Så ledsen

Först och främst, KRAM till dig!
Självklart gifter ni er för ER skull, men det betyder inte att man inte bryr sig om allt runt omkring. Tror ingen ordnar en middag och fest för 40 personer om man bara förväntade sig att en själv och mannen skulle komma!

Givetvis hoppas man på att någon ska ordna en möhippa. Jag sa länge att jag inte ville ha någon, och jag hade inte brytt mig jättemycket, men lite ledsen hade jag varit.

Har du pratat med din blivande om möhippa? Jag vet att det inte är samma, men kanske han och du kan ha en liten hippa? Det tänkte jag och min man ha om ingen av oss fick något annat. Bara göra mysiga saker tillsammans, eller kanske något man tänkt göra länge men inte fått tummen ur. Eller kanske kan din blivande kolla runt bland de som ska komma och se om dom har tänkt ordna något, eller kanske kan ordna något? Ibland tänker folk så väldigt lite på andra, och kanske man tänker "någon annan fixar". En liten push så får du säkert en liten hippa!

Angående vänner som hoppar av, så hände det för min man också. Några av hans vänner som med väldigt kort varsel inte hade råd eller möjlighet, eller ingen ursäkt alls. Jag sa att han kunde bjuda in någon annan, men det ville han inte. Han hade SJUKT kul ändå, och han ägnade större delen av kvällen åt mig. Visst pratade han med alla gäster också, men inte en enda gång tänkte han på dem som saknades. Han var SÅ glad åt dom som kom. Jag förstår att det inte hjälper, men tänk på de som kan komma, och vill komma. Dom som vill fira dig och din kärlek.

Sista veckorna före bröllop är mycket stress, nerver och känslor. Det är okej. Men när dagen kommer så glömmer man allt och njuter av ögonblicket. Då spelar allt det andra inte så stor roll. :)

Så lär det bli för mig också. Litar inte på att någon vän dyker upp på vårat bröllop. Ok vi gifter oss långt hemifrån men endå.. Räknar inte heller med någon möhippa. Men men..Vi får iaf äran att vara där med varandra

Försök se det som att alla gäster som tackat ja till inbjudan är där för att fira er (alltså inte din blivande man, utan ER). De som inte är där är de som lider största förlusten.

Jag har inte särskilt många egna vänner, medan min sambo har kontakt med alla han känt sedan skolan, fotbollslaget och gud vet när... Men jag har lärt känna dem också, och jag ser der inte som mina eller hans vänner. Det är våra, vi har bara känt dem olika länge

Du kommer nog ha en fantastisk bröllopsdag ändå, så fokusera på det positiva. De som tackat nej har säkert en anledning till det, för att inte gå på sin väns bröllop kräver en mycket god anledning.

Stor kram!

Jag förstår precis hur det känns!

Önskade det fanns nått jag kunde skriva för att muntra upp dig men finner inte orden så istället skickar jag en cyberkram!

Hur långt innan bröllopet skickades inbjudningarna ut?
Är det på någon högtidsdag?
Har ni kuvertavgift?
Ligger det långt bort för många?
Vet du varför de tackat nej?

Bara nyfiken på om något av ovanstående spelar in på antalet som tackat nej till att komma. De borde ju ha govot någo ursäkt tycker man.
Vi bjuder väldigt få bekanta och vänner, vi bjuder först och främst den släkt som vart med oss under större delen av vår uppväxt, lite som ett tack från oss :)

Hej och tack för alla svar. Skönt att höra att det hör till saken att man "blir så här".

Det har gått ett par dagar sedan jag skrev inlägget och trots att den ena saken efter den andra bara brakar ihop har jag på något vis hittat den styrka som jag behöver för att klara av allt!

Som sagt, de flesta har helt och hållet giltiga skäl till att tack nej, och många av mina bekanta bor utomlands. De har skickat presenter och beklagat och innerst inne vet jag att de hade velat komma.

Dessutom har en del nyare bekanta lite försiktigt undrat ifall de inte får komma till kyrkan. SJÄLVKLART, har jag svarat, samtidigt so jag känt mig dum eftersom jag tagit för givet att de inte ens varit intresserade. 

Vilket cirkus det här planerandet är! 

Inlägget blev helsnurrigt igen. Antar att ni som stressar på som jag känner igen er i det också ... :D

Jag har ett år kvar till bröllopet (vi har inte ens lyckats bestämma datum...) och brakar också ihop ibland och vill bara gömma mig i garderoben och låta hela eländet passera. Redan nu har jag fått hintar om att vissa av mina närstående inte kommer att delta, och andra viktiga personer finns inte ens kvar på jorden.

Men det är okej att gråta, bryta ihop och sedan komma tillbaka lite starkare

Då skulle jag nog välja att bjuda in de nya bekanta som faktiskt intresserar sig och vill komma....

Blir så ledsen över att en del har så svårt att glädjas med andra. Att folk dör är ju sånt som händer o jag tror att de alltid är med oss ändå. Kram till dig och kom ihåg att det är ER dag och er de handlar om. Släpp alla negativa energitjuvar så gott det går.

Varför?
Varför gråta och vara ledsen?
Detta är en glädjens dag för mig och min dam och oavsett vilka som kommer så kommer det bli fantastiskt för vi skall ha vårt bröllop. Spelar ingen roll om hälften inte kommer så länge det är hon och jag som säger ja till varandra. Varför har ni ångest och panik inför denna glädjens dag, förstår det inte alls

Jag menar i förväg På bröllopsdagen kommer jag sväva på små moln och inte se något annat än min sambo. Vilka som är där och vilka som bestämt sig för att vårt bröllop inte är något de prioriterar skiter jag fullständigt i. Däremot är det viktigt för oss att de vi älskar och bryr oss om får dela dagen och kärleken med oss. Att jag skickar en inbjudan till en vän/familjemedlem/bekant som sedan tackar nej känns som att den omtanke och kärlek jag har inte är besvarad. SÄRSKILT när det antyds redan innan inbjudan gått ut att de kommer tacka nej. 

Inser så här när jag läser igenom mitt inlägg att jag säger emot mig själv, men jag hoppas det är begripligt ändå.

Folk är som de är, och det kan jag inte påverka. Om någon bestämt sig i förväg för att tacka nej får de väl göra det. Att någon dör kan man inte heller göra något åt, och när min mormor gick bort i somras så var det faktiskt det bästa för henne. (Bortsett från att bli frisk förstås, men det var inte ett alternativ.) Hon kommer fattas mig på bröllopsdagen, bara för att jag vet hur gärna hon hade velat vara med.

Det förra inlägget är mitt, glömde vara duktig och klicka i att det är jag som skriver.

Hade någon tackat nej innan inbjudan hade jag inte blivit ledsen utan bara tackat för informationen och sedan hade den personen vart död för mig. Grymt bra att få veta sådant vart man egentligen står hos folk.

Och om din mormor hade velat delta på ditt bröllop så är jag helt övertygad om att hon kommer att vara det även om du ser henne eller ej. :)