Normalt/Onormalt?

Förlåt mig nu, men 17-åringar har ju oftast fått former men inte rynkor. De är med andra ord himla snygga. Dessutom tycker de ofta att det är coolt med äldre killar. Snygga tjejer som inte är så kräsna med vem de flirtar med alltså... låter väl rätt bra för en singelkille?!

Han höll ju inte kontakten med dem särskilt länge, milliemani! De var väl tråkiga! Det är väl någon som du som han vill leva med, helt enkelt!

Med reservation för att jag inte har läst (vad jag minns) dina tidigare inlägg. Men just det här tycker jag inte låter så farligt.

jag kan tycka att en 16-17 åring inte varit vuxen så länge, att det är där problemet ligger, medan en man på nästan 30 definitivt varit det. Åldersskillnad är inget problem i sig, tycker jag, och jag vet att det finns 17-åriga tjejer som är vuxna. Motivet bakom att hitta en ung tjej känns lite otäckt om det är för att hon ska vara lätt att forma.

Såvitt jag kan förstå handlade det om chattrum? Har ålder någon så jättestor betydelse där? Och det är väl inte som så att man gillar en viss ålder utan kanske ett visst beteende eller en viss typ av åsikter etc. Oavsett ålder. Och en kille som är 25 är ofta inte alltid så mogna som de kan verka. Jag tycker också att du hänger upp dig på en massa småsaker. Skall jag vara ärlig verkar du ha en kille med ett enormt tålamod. Hade min kille hållit på som du beskriver hade jag gått för länge sen. Så det måste ju visa att han står ut med en hel del bara för att få vara med dig.

Jag tror att det är dig själv du behöver ta tag i.Kanske gå till en terapeut eller någon annan som kan hjälpa dig reda ut saker och ting.

milimanie

Det jag reagerade på när jag läste ditt inlägg var att du är åldersfixerad samt har ålderskomplex.

Du har hakat upp dig på att din kille chattade med 17åringar när han var 26. Var ni ens ihop då?? Nu e han 30 om jag förstod det rätt och har kanske förändrats/mognat. Han har valt att bo ihop med Dig. Det kan ha vart en period i hans liv när han var 26 som han nu har vuxit ifrån.

Du måste våga lita på honom! Både för din egen skull och ert förhållande! Annars blir det en självuppfyllande profetia, han lämnar dig för du är för svartsjuk, orolig och inte vågar lita på honom.

Sen tänker jag också att han kanske inte e så bra på att ge dig tillräckligt med bekräftelse på att han älskar dig. (Varför skulle du annars vara så osäker/ha dåligt självförtroende?) Berätta för honom vad du behöver lugnt och sakligt, han kan inte läsa dina tankar.

Du tycks också ha ålderskomplex. Vad är 25 för någon ålder??

Och, det är inte perv*st att gilla 17åringar när man e 26. Han e en helt normal kille med helt normala brister och fel (ingen e perfekt!) som att han e 30 och går å spelar TV-spel med sina polare. Men men.. Såna e killar, de små söta husdjuren!!

oj oj. många inlägg att svara på. tack!

Hallonsylt: mycket av det du skriver, känner jag verkligen igen mig i. det är precis så det har varit. det har alltid varit något som jag oroat mig för, grubblat på och tjatat om, som sedan när min pojkvän lugnat mig, ersatts av något annat. så visst har du rätt, mycket av detta sitter hos mig.

CareBear: vad jag vet (baserat på det han säger) har han ingen kontakt med dem nu längre. detta är saker han berättat ur sitt förflutna. som han dessutom verkar skämmas en del för. och egentligen har jag lika många belägg och "bevis" för att han skulle kunna vara intresserad av "äldre kvinnor", även dessa källor hämtade ur hans förflutna... det är bara det att det vore inte lika farligt. jag kommer ju att bli äldre men inte yngre... ;) dessutom är det inte allmänt sett lika pinsamt perverst snuskigt eller vad man nu vill kalla det, att vara faschinerad av äldre kvinnor som av yngre tjejer, när man är en kille på 26 år. jag önskar jag kunde släppa det, men det är svårt. jag vill inte vända ryggen åt det nu och upptäcka något ännu värre om 10 år som xita skrev.

StinaS: ja...han har nog ganska stort tålamod. han har fått stå ut med rätt så många anklagesler. det här känns dock inte som en anklagelse för min del utan mer som ett faktum som jag INTE VILL ACCEPTERA. jag har inte sagt något till min pojkvän om detta i alla fall, utan försöker reda ut det för mig själv. jag har redan gått till en psykolog för mina problem, men det blev nästan bara värre då. han höll för det mesta bara med mig om alla mina farhågor och ofta lämnade jag sessionerna med ännu värre bilder av min pojkvän än innan. jag slutade gå dit. fegt kanske...?

plainol: jag har försökt tänka så... det går bara inte ihop med den bild jag vill ha av min pojkvän. nu kanske det låter som att jag skönmålar honom (men ni som läst en del av det jag skrivit här och i andra trådar vet nog att jag snarare har en förmåga att in i det sista "smutsa" ner och leva mig in i det värsta så att ingen ska tro att jag är "dum" som inte fattar att vara "på min vakt"...) men när jag träffade honom upplevde jag honom som nästan "präktigt mogen" eftertänksam och förnuftig. vi pratade som man väl brukar (men inte borde) om ex och tidigare relationer och kontakter och då berättade han om en tjej som han träffat som var "ganska ung-17 år". jag tänkte att "ja, sånt kan ju hända om hon var mogen för sin ålder och så" och tänkte faktiskt inte så mycket mer på det. det var inte förrän mycket mycket senare som jag fick veta att de träffats via chatt och att han även chattat med andra tjejer, varav jag vet att i alla fall ännu en också var "ganska ung". jag vet inte om det är fler än så, men risken finns ju och det är alltså nu som min hjärna har lagt ihop dessa två tjejer och ser ett mönster av att min pojkvän kan vara en snuskgubbe som dras till yngre. som jag skrev tidigare hade jag inte brytt mig om det hade handlat om en ung tjej, men två... kanske tre...eller fler.

Maria Magdalena: tack för ditt svar. det var skönt att läsa. jag önskar verkligen att det är som du skriver. att det kanske var en period i hans liv. han var ganska nybliven singel efter ett förhållande där han bott ihop med en tjej och behövde kanske extra bekräftelse. har dock så svårt för att släppa det! närhelst jag försöker så hugger det till i magen och tankarna: ja men, TÄNK OM! dyker upp. jag tror att allt i grunden handlar om att jag är rädd att bli lurad-att gå omkring och tro något som inte stämmer. att tro att allt är bra fast det inte är det. att jag är rädd för att min pojkvän inte är den jag tror och så som jag uppfattat honom. att jag ska vara naiv och "inte se" saker som kanske andra ser. att andra (ja, jag vet, man ska inte bry sig om vad andra tycker...) kanske vet nåt som inte jag vet om honom och viskar bakom ryggen. "kolla, där är den där killen som gillar yngre och hans stackars ovetande flickvän..." jag tänker att det här kanske är ett uppenbart varningstecken som jag är så rädd att missa. och så går åren och jag kommer på honom med att vara gubbsjuk om tio tjugo år, som xita skrev.

ja. jag är nog åldersfixerad. och ja, jag har dåligt självförtroende. dock får jag otroligt mycket bekräftelse av min pojkvän hela tiden i alla möjliga former.

han visar inte något särskilt intresse för några yngre tjejer. inte NU (inget jag har märkt i alla fall...). det är hans förflutna jag har hakat upp mig på.

och hur sjukt det än är att göra reasearch på något som detta... (jag medger, det ÄR sjukt) så kvarstår det faktum att jag inte hittat särskilt många andra killar i 26-årsåldern med 17-åriga tjejer i sina kontaktnät.

denna rädsla påverkar mig verkligen jättemycket och jag tänker på det hela tiden. på jobbet går jag omkring med en klump i halsen ibland.jag känner mig så låst av att inte kunna prata med min pojkvän om det här och bara önskar att saker vore annorlunda.

Jag måste säga att jag också skulle bli tveksam om en pojkvän närmre 30 år har behov att umgås med tjejer i 17-års åldern. Visst att man kan vara mognare än sin ålder, men de flesta 17-åringar är inte lika mogna som någon kring 25 eller uppåt, även om man kanske tror det när man själv är i den åldern. Hade ålderskillnaden varit mellan en 30-årig kvinna och en 40-något man (eller tvärtom) skulle den inte ha känts så påfallande, men jag tror att det händer så mycket i 20-års åldern att jag över lag inte tycker att en 30-åring borde ha särskilt mycket gemensamt med en 17-åring. Det skulle ha besvärat mig en hel del om jag upptäckte att min pojkvän chattade med någon som fortfarande var i tonåren, eftersom jag räknar mig som vuxen och har förändrats en hel del sedan dess.

Det är en svår sak att lösa om du inte vill prata med honom. Du har rätt att störa dig på det han gör, låt ingen säga åt dig hur du ska känna. Samtidigt, om det är något som ligger i det förflutna, är det svårt för honom att göra något åt det.
Men glöm inte att 25 inte är särskilt gammalt- tänk på alla människor i 30,40,50,60 års åldern som det finns. Vill du inte stanna hos honom så kommer du att träffa någon annan och glömma honom så småningom. Fast det är ju ett beslut du får fatta själv, och vill du stanna så tycker jag ändå att ni borde ta och prata ut ordentligt, för det är ju inte meningen att man ska må dåligt i ett förhållande.

nano: tack för ditt svar.

jo, det här är något som ligger i det förflutna. något han gjorde när han var 26 år och singel, innan han träffade mig.

jag vill prata med honom. men han vill inte prata med mig. inte längre. jag har haft 1000 problem som jag tagit upp med honom, utrett och förhört honom om. han har tröttnat på det och vägrar fortsätta med mig om inte jag väljer att lita på honom.

men det är, som sagt, svårt.

Det är inte på något sätt snuskigt, sjukt eller onormalt med att en kille/tjej över 20 är intresserad av en tjej/kille som är över 15 (och dessutom 17).

Det finns de som är förhållandevis mogna när de är 15, de finns de som är otroligt omogna vid 40. Att vara omogen och inte ha så mycket livserfarenget behöver inte vara samma sak.

Om en person på runt 30 enbart söker sig till personer på 15-18 så kanske man kan fråga sig varför. Det finns väl de som är 30 och så pass barnsliga att de passar bäst med den "typiska" 16-åringen. beklagligt iofs men kan knappast kallas onormalt eller vidrigt.

Det finns nog en hel del 17åringar som kan ställa krav och stå på sig likaväl som en 25åring. Däremot så kanske inte en 17 åring har lika bråttom att skaffa barn, hem och sådant. Om man då är en 30åring och inte intresserad av barn, svenssonliv och sådant så kan det väl vara bra att söka sig till någon yngre istället för en annan 30åring som vill ha ett mera stabilt förhållande. På samma sätt finns det ju 25 åringar som söker sig till 40åringar för att de tröttnat på krogliv och vill ha hemmakvällar. Till exempel.

Om din sambo chattar med andra så kan det ju vara ett problem oavsett tjejernas ålder. Men om det bara handlar om att han pratat med bland annat 2 17åringar innan ni blev tillsammans så tycker jag att du ska sluta noja. =)

Missade lite av ditt inlägg..

Angående din reserch, så är min erfarenhet att man pratar med allt och alla som är trevliga oavsett ålder, och att det är precis lika vanligt att en 26åring pratar med en 17åring som att han pratar med en 26 eller 35åring. Du har kanske helt enkelt hittat det du gav dig ut för att upptäcka..?

Dessa 17åringar kan ju ha varit mycket trevliga just då. Du kan säkert själv hitta både en 8-åring och en 50-åring som du kan ha en intressant pratstund med om du kände för det, men troligtvis skulle du välja att leva med någon i din egen ålder. Precis som din sambo har gjort.

Jag tror säkert att din sambo uppskattar dig som du är och inte alls har några planer på att hitta någon yngre. För honom kommer du ju alltid ändå att vara hans "unga tjej" =)

Och OM han som du säger skulle bli "gubbsjuk" om 15 år, så kan jag nog lova dig att det i så fal inte har något attgöra med att han pratat med dessa 17-åringar för flera år sedan.

Peppa dig själv och förstå att du är värdefull och duger precis som du är!

Miss Cee: tack för dina svar.
min sambo chattar inte nulängre (vad jag vet). när han gjorde det, var det dock inte något oskyldigt prat med vemsomhelst ialla åldrar. dessa två tjejer var några som han regelbundet chattade med och de flirtade med varandra, skickade bilder, gav komplimanger och prtade nog inte så mycket om vädret och liknande.

det jobbigaste i den här situationen är för mig att jag inte kan prata med min pojkvän om det. det skulle ha varit så skönt att få berätta hur jag känner, vad som oroar mig och få höra hans svar, höra hur han tänkte när han chattade med dem (eftersom det i mina öron går emot andra saker han sagt). jag skulle vilja veta det och försöka förstå det istället för att desperat sitta på detta forum och gissa hur det var och varför.

men det kommer inte att hända. det är ingen idé att någon föreslår att jag sätter mig ner med honom och berättar i lugn och ro om det här problemet. som sagt så har han ställt upp på sånna utfrågningar massor med gånger, alltid med ett löfte från mig om att "det här är sista gången, jag lovar". nu har han sagt att om inte jag klarar av att inte problematisera hela tiden, grubbla och inte lita på honom, så vill han inte vara tillsammans med mig för det får honom att må dåligt att alltid bli anklagad.

jag förstår det men samtidigt känner jag att "det ÄR ju bara det här problemet också... om vi skulle kunna reda ut det, så skulle allt vara bra". jag tror (som vanligt) att det är så. han tror det inte.

det har gått så långt att han har blivit jättekänslig inför mitt problemande. han kan känna på lång väg så fort jag visar det allra minsta att nåt är fel.

ska jag tillägga att jag har bland annat anklagat min pojkvän för att vara kär i alla sina kompisars flickvänner (vid olika tillfällen :) att han ska vara bög, att han vill ha någon äldre (?) att han vill ha tillbaka gamla ex-flickvänner, att han är kär i kollegor, att han kanske flirtar på krogen... han har suttit med mig och svarat på alla mina frågor och lugnat mig i alla mina nojjor, i 3 år för att han trodde att det skulle bli bättre om han gjorde det. tills han en dag fick nog och vägrade en gång till. han har börjat kalla det psykisk misshandel...

nu är det precis som vanligt.
nu känner jag att "det är bara det här" (+ det jag som sagt tagit upp i en annan tråd-att jag hittat sidor i hans dators history när jag snokade, som han inte kan förklara hur de hamnat där). jag känner att ALLT går att lösa, allt förutom det här. att vårt förhållande är chanslöst och nedsmutsat pga det här.

jag har precis flyttat ihop med honom och känner mig därför låst. villkoret för att jag skulle kunna flytta in var att jag nu trodde att jag skulle "klara" att inte problematisera mer. förut när jag har gjort det har han nämligen bett mig åka hem till mig och fundera på hur jag vill ha det. nu kan jag inte det, för hemma är HÄR. jag känner att jag inte har någonstans att ta vägen och inte kan göra något. inte kan säga något, för då gör han slut och "vill inte se mig mer" och jag står där och vet inte var jag ska ta vägen. jag försöker att hålla igen min ångest om det här för honom, att inte visa nåt. jag går omkring och ler och låtsas att allt är bra. kramas och myser och ger sken av att ha det bra. inom mig och när jag är ensam gråter jag och känner hopplöshet.

det känns som att hur jag än gör så blir det inte bra. får jag inte prata om det och reda ut detta, går jag sönder. om jag tar upp det, förlorar jag honom.

och tiden bara går... en massa tid när vi skulle kunna bygga på vårt förhållande, ha det bra ihop.

jag vet inte vad jag ska göra. jag kan inte bara släppa det här. det känns som sagt som att det vore falskt och naivt av mig att bara lägga locket på mina känslor för det här. samtidigt går det inte ihop att känna så här om jag ska kunna fortsätta vara tillsammans med min pojkvän.