, det var inte en liten smula kvar och Barbro ville ha receptet, vilken ära!" Barbro ville väl ha receptet för att varna de övriga i bekantskapskretsen och för att förvissa sig om att hon aldrig behövde äta det igen.

Men himmel, vilken OT-utläggning... Bitter, bitter, bitter....

Men precis som du har även jag vänner som skriver kloka, roliga, djupa, ibland ytliga (för sådant behöver man ju också ibland) saker och uppväger alla matförgiftningspretentioner och panik över att sambon är borta några timmar. I och med att jag spelar FarmVille har jag fått vänner från hela världen, vilket är fantastiskt roligt! Ibland, när man råkar vara vaken samtidigt -  p.g.a. tidsskillnaderna blir det inte så ofta som jag skulle vilja- kan vi chatta och det är ju alltid roligt att få hålla igång engelskan och höra vad som händer i Wyoming, i Skottland, i Australien, på (i?) Nya Zeeland...

Jag har växt upp som ensambarn, har två yngre halvbröder men vi har inte träffats ofta, vilket jag alltid tyckt var trist. När jag berättade detta för en kvinna i West Virginia, Wilma, "adopterade" hon mig genast som lillasyster, och får mig faktiskt att känna mig delaktig i hennes stora familj. Hon skickar bilder och skriver "Här är din farbror Matt och faster Sarah, här är din systerdotter Louise och hennes familj" o.s.v. Det låter kanske fjantigt men det är jättemysigt! Vi skickar jul- och födelsedagskort till varandra, och hon har skickat presenter till mina söner när de fyllt år. Jag skulle gärna vilja åka och hälsa på henne någon gång, och hon vill gärna att vi kommer, så när vi får råd (vilket tyvärr lär dröja ett tag) ska jag, Maken och yngste Sonen åka och hälsa på henne!

 Där har man ju en stor, härlig fördel med Facebook, och jag får lov att erkänna att den uppväger alla fisk- och kalvgrytor och trista uppdateringar...

Jag har rensat folk utan att fråga och det är många som försvunnit genom att de tagit bort mig som vän. Det är inget konstigt, så ser mitt liv ut i verkligheten också. Vissa råkar bara vara kvar på båda ställena, och man vet inte riktigt hur de hamnat där

Mitt problem är att jag använder Facebook till att spionera på gamla bekanta och klasskompisar. Det är skitkul när jag sitter där och försöker lista ut om någon är gravid med tanke på vad de länkar och lägger upp, till exempel  Jag har dock slutat spionera på gamla ex, och när någon i min närmaste krets gör slut med sin respektive så ryker det exet också. Mer än en gång har det hänt att jag varit tvungen att fråga min sambo varför han har kvar folk, typ de där människorna vi hyrde i andra hand av när vi flyttade ihop för fem år sedan. "Ja, men jag känner dem ju, då kan jag inte ta bort dem!" Han är en sparare, jag är en slängare. 

Och folk som blir arga över vad man skriver eller inte skriver på Facebook... Vad är det för typer? Jag har däremot lärt mig att när det händer något stort, man ändrar relationsstatus (förlovar sig, gör slut) eller får nytt jobb, då ska man inte meddela det via Facebook till de närmaste. Det är ju väldigt opersonligt, och man använder Facebook i olika utsträckning. Ska syskon eller nära vänner få veta det när de loggar in tre veckor senare? 

En sådan som jag, te x... Fast arg är fel ord, snarare irriterad över vissa saker. Jag har lämnat en del exempel, men jag vet att mina inlägg ofta är i klass med Krig och fred och kanske blir lite för mycket att tugga sig igenom.

Men en sak som stör mig är när någon skriver exempelvis "Mår så dåligt...orkar inte mer..." Det kan ju göra en lite orolig förstås, så man frågar vad som hänt, och får då till svar att "Orkar inte ta det nu." Varför då över huvud taget ta upp det?! Och kampanjen mot folkm som röstat på Sd vid förra valet gjorde mig ytterst irriterad, inte för att jag sympatiserar med dem utan för att själva beteendet var så illa. "Berätta om du röstade på Sd, då kan jag inte ha dig kvar som vän." eller hur folk nu skrev. Vad i h-e?! Sd anklagades för att vara antidemokrater, men vad ska man kalla människor som först vill ta reda på vad folk röstat på, och sedan plockar bort dem som röstat "fel"? Jag tycker Sd:s politik är åt skogen, men jag blir rädd när de siom ska föreställa "de goda" gör så...

Men visst, jag är lite grinig av mig ibland, börjar väl bli en surtant, och retar upp mig på saker jag inte borde, det ska erkännas. Det är något jag måste jobba på. Jag är ju egentligen inte tvungen att gå in på Facebook, men jag vill ju gärna spela FarmVille...

Haha, spionera, det låter ju som ett alldeles lysande användningsområde för Facebook! Om folk inte vill att man ska få reda på vissa saker ska de ju heller inte lägga upp dem till allmänt beskådande!Jag skulle ha kommenterat detta tidigare, men glömmer det varje gång eftersom jag skriver sådana monsterinlägg.... Det här är ju jättebra om man känner att man inte vill göra någon ledsen, och om det är någon som inte haft kontakt med en på länge men kanske vill fortsätta vara ens vän. Jag har sett ganska många göra så här, fast mest "vänner jag inte känner", sådana jag bara är vän med för att vi är grannar på FarmVille.

Gör man så här riskerar man inte att göra någon sur eller sårad, om man vill undvika det. Jättebra!

Fast det kan låta som att de ska ansöka om ett jobb eller så - "berätta varför jag ska spara just dig". Jag menar inget illa, tycker det är en kul formulering! Jag förstår precis hur du tänker där.

Jag har gjort många rensningar utan att "förvarna", det är ju vuxna människor det handlar om och jag tror knappast någon faller i djup depression av att jag tar bort dem. Skulle någon vilja fortsätta vara min vän är det ju snabbt gjort att skicka en ny vänförfrågan- Däremot kan andra bli sura, som när jag tog bort min kusin (av skäl jag inte orkar berätta och som knappast intresserar er). Hon berättade tydligen det för sin pappa, som berättade det för min mamma (de är alltså syskon) som ringde och gav mig en uppläxning! Det var en märklig känsla att vara över 40 år och få skäll av mamma för att jag tog bort någon som  vän på Facebook, även om det nu var min kusin... Hon hade ju ingen aning om bakgrunden, och jag tyckte inte jag var skyldig henne att förklara den heller.