Traditionella könsroller (långt)

Jättebra reflektioner Scarlett. Jag inser ibland hur lik jag är min egen mamma, på gott och ont...
Livet är en kompromiss, man får inte alltid precis som man vill. Och jag är ju själv en stor del av problemet, som gnällande gör det han borde göra, i stället för att vänta ut honom.

Gerda, jag tror du tolkar mig lite väl hårt. Han är en underbar man min sambo, han behöver bara lära sig att se skiten och prioritera upp sånt som behöver göras.

Jag ska nog få ordning på honom. :) Är på bättre humör nu än i morse, märks det?

Tre saker som funkar for oss (darmed inte sagt att det funkar for andra):

1) Jag fragar/sager till honom om konkreta saker: kan du ta ur tvatten ur maskinen och slanga in den i torktumlaren, tack? Har slutat leka martyr och gora allt och vara pa daligt humor resten av kvallen. Och insett att han inte alltid 'ser' vad som behover goras - men garna gor det nar jag ber/uppmanar honom.

2) Nar vi helgstadar tar vi en timme och gor allt samtidigt - da haller ingen pa langre an den andra. Oftast stadar han badrummet medan jag dammsuger men det varierar - och aterigen, latt att saga till om saker som behover goras utan att anklaga: "vi behover ta ut soporna ocksa" typ. Men bada stadar, samtidigt, tillsammans.

3) Nar konsrollerna borjar glida och jag marker att jag gor mer, sager jag stopp direkt och vi satter oss ner. Viktigt att ta diskussionen utifran "jag kanner det som att jag gor mera hemma nu, haller du med om det" snarare an "du gor ju aldrig nat" (det senare ar bara gnalligt och inte konstruktivt, och inte heller sant - da blir han bara defensiv och menar att 'jag diskade ju i forrgar').

Sluta leka martyr och var oppen - sag at honom att fran och med nu kommer du bara att tvatta dina egna klader sa far han skota sina. Osv.

Hej lycklig,
Jag känner igen mej i det du skriver! Vi delar visserligen sysslorna ganska bra, men jag känner att jag alltid gör mer. Kanske för att jag är mer noggran och gör det där lilla extra.

En sak jag märkt hjälper är att städa/fixa saker på er gemensamma tid. Då kan han göra saker samtidigt. Vad jag gjorde förut var att städa innan han kom hem från jobbet (jag pluggade och var ofta hemma dagtid). Då märkte han inte på samma sätt att jag städat. Numera vet han att vi städar på helgen så när jag börjar damma plockar han undan för att sedan dammsuga. Även om jag tar initiativet så delar vi sen på sysslorna.

Prata med din kille så bättrar han sej säkert! Kom ihåg att även om du vill vara jämställd kanske det blir du som alltid torkar bordet medans han går ut med sopporna.

Skönt att höra att jag inte är helt ensam, och att det går att förändra sånt här. :)

Har haft en mysig helg och fått massor gjort hemma (jag målade och sambon städade bla :) ). Det är såå underbart när han visar att han fattar att jag gör mer och behöver extra uppskattning...

Så nu ska jag jobba lite på mina egna demoner.

Hoppsan, bytte dator och fick annan signatur...
"kristinq" = "Lycklig?".

Ledsen för ev förvirring.

Kom på en sak till. Ett tips är boken 'Vardagsfeminism' av Jennie Sjögren som jag fick i present av min man häromdagen. Där finns en massa handfasta tips om hur man kommer till rätta med ojämlikheten hemma och på jobbet. Man kan bl.a. räkna ut ett poängsystem för hur mycket som görs hemma. Hur rättvisande det testet är går väl att diskutera... Tycker förstås jag, som igår förlorade vår poängtävling... :D

Tänk på att uppmuntran ofta funkar bättre än tjat.
Tacka för att disken är diskad, säg att spisen är fin när sambon torkat av den osv.

Visa att ni ser vad er partner gör i hemmet. Då blir det ju mycket roligar att göra alla tråkiga saker.

Själv blir jag nästa gladare om maken säger snälla saker om min 5-minuter-pastasås som han i stressiga tider kan få 6 gånger i veckan än om han uppskattar den roliga/nya maten jag lagar den sjunde dagen.

Detta tips gäller förstås både män och kvinnor. Tror alla mår bättre av vänliga ord, låt det bli en positiv "spiral".

En stor orsak till att tjejer får det största ansvaret är att de TAR ansvaret. Om jag hade någon hemma som tog tag i allting utan att säga något är nog risken att jag också struntade i att göra något. Hos oss är det ingen som har ansvaret och ingen gör mer än den andre. Vi brukar storstäda tillsammans med jämna mellanrum och dessemellan händer det väl inte så mycket. Vi turas om att laga mat och fixa ordning i köket. Kan nog inte säga att någon gör det oftare än den andre.

Själv har jag aldrig tagit på mig något ansvar för hemmet, men har i det också varit ganska olika från mina egna kompisar. Därför så säger jag heller aldrig att min sambo "hjälper till". Vi gör det tillsammans. Jag är själv över 40 och trodde att yngre var annorlunda på området, men har till min förvåning hört diskussionerna på jobbet och då är 25-åringarna och 50-åringarna rörande överens om sina mäns oförmåga i hemmet. Framförallt när de skaffat barn.

Den enda på jobbet där mannen och kvinnan har delat rakt av på föräldraledigheten är ett par som invandrat från Slovakien. Vilket förvånade mig mycket, fördomsfullt naturligtvis. Svenskarna däremot gör inte så hos oss. Möjligen kan mannen ta 1-2 månader. Och helst på sommaren. Dåligt!

Sorry - nu drog jag diskussionen längre, men jag retar mig så ibland på att så många kvinnor stannar kvar i den traditionella kvinnorollen.

man får stå på sig lite med jämlikheten:)
Min svärmor är en sån som gillar att städa, så hon har aldrig krävt att hennes söner ska hjälpa till. Hon har dessutom fortsatt att städa åt dem efter att de flyttat hemifrån och börjat studera (!!!! Nånting jag tycker är helt ofattbart!!), så min man fattade nog inte riktigt vad som behöver göras i ett hem när vi flyttade ihop. Men det kommer, så småningom;) Han är nu duktig på att handskas med tvättmaskinen/diskmaskinen, och vi brukar reservera tid för gemensam städning en dag i veckan. Oftast funkar det bra, men "småplock" ser han inte, sånt som jag stör mig på. Men det kanske kommer med tiden...;)

En väninna till mig sa att hon har gett upp, och gör allting själv, för det räcker så länge innan hennes man får tummen ur och faktiskt gör det som han har lovat att göra. Kanske är det många som gör så?
Själv är jag alldeles för envis för att ge mig så lätt

Visst är det en stor del av problemet att man hellre gör det som behöver göras och gnäller, än att det inte blir gjort alls. Och det är ju där JAG måste ändra på mig. Ibland är jag också jättebra på det. Låter disken stå tills sambon till slut reagerar. Det brukar kunna ta två veckor, så det är inte alltid tillämpbart (inte så kul att ha gäster när man har ett diskberg i köket...). Men när han till slut ser all disk och inser vad det beror på, då fattar han faktiskt... Ett tag iaf. ;)

Och visst vet jag att uppmuntran funkar mycket bättre än tjat, men ibland är det svårt att vara uppmuntrande när han gör någonting en gång, som jag annars gör varje dag, utan minsta uppmuntran... Ibland känns det mest som ett himla daltande...

Tyvärr är det nog så att det i många förhållanden ser precis likadant ut idag som för 40 år sedan. Vi är ju trots allt uppfostrade av våra föräldrar, och har hela livet sett och lärt oss av deras förhållanden.
Det är därför det är så otroligt viktigt för mig att försöka få ordning på det här innan vi börjar fundera på egna barn...

Jag ska kolla upp Vardagsfeminism!