Hela livet med sin första/enda partner?

min m2bs föräldrar träffades när de var 13 och 14. de är fortfarande gifta och faktiskt väldigt lyckliga.
innan jag träffade christian (vilket jag gjorde när jag var 18 och han var 20) hade jag haft ett par väldigt korta förhållanden, men inget jätteseriöst. hn hade itne heller haft något seriöst. det är dock inget som oroar mig.

Jag och min pojkvän har precis brutit upp efter 5 år tillsammans, vi (eller mest han, men sen jag hunnit tänka och reflektera, även jag) hade blivit mer vänner än tillsammans.

Han var 18 och jag 19 när vi blev tillsammans, jag var hans första flickvän medan jag hade haft några korta förhållanden innan dess. Vi förlovade oss efter ett år, det kändes helrätt då och har känts rätt hela tiden. Nu när det tog slut så sa vi båda att även om vi inte förlovat oss då för 4 år sedan så hade vi med all sannolikhet varit förlovade idag ändå!

Jag trodde verkligen han var mannen i mitt liv, den jag skulle gifta mig med och få barn med. Alla våra vänner, våra familjer och släkter trodde det också. Just nu är vi väldigt bra vänner, pratar åtminstone varannan dag. Jag ahr även besökt hans familj och moster o.s.v. utan honom, nu som vän till familjen istället för svärdotter..

Men som sagt, jag vet inte vad jag känner för honom, men jag kan ändå känna att det var rätt beslut just nu. Vi behöver tid att växa på egen hand och så där. Är det meningen att vi ska vara tillsammans så blir vi det igen, är det inte meningen så blir vi inte det. Kanske jag om någon månad träffar någon som det bara känns såååå rätt med, vem vet! Framtiden ligger öppen! Just nu är jag väldigt glad över vår vänskap, vän är det minsta jag vill vara med honom!

Jag tror nog att man kan hitta den rätta även i unga år, men det kräver mer av personerna tror jag. Hade jag och mitt ex varit äldre och kanske haft barn så hade vi antagligen kämpat mer för vår kärlek än vad vi nu gjorde när vi fortfarande är så unga (23 resp 24)!

Min man är min enda pojkvän jag haft. Vi blev ihop när han var 17 och jag 19. Nu är vi 28 och 30 och vill fortfarande inte ha någon annan... Ibland har man tur och hittar rätt från början.

Kan tillägga att detsamma gäller mina föräldrar och svärföräldrar.

Och jag är 27 och vet fortfarande inte om jag hittat mannen i mitt liv. ;)
Eller, jag tror jag håller på att bestämma mig, för jag funderar mycket på framtiden för tillfället. Jag blir varm när jag tänker på honom, men han har även dåliga sidor. Men det har inget med den här tråden att göra.

Har haft 3 långa förhållanden innan honom, och de har alla format mig till den jag är idag, skulle inte vilja ändra på det.

Men därmed inte sagt att inte en person kan räcka, jag behövde prova mig fram, men det gäller inte alla. :)
Tycker det är roligt att läsa om alla lyckliga förhållanden som hållit hela liv! Det behövs i vår bistra verklighet.

Min (fortfarande) pojkvän och jag träffades när jag var 23 och han 22. Det var första riktiga förhållandet för oss båda två. Jag hade i och för sej haft några korta förhållanden tidigare (det längsta 3 månader), men inget som tillnärmelsevis kan liknas vid allvarligt. Nu har vi varit ihop i snart 10 år och ska förlova oss i maj. Vi har tänkt att gifta oss när första barnet är kommet (ska börja verkstaden nästa söndag ) och jag har återfått min figur så att jag är snygg i min brudklänning.

nu orkade jag inte läsa alla svar men jag har i alla fall gjort så. Vi träffades när vi var sjutton, blev tillsamns ett halvår senare och gifte oss när vi var 23.

Mina föräldrar gifte sig också när de var 23, då hade de varit ihop ett halvår. De är fortfarande gifta idag.

Samma sak med min mans syster. De träffades när de var i tonåren och är fortfarande gifta idag.

Vi var 19 och 20 när vi träffades (blev tillsammans inom en månad). Vi har nu bott ihop i snart 3 år och varit förlovade i snart 2 år. Inget bröllop i sikte än, men det känns så självklart att det ska vara vi! Ett långt distansförhållande (minst 3 år) väntar ev till hösten. Men det borde vi klara, vill inte ha någon annan. Ingen av oss hade haft nåt förhållande innan, inte ens korta.
Min bror tar studenten nu i juni och firade nog 2 år med sin flickvän i förrgår tror jag. Dem är helt perfekta för varandra och jag hoppas verkligen att det håller för dem.

Min man och jag träffades när vi var 17, det är 13 år sedan... Visst har vi haft vara stormar, men hittills lyckats rida ut dom. Jag tycker inte det är nått egensyfte att "prova runt" Bara för sakens skull, men det är klart att det kräver mycket av förhållandet att det ska överleva under en period i livet då man förändras väldigt mycket, utbildar sig, kanske vill resa osv. Men friskt vågat hälften vunnit!! Önska dom lycka till från mig...
/Pling

Jag var 16 och min m2b 18 när vi blev tillsammans. Han har haft en flickvän tidigare, men han är min första, och enda pojkvän. Har inte varit några problem hittills. Det händer att jag funderar på hur det skulle ha varit att ha haft fler pojkvänner, men det är inget jag vill ta reda på. Varför byta när man har det bästa :)

Man kan ju aldrig veta, oavsett om man är 17 eller 57 om det förhållande man har kommer att vara för resten av livet. Så man får ju försöka leva som om det skulle det.