Funktionshinder

Jag har ett funktionshinder själv, men inte min sambo!

Raggarhaver:
Är det något som påverkar ert liv tillsammans mycket? Sambon och jag försöker leva "som alla andra", med varierande resultat.

Ja självklart. Man har mycket mer att "fightas" mot i vardagen och livet känns tungt ibland - precis som för alla andra. Det finns saker vi inte kan göra, som alla andra gör (spela golf ihop osv.) samtidigt som vi gör mycket mer saker tillsammans än många andra. Det mest frustrerande är känslan av att vara så beroende av den andre.

Min man saknar höger hand sen födseln. Jag anser inte att det är något som gör vårt liv ett dugg annorlunda... Trots att det kan verka som ett jobbigt handikapp är det ytterst få saker som min man inte klarar av själv. Jag tycker det jobbigaste är när andra människor "rycker till" eller reagerar på hans "hand"... Men det händer inte så ofta, och det är oftast barn som inte kan låta bli att glo.

Jag har ett psykiskt funktionshinder.

Bara de som känner mig som kan märka av det, andra blir förvånade när man berättar..

Frågor kommer alltid upp eftersom man måste förklara sig varför vi inte har alla barn boende hos oss.

Min sambo tycker inte det är störande, han märker knappt av det.

är döv och han hörande, före vi träffades kunde han ingenting av mitt språk, teckenspråk men nu klarar han det bra! vi har varit tillsammans i snart 4 år!

En annan frustrerande grej är att många reagerar som så att jag måste ha en så himla BRA kille (som är ihop med en funktionshindrad) och vi är så himla SÖTA o.s.v. Visst han är bra och go men vi bråkar ju som alla andra gör ibland. Nån mer som märkt detta?

Raggarhavre:
Ja absolut. Och folk tycker synd om en. Det kan vara rätt jobbigt. Att det måste vara jobbigt för mig att alltid köra, till exempel. Men hade det varit två seende personer där bara mannen hade haft körkort hade ingen sagt något.

Men jag tycker inte att det påverkar vårt gemensamma liv så mycket. Vi har konflikter som alla andra, men också jättemycket som är bra. Det är mest i kontakt med andra, som ofta inte vet hur de ska reagera, som det blir en grej. Att de pratar med mig, när det är honom de ska prata med, men är rädda för att närma sig honom eller göra fel, eller nåt.

Jag kan tycka att vi i mycket har bättre förutsättningar än många andra, eftersom vi måste vara mycket tydliga med varandra. Jag kan inte himla med ögonen och förvänta mig nån effekt av det, eftersom han inte ser det. Vi tvingas prata och ta konflikter direkt. Och eftersom vi inte kan kolla läget med varandra genom blickar måste vi vara fysiska med varandra även när vi är med andra. Det räcker med en handtryckning, men det hjälper att hålla kvar den fysiska känslan för den andre.

Däremot var den första anpassningen till varandra, den som man gör med alla, funktionshindrade eller ej, mer drastisk än annars. Jag kunde inget om blinda, om punkt eller nåt. Så det har varit att lära sig. Jag tycker att det är fantastiskt spännande!

Det gemensamma livet fungerar olika hos de flesta par och jag tror inte funktionshinder utgör en jättestor skillnad, man finner alltid andra vägar.

Folk har så konstiga uppfattningar ibland typ som du Tetze sa om att folk undrar om det är jobbigt att du måste köra. Big deal liksom?! Eller att man inte kan åka på skidsemester typ. Det jobbiga (utöver de vanliga problemen i ett förhållande) är ju det jobbiga som följer med själva funktionhindret (och inte minst omvärldens påverkan).

Det är verkligen helt sant!
Men jag kan ibland känna mig väldigt kluven i min egen roll också. För eftersom sambon behöver hjälp ibland, typ ta mat när vi är borta, hjälp med orientering på nya ställen eller tolkning av filmer så har jag svårt att veta var gränserna går. När går jag från att vara flickvän till att vara assistent eller ledsagare? Nu är det inte så stora saker, men det finns situationer när det kan bli jobbigt för oss båda. Om vi är ute på stan och blir arga på varandra vill jag inte att han ska ta i mig, men det måste han ju av förklarliga skäl. Då har jag jättesvårt att balansera min egen integritet och hans behov. För han slutar ju inte vara blind bara för att vi bråkar, lixom. Är det någon som känner igen det?

Hehe, ja det var det jag menade med att det är jobbigt att vara beroende av den andre. Å andra sidan, den bra grejen är ju att man "tvingas" ta itu med saker och ting eftersom det varken funkar att inte prata med varandra på en hel dag eller att sticka iväg till en kompis när det blir jobbigt. En grej som är bra är att ta ett dygn eller så på varsitt håll ibland, problemet är bara att man saknar varandra så eftersom man är van att vara tillsammans så himla mycket...