Min man.... (långt)

Jag vet att det är svårt, men du måste gå ifrån honom.
Jag har träffat många kvinnor som blivit både fysiskt och/eller psykiskt missshandlade av sina män, tyvärr kommer det fortgå...
En tjej jag känner erbjöd jag boende hos mej, hon sa: "Min pappa misshandlar min mammma och min systers pojkvän misshandlar min syster så det har varit naturligt i min uppväxt." Låt inte dina barn tycka att det är en naturlig del i er vardag varken att han slår eller gnäller på dej. Relationer måste bygga på någon sorts respekt och kärlek.
Stor kram

Hej,

jag läste ditt inlägg för någon dag sen och blev helt kall och fick tårar.
Jag kunde inte säga något, för jag tyckte det var så hemskt, och att du blivit kränkt.

Men jag har tänkt många ggr på dig och jag hoppas verkligen att du mår bra.

Jag vet inte vad att säga riktigt.
Jag skulle personligen aldrig tåla en make som beter sig så.
Jag vet att många kvinnor lever i dessa förhållanden, men ....
det finns ett men...
dom som befinner sig och forts brukar förr eller senare få smällar igen och igen under deras äktenskap. Och dom som inte drar sig undan i tid kan bli inåtdragna och isolerade och till slut gjort sig själv illa genom att bara finnas där och utan åsikter som en nöt-skal utan innehåll än att gått vidare i livet, tagit och stått på sig. Visat nej du lilla krake jag är jag och mig trycker du inte ner.

Jag är ledsen för dina barns skull oxå, oftast tror föräldrar att dom kan dölja sådant här för barnen, men de flesta barn vet, iallafall om ni har ett nära förhållande.
Som man brukar säga:
Ögonen är själens spegel.

Alt 2 är om du stannar sök terapi till honom och följ med.

Nu blev det långt, oj då.
Men jag hoppas att du gör det som känns bäst. Jag hoppas att du får ett lyckligt liv.

Kram /mrs.

Hur går det för dig?

Jätte tack än en gång för att ni finns!
Jo då, här är det bättre dagar och sämre dagar... Vi ska sälja huset, jag ska börja i terapi, kanske jag kan få med mig honom.
Just nu känner jag mig mest uppgiven och tom.
Många kramar

Men vänta lite här nu..
Varför ska du gå i terapi? Det var väl ändå han som slogs? Det är bra att du tar tag i dig själv, det kanske du kan behöva för att få rätt på dina känslor, men det är väl ändå han som som måste få hjälp? Snälla du, för dig och dina barns skull, sälj huset, ta pengarna, köp en EGEN lägenhet och bo där med dina barn. Passa på att flytta i från honom om ni ändå ska flytta! Ta hand om dig, du har bara ett liv...
KRAM

Otursförföljd!
Du är nygift och känner dig uppgiven och tom. Det är en rättighet att vara glad, kär och lycklig när man är nygift. HAN har stulit den lyckan ifrån dig. HAN har förstört din självkänsla och HAN har gjort att du mår dåligt istället för jublande, själklart jättebra.
Du har all rätt att vara heligt förbannad på honom för det!
Det är väldigt naturligt och trist att du är ledsen. Ibland är vrede en mer konstruktiv känsla, dock.
Tänk på vad han gjort mot dig, vilken känsla av nygift glädje som han har slagit sönder. Ta lite kraft ifrån det, sparka på en lyktstolpe och skrik!
Och flytta sedan ifrån honom! Lyssna på Cillalillas råd och skaffa en bostad för dig och barnen.
Stödkramar och varmt lycka till!

Hur går det för dig?
*orolig*

Hej Otursförföljd!

Jag blev verkligen ledsen att läsa om hur du blir behandlad av din man... du skrev att du har 3 barn som du inte vill såra, men tror du inte att de kommer att bli mer sårade när de blir äldre och inser att du stannar kvar hos honom bara för deras skull? Du bör lämna honom medan du fortfarande har ditt människovärde kvar, låt honom inte bryta ner dig.. Du är för värdefull för att bli en till i statistiken över misshandlade kvinnor... ingen kvinna förtjänar att bli misshandlad... inga barn heller (även om han inte slår dem så är det ju psykisk misshandel)... låt barnen få växa upp i ett lugnt och harmoniskt hem och inte i en miljö som den de nu lever i...

Ställ ultimatum, kräv att om du och barnen betyder nåt för honom så går han i terapi för att försöka reda ut sina problem, vägrar han så tar du barnen och flyttar. Fortsätter han som förut anmäl honom, sök stöd hos vänner och familj, och kvinnojouren, det finns hjälp att få.

Lycka till och fortsätt skriva för här får du stöd!!!

Kram

och tänk på att flickor som växer upp med pappa som slår mamma ofta hamnar i misshandelsförhållanden själva sen, medan pojkarna ofta börjar slå själva sen... det finns alltså al anledning att inte låta barnen växa upp i detta förhållande!

Min pappa slog min mamma. De är inte kul. Utsätt em inte för det. Även om jag aldrig bevittnade det gör det ont.

Men alltså... förändrades allt på er bröllopsresa? Var allt bra innan?
Ni hade visst tre barn tillsammans, då lär ni ju ändå ha hållt ihop ett tag?
Tycker verkligen synd om dig och det måste vara jätte jobbigt. Samtidigt som du ju älskar honom och vill ha honom kvar för barnens skull också, så finns det inget som ursäktar våld. Dina barn mår inte bra heller av att ha en mamma som mår dåligt. Låt det inte gå längre...

Försök reda ut det så fort du kan... på nåt sätt. Ta hjälp av dem i din närhet...

Otursförföljd, hallå!
Är vi för tuffa mot dig? Lätt för oss att säga "GÅ!" - inte så enkelt i verkligheten, eller hur?
Klart det inte är!
Men försvinn inte för oss...
Uppdatera med vad som händer är du gullig! Allt kanske blir lite lättare att reda ut om du får det på pränt.

Otursförföljd, hallå!
Är vi för tuffa mot dig? Lätt för oss att säga "GÅ!" - inte så enkelt i verkligheten, eller hur?
Klart det inte är!
Men försvinn inte för oss...
Uppdatera med vad som händer är du gullig! Allt kanske blir lite lättare att reda ut om du får det på pränt.

Jodå jag är här!!
Det är bara så svårt att veta vad man ska skriva!!! Ni är helt underbara som finns här!!!!!!
Vi har haft ett antal spekulanter på huset, men vi får väl se hur det går!!!
Känns just nu svårt att tänka framåt innan man vet hur det går med huset!!!
Mannen har iallafall insett att jag xisterar de senaste dygnen!! Jag bjöd ju hem hans mamma med resp.....
Ska försöka bli bättre på att skriva!

Fy fan säger jag bara, Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är det lättare sagt än gjort att lämna honom, men för din egen och barnens skuld tänk över saken, det är det råd jag kan ge dig. Jag vet att det inte är lätt att lämna den man man vill dela sitt liv med, men ska det ske med våld kan han sticka till ett varmare ställe.
Lycka till i fortsättningen.
Kram

Jag gick inte efter första slaget, jag gick inte efter treje eller 100 slaget heller. Jag var kvar och jag som person försvann tills jag inte längre existerade längre. Ibörjan förlät jag alltid, det var ju inte hans mening, det var ju ändå jag som gjort något fel. Gnällt för mycket, sagt saker fel osv. Första gångerna så var de ganska lång tid emellan slagen och då kändes varje slag. Men sen kom det allt oftare och jag slutade känna dem på utsidan.

Kan inte säga att din kille var på samma sätt et av mina ex var men regel nummer ett är precis som EL skriver, Gå vid första slaget!
Du sårar inte barnen på något sätt! Bättre en levande, glad mamma än en sönderslagen. Barn känner av situationer och kan känna sig otrygga. Deras världsbild innefattar inte en pappa som slår mamman.

Det är många år sedan jag fick hjälp att lämna killen som slog mig, men jag kan ibland känna ett sting av saknad på åren som han tog ifrån mig. Ett år då jag levde med honom, och många många fler år då jag levde med minnena och rädslan.

Det spelar ingen roll hur kärleksfull han är, hur snäll, rar, omtänksam och fin han är. Vad han gjorde var FEL och har han gjort det en gång så är andra gånger lättare.

Men. Gode gud. Du är inte alls otursförföljd; du har råkat ut för ett äkta kräk låter det som. Nu har han dig "fast", säkrad och lagligt och då behandlar han dig som skräp. Själv skulle jag antagligen ha insisterat på familjerådgivning, alternativt flyttat iväg med barnen för att få distans. och att han slog dig. Kära söta. Han borde polisanmälas. Faktiskt. Jag hoppas innerligt att du kommer helskinnad ur detta. Lider med dig.