Hjälp mig! Är förvirrad.......

okej nu kan jag inte vara tyst längre efter att ha läst dina trådar....

du verkar jättesårad, förvirrad och totalt ur balans för att ha ett förhållande. Enligt mig verkar du vara en sån tjej som lagt hela sin identitet i att ha en kille och genast måste ha någon ny...annars är det troligt att du skaffat denna nya kille(undermedvetet alltså) för att trösta dig från den gamla...

Du är inte mogen att ha någon kille just nu....skaffa dig en egen identitet och ett självförtroende och kom över din gamla kille HELT innan du involverar dig med någon annan.

Sen tycker jag absolut att du skulle söka lite proffisionell hjälp för att komma över den gamla killen, du har ju helt klart inte lyckats med det själv så det skulle ju inte skada i alla fall att få prata med någon...

Instämmer med "foxan" här ovan!
I ALLT hon säger!

Så bara för att man inte kommer över ett ex på 6 månader behöver man proffisionell hjälp??? Det var det löjligaste jag har hört!

Och vadå "skaffa dig en identitet och självförtroende"? Identitet har hon garanterat, det var det elakaaste jag läst på länge här inne! Och självförtroende har väl inte att göra med om man är i ett förhållande eller inte.

Så jag tycker det "foxan" skrev var helt omotiverat och det varkar som du leker amatörpsykolog.

Cecilia J

Nej, man behöver inte hjälp om man inte kommit över sitt ex på 6 månader.

MEN, mår man som Bianco skriver att hon mår i alla de trådar hon startat. Där hon berättat om hur illa hennes ex har behandlat henne, men ändå vill stanna.

Ångesten hon verkar ha över att "alla andra" har sambo/pojkvän.

Samt det att hon säger sig ha hittat en kille hon är kär i och som är "perfekt" men trots detta inte kan släppa exet.

Om det var jag skulle jag definitivt ta en fundrare på att ringa upp en kurator eller diakon. Kan vara svårt att få hjälp via nätet och trådar alla gånger. Tror att en mänsklig kontakt skulle kunna hjälpa henne.

Men hur lätt är det att bara få alla känslor att försvinna när man trodde att exet var den rätta? Det var exakt likadant för mig och tro mig, allt löste sig till slut. Det man behöver är TID, inte psykolog (inte fel att gå och prata, det är inte det jag menar). Men man måste inte hetsa för att det inte faller in i tidsramen för "alla andra". Bara för att man träffar någon ny betyder det att alla känlsor förvinner för exet, man är ju ingen robot.

Och klart som f*n man känner att alla andra är lyckliga utom en själv, man har varit med om kris i livet! Jag kunde inte glädjas åt min bästa vän som var nykär.

Tror istället att många förnekar sina "gamla" känslor och låtsas gå vidare mycket snabbare än vad de egentligen känner. Jag var ärlig både mot mig själv och omgivningen, och det verkar Bianco också vara. Det vinner man på i längden.

Och för att säga det själv så verkar jag vara den enda som förstår och jag verkar också vara den enda som varit i samma sits... Något samband kanske? Allt är inte svart eller vitt i livet, det om något har jag lärt mig.

Måste du ha fortsatt kontakt med exet? Jag har aldrig varit i din sits, men tror det skulle vara lättare att komma över om man för ett tag bröt kontakten helt. Snacka inte med honom över nätet, ring inte och säg åt honom att inte ringa dig heller. Tänk igenom allt dumt han gjort mot dig, skriv ner allt som var negativt med honom och det förhållande ni hade. Så att du får det svart på vitt att han faktiskt inte var särskilt bra för dig. Jag tror absolut att det måste få ta sin tid, men stäng av kontakten med honom!

Prata med din nya pojkvän, och låt inte det nya förhållandet bli för pressande. Känner du att det kanske går lite fort fram så säg att du vill lugna ner det lite.

Cecilia J,
Jag måste faktiskt hålla med 20th century fox ang "skaffa dig en identitet och självförtroende". Det kan framstå som en elak kommentar, men precis så kände jag när jag brutit upp ett flera år långt förhållande. Detta är kanske för att jag är intensiv och gillar att dela mestadels av fritiden med min pojkvän, även om man har några "egna" aktiviteter.

Det tog mej ca 1 år att komma över den killen, trots att jag inte ville ta tillbaka honom. Man behöver ett bra tag på sej att hitta tillbaka till vem man är.

Till Bianco vill jag säga att jag förstår att du vill ha kakan och äta den, men det är inte riktigt snällt mot nya killen att gå vidare i förhållandet om du känner så här. Kanske är det mest rätt att ta en paus/ligga lågt medans du reder upp dina känslor. När du tänker på ditt ex, försök minnas varför det tog slut och rada upp alla hans dåliga egenheter. Om ditt hjärta vet att ni inte kan vara tillsammans igen är det lättare att gå vidare.
Hoppas det reder ut sej!

jag förstår inte varför det skulle vara en förolämpning att söka proffesionell hjälp! Jag menar inte att Bianco är störd i huvet på nåt sätt men ibland när man är med om tuffa saker kan det vara svårt att ta sig igenom det själv....och så tycks fallet vara denna gång.

Cecilia - det är vanligt bland tjejer att man måste han en kille som bekräftar en hela tiden eftersom man inte har något eget självförtrodende...

Och hobbypsykologer leker vi väl alla här inne ;)

Håller med 20th century fox. En kompis till mig blev rätt oväntat dumpad av sin sambo. Hon tog det inte så bra, i början trodde hon "att det kommer bli vi ändå", hon till och med bodde kvar hos honom och sov i samma säng. Killen var snällare och gooare mot henne än han varit på länge. Han kramades och pussade mer än innan.
Men efter ca. två veckor så insåg hon ju att det faktiskt var allvar och bröt ihop fullständigt. Hon insåg själv att hon behövde hjälp att ta itu med problemen och ringde sin chef och sa som det var och att hon ville att de skulle hjälpa henne. Så nu går hon och talar med en psykolog. Jättebra att hon själv insåg det för jag tror oxå att ju tidigare desto bättre på något sätt.

Jag måste få säga en sak om professionell hjälp. Jag tror det är bra ibland, men andra gånger hjälper det mer att prata med närmare vänner och kompisar.

En tjej jag känner tex gick hos psykolog med hela hennes familj pga anorexia som hon hade. Dessa psykologistunder hjälpte inte henne eller familjen någonting. Däremot hjälpte hennes kompisar runtomkring henne, gamla pojkvänner, och familjen till så att hon blev frisk.

Ibland tror jag det är viktigt att ta tid och rannsaka sig själv. Har man en nära kompis som känner en väldigt väl, kan man få ganska mycket insikt genom att prata med den personen. Men alla har inte turen att ha sådana människor omkring sig.

20th century fox, du läste inte mitt inlägg för jag skrev inte att det är en förolämpning att söka hjälp.

Det var ditt inlägg som var en förolämpning. Du skrev att hon inte lyckats med att komma över honom och behövde hjälp. Och jag menar att det inte är konstigt att inte komma över någon på endast 6 månader.

Och att du dessutom talar om för henne att hon inte är mogen för ett förhållande alls nu. Som en uppmaning, inte ett råd.

nej, det var lite hårt kanske...men man kan känna sig lite uppgiven över bianco som skriver mycket här inne men inte lyssnar på folks råd...jag är inte den första som säger det direkt...

Dessutom är sanningen hård ibland...

Jag tycker inte det är konstigt att man inte kommit över sin kille på 6 månader, men att man redan har ett förhållande ändå!!!!

Hej!

Tack Sling för att du frågar hur det är. Jag har de senaste veckorna mått bättre och bättre och inser att livet inte alltid är så lätt. Många i min omgivning håller just nu på att separera och jag vet att jag inte är/vart ensam om detta. Den senaste tiden så har jag tänkt så otrligt mycket och jag känner att jag växt mycket och vet precis vad jag vill ha hos en kille och att mitt ex nog inte är något att ha.

Mitt ex är egentligen den finaste man kan tänka sig, men kanske passar vi inte ihop!? Vi har iaf fortfarande lite kontakt med varandra vilket känns bra, vi kan skämta och ha roligt i telefon men vi umgås inte mycket alls.

Bitarna i mitt liv börjar falla på plats nu. Jag är inte ledsen varje dag längre, men ibland kan jag bli jätteledsen och nere när jag tänker på allt som hänt det senaste 8 månaderna. Vill inte uppleva det igen!

Jobbet som jag trivs med har nu erbjudit mig en förlängning, och ev. fast tjänst vilket känns bra. Jag trivs med mina arbetskamrater och vi hittar på mycket roligt tillsammans.

Jag och min nya pojkvän tar det väldigt lungt, kan prata med honom om allt, men som sagt... jag är den som vill att det ska gå långsamt fram.

Snart hoppas jag att jag kan flytta till mitt egna hem och bo ensam ett tag, är nog det jag behöver just nu.

Har 4 nära vänner och 3 av dem har nu barn, vilket känns jobbigt eftersom de "tjatar" om att det är min tur snart. Då får jag lite panik men visar det inte. Jag är ju SÅ sugen på familj SNART. Men inser ju att det kommer att dröja flera år, men jag kan vänta.. vet ju att den dagen kommer även för mig. Men jag måste erkänna att jag känner mig lite stressad... tiden rinner iväg.

Tack för allt ert stöd och för att ni bryr er... om några månader hoppas jag att jag mår ännu bättre.

KRAM