Jag har varit en skitstövel = otrogen

Jag måste istämma mes Secret - du har made your move och nu har han rätten att bestämma hur det ska gå vidare. Berätta och låt han fundera på vad han vill vidare. Du har ju egentligen redan sagt ditt med din handling... Det är hårda ord jag vet, men otrohet är aldrig fair mot den andra.

Jag tänker så här..
Du har varit otrogen,älskar du din sambo?
Tror du inte att du skulle vara lyckligare om du lämnade honom?
Om du bestämmer dig för att stanna kvar i förhållandet så ligger faktiskt bollen hos din sambo..
Det är upp till honom att förlåta om han vill,eller gå vidare med sitt liv.

Du är inte kär i dim sambo så varför överhuvudtaget stanna ?? Varför inte helt enkelt lämna sambon och gå vidare ensam ??

Även om det låter hårt så tycker jag att du är en fegis som inte gör upp med det som är dåligt innan du ger dig i kast med något nytt, att tro att man kan lösa en dålig relation genom att inleda en ny ny är inta bara naivt utan ochså dumt.

Jag tror inte man kan lösa en dålig relation med att inleda en ny. Absolut inte. Det jag har gjort har förvärrat situationen.

Jag var säker på att nu måste jag lämna sambon (bäst för oss båda) tills brorsan sa att jag borde stanna kvar och försöka få vårt förhållande att funka igen. Då blev jag förvirrad.

Sambon e en FIN kille, det e han. Och vi funkar bra ihop, det gör vi.

Jag ska prata med honom idag.

Tycker du ska tänka både en och tio gånger på vad du vill.
Din sambo är en fin kille säger du,men räcker det?
Du söker ju tydligt efter något annat...
Jag tror att om man älskar någon på RIKTIGT så kan man inte vara otrogen.

nä, det e sant.

Åren innan det här året så såg jag inte ens andra killar än Min.

Eftersom jag har varit i en nästan exakt samma sits som du så har jag inget annat svar än detta: Lämna honom. Det kommer annars bara sluta i en stor katastrof.

Var ifrån varann. Om det är menat att det ska vara ni två så kommer ni kanske hitta tillbaka. Som det ser ut nu så kommer det bara bli skit av allt om ni sopar detta under mattan. Du är alldeles för vilsen i dig själv.

Vad jag kan förstå av det du skriver så är det inte sann och stark kärlek du känner för din sambo. Du hyser varma ömma känslor för honom. Han är ju en fin och underbar kille som du har älskat. En trygghet. Du måste vara ärlig både mot dig själv och din sambo. Försök att komma till insikt själv och lyssna inte på utomstående. För dom är ni det perfekta paret.

Du kommer att bli lycklig. Jag lovar! Det kanske kan ta ett tag (eller fortare än du anar) men den tiden kommer.

Hade jag lyssnat på mina närmaste hade jag fortfarande varit med mitt ex. Mina föräldrar var i upplösningstillstånd. Dom kunde inte fatta. Fredrik som var så perfekt på alla sätt och vis. Dom kunde inte se till hur jag kände det. Dom trodde att jag gjorde mitt livs största misstag. Att jag aldrig skulle kunna hitta någon så fin som han.
Idag är mina föräldrar "upp över öronen förälskade" i min nya man. Speciellt min mamma. Hon har äntligen förstått att jag och Fredrik hade ett j*vligt tomt äktenskap. Vi tyckte jättemycke om varann, but that´s it.

Hade jag lyssnat på "all skit" så hade jag aldrig kommit någon vart. Jag hade fortfarande stått och stampat och varit förvirrad. Jag och Fredrik hade kanske kunnat gå vidare men tex terapi osv men jag hade inte varit 100% lycklig. Det är jag helt säker på.

Massor med STORA kramar till dig. Skänker dig allt stöd som jag bara kan oavsett vad du bestämmer dig för att göra. Jag vet precis hur du känner dig.

Lycka till!

TACK för dom orden Granis!!!

Du anar inte hur glad jag blir av å få höra från nån som har vart i samma sits som jag.

TACK!!!

:)
Det var så lite så. Är bara glad om man kan vara till lite hjälp.

Åter igen, lycka till. Alla förtjänar att vara lycklig.

Jag tänker inte heller bara vara dömande. Det är väldigt lätt att säga att man aldrig skulle vara otrogen, det gjorde jag också för ett halvår sedan, otrohet var något totalt otänkbart för mig och jag hade verkligen inga höga tankar om otrogna människor (tror tom att jag skällde på någon här inne lite grann
). Ändå trillade jag dit.
Idag är jag singel, flyttade till min egna lägenhet i början av december och lämnade min sambo och vår lilla katt. Vi hade då varit tillsammans i nästan fyra år.

Jag vet inte riktigt när det började bli sämre mellan min dåvarande sambo och mig. Han är en otroligt snäll person som alltid ansträngde sig till max för att ge mig bekräftelse och få mig att känna mig speciell och underbar. Någonstans på vägen tappade vi dock bort "det där" , vi blev mer som varandras bästa kompisar och för min del började det kännas konstigt att vara mer intim med honom.

Till slut var jag otrogen mot honom, med en kompis kompis. Det hade väl varit lite spänning mellan oss tidigare, åtminstone när vi varit ute tillsammans, men inget hade hänt tidigare. Jag är också en väldigt flörtig person, speciellt när jag har druckit litegrann.

Jag valde att berätta för min sambo. Han blev väldigt ledsen men ville ändå försöka att förlåta mig, eftersom han älskar mig så mycket. Jag kände dock att den grundläggande anledningen till att jag var otrogen, att det inte var bra mellan oss fanns kvar så vi bestämde oss för att separera. Under tiden, innan jag flyttade, trillade jag tyvärr dit en gång till, med samma person.

Skall ge dig några råd, men det gör jag i ett nytt inlägg, detta håller på att bli långt.

I mitt inlägg ovan låter det som att jag enbart refererar till vårt förhållande som den enda anledningen till att jag var otrogen. Så tror jag dock inte är fallet. Mycket har enbart att göra med personen som är otrogen. För min egen del har jag väl aldrig haft ett supersjälvfötroende när det gäller vissa delar, som det här med mitt utseende och killar och så (även om jag aldrig haft jättebekymmer på den fronten). Jag har helt enkelt alltid behövt mycket bekräftelse och så. När jag var yngre hade jag något struligt år med en massa oseriösa relationer med killar som egentligen bara villle ha mig för en sak. Så jag tror absolut att sådana aspekter kan vara viktiga också.

När det sedan gäller det här med att berätta håller jag inte med om att det alltid är det bästa. Har man gjort ett snedsteg, är fullständigt övertygad om att det aldrig kommer att hända igen och att han inte på något sätt kan få reda på otroheten är jag inte helt säker på att det alltid är det bästa. Ofta berättar man väl kanske för att döva sitt eget samvete också, det blir ju då på en annan människas bekostnad.

Slutligen: Tycker att du skall fundera över om något faktiskt ändrades av det faktum att du var otrogen. För egen del kände jag att jag inte för mig själv kunde garantera att det aldrig skulle hända igen, samma frustration som innan fanns kvar. Därför berättade jag och valde senare också att göra slut.

Lycka till!

Nu är det slut. Vi har pratat och gråtit och pratat och gråtit.

Åtta år tillsammans, det känns jättekonstigt.

Jag undrar vad brorsan kommer säga när han får höra..

Jag e extremt snurrig och förvirrad just nu. Tankspridd.

Det var dagens sanning elina1. Det kommer ALLTID fram... jag vet.. så i långa loppet är det nog bäst att berätta det själv... det blir värre om någon annan gör det..

M Magdalena:
Jag tycker det låter som att du gjort rätt.

Jag var (nästan) i samma situation för cirka 6,5 år sedan. Jag var otrogen mot min sambo sedan nästan tre år.
Jag kan inte säga att något var fel i vårt förhållande egentligen, mer än att jag kände att han tog mig för given och inte uppmärksammade mig tillräckligt.
Jag hade s*x med en kompis och han fick reda på det samma kväll. Det tog slut och vi började processen att flytta isär.
Vi hade bott isär i några månader när han fick jobb 25 mil bort. Vi var fortfarande kompisar, när han kommit över mitt svek, och umgicks ganska mycket, och en helg några veckor efter han börjat sitt nya jobb (men fortfarande hade sin lägenhet kvar i min stad) skulle vi hjälpa en kompis flytta. På tåget (när jag sov för jag hade influensa) skrev han ett långt brev till mig där han förklarade hur han kände, att han älskade mig och att han ville att vi skulle försöka igen. Jag visste inte riktigt vad jag ville men jag skulle fundera på det.
Två veckor senare var vi tillsammans igen och nästa år ska vi gifta oss. Och vi har aldrig haft det bättre!

Det enda jag vet, så här i efterhand, är att det måste ha varit meningen att något stort skulle hända för att vi skulle inse att det ska vara han och jag. Jag önskar dock att det kunde varit en hel del mindre än en otrohet.

M Magdalena:
Har du pratat med din sambo? Hur gick det?

Hm...glöm mitt sista inlägg, jag var helt ute och skickade frågan efter att jag läst en tidigare sida en sidan 3...

Lycka till nu! Jag försår verkligen om allt känns snurrigt för dig nu, men med tiden kommer allt att klarna och är det ändå meningen att det ska bli ni två igen kommer det att bli så.
Kram Tean

Hela min värld e upp o ner nu, sover hos en kompis tills bostadsfrågan har löst sig.

Tack för din omtanke och God Jul!