Utmattningsdepression

Det är säkert oerhört individuellt hur man upplever sin omgivning. Jag lider av panikångset och utmattningsdepression och har varit inlagd för det, men jag är lite bättre nu.
Min tillvaro ser/såg jag som fullständigt meningslös, jag kände mig som i en ostkupa, ingen nådde in till mig och agkunde inte nå iut till dem utanför och berätta hur det kändes. Livet kändes som att det angick bara alla andra inte mig.

Jag hade en tendens till att vilja dra mig innåt i mig själv och ville vara ensam med mina tankar.
Jag hade dock några vänner som jag "stod ut" med. Det var de som faktiskt vågade prata med mig hur jag mådde, som inte ställde några krav på mig, som kunde tänka sig att komma hem till mig och dricka en kopp te fast jag inte duschat på tre dagar och hade mjukisbyxor på mig. Att de dessutom kunde förstå att jag från dag till dag inte visste hur jag mådde och därför aldrig kunde planera något. De jag kunde säga tillnär de ringde, att idag orkar jag inte prata.

Men som sagt alla är olika men jag har uppskattat/uppskattar dessa vänner oerhört. De har fått mig att orka, jag duger i deras ögen perics som jag är och inte för vad jag gör.

Att bara kunna sitta stilla men ändå vara tillsammans kan ockås vara ångestdämpande.

Jag har nu fått lära mig i terapin att det viktigaste för en med diagnosen depression är att aktivera sig fast man inte vill, orkar och man bara känner sig kymig och ledsen. Men sedan finns det ju olika former av aktivitet, ett återkommande råd är dock promenader i dagsljus. Det sätter igång bra hormoner.
Men är man riktigt dålig en dagså kan det faktiskt vara omöjligt att gå utoch då ska man inte tvinga. men då kankse en kompis att ligga i soffan med och se en film?

Ja det blev långt, hoppas att du fick ut något av det. Fråga gärna igen annars.

Och du, glöm inte att det tar minst 3 veckor innan medicinerna (även om man bara byter sort) verkar fullt ut. DEssa tre veckor var iaf för mig de absolut värsta, då måddde jag sämre än innan jag börjat ta dem. Men så småningom så börjar det hjälpa. Men även efter 3 veckor så fortsätter det att förbättras ett par månader till, så man ska inte ge upp om man fortfarande tycker att livet är pest efter 3 vecor.

så härligt att ha en kompis som du som verkligen bryr sig, det kommer din vän också tycka. :)

Min mor har utmattningsdepression. Hon har haft det sedan början av 90-talet och hon kommer nog aldrig att bli bra. Arbetsnarkoman är hon minst sagt dessutom. Hon har nog provat allt och alla mediciner, men det som dövar henne mest är trots allt att arbeta och sedan får hon elbehandlingar i omgångar med några månaders mellanrum... Hon tar även antidepressiv medicin och till en terapeut varje vecka.
Hon drar sig undan (jag är förvånad att hon klarade av att komma till vårt bröllop), kan inte längre skriva brev eller författa något eget (men att jobba - översätta tekniska texter går på automatik), har jättedåligt minne (glömmer bort tider mm).

Det är en himla jobbig balansgång, eftersom jag måste umgås med henne både privat och på jobbet. Och för henne är det ingen skillnad (privat och jobb alltså), eftersom hon är egen företagare.

Det enda man egentligen kan göra som anhörig är att hjälpa och stötta och framför allt: _visa förståelse i alla lägen_.

Det är inte lätt att konstant trippa på tå för någon som har en långvarig depression, men det är inte heller lätt för en som har utmattningsdepression, att acceptera att man inte längre klarar av enkla saker som man kunde förr.

Det sämsta man kan göra är att säga åt vederbörande att "ta sig i kragen" eller vända henne/honom ryggen.

Kolla med Försäkringskassan, det finns särskilda behandlingar för utmattningsdepression, t ex i Loka.
Elbehandling (ETC) hjälper ofta bra vid långvariga och svåra depressioner (det är en rätt jobbig behandling, men den ger ofta bra och snabba resultat). Finns på många sjukhus idag.

Tack snälla ni för era utförliga svar! De gav mycket. Skönt att höra att du mår bättre nu Hallonsylt. Min vän visar en del paranoida tendenser som inte funnits tidigare, tror att folk är ute efter honom, pratar skit om honom, vill honom illa, det är som om han inte riktigt kan eller orkar förstå andra längre och då utgår han från att folk vill honom illa. Han har ett chefsjobb där han är i fokus hela tiden och det verkar som att han mest vill vara i en garderob där ingen ser honom just nu, men på något mirakulöst sätt lyckas han hålla upp någon slags fasad, fast han flippar helt om någon begår ett misstag, tror att det är personligt riktat mot honom. Han kan bli fruktansvärt elak. Tror inte det hade gått så långt om han inte haft den position han har. Som ni förstår är han inte lätt att ha att göra med just nu, särskilt inte eftersom han själv anser att han bara är lite slutkörd och att det är alla andra som jävlas med honom. Jag är tacksam för alla råd och alla egna berättelser för att förstå bättre!

Jag kan inte riktigt känna igen mig i det agressiva men däremot i känslan att alla vill en illa, så uppfattade jag också. Det är som att det rationella tänkandet kring självkänslan är borta. det är en del av depressionen. Man tänker ofta, "det är mitt fel" "Hade jag inte funnits hade det inte hänt" "åh nu kommer de tycka illa om mig". Fast det som hänt kan vara omöjligt att påverka. Jag kunde känna mig jätteskyldig om det regnade någon dag, jag tog det personligt. Ett aningens hårt tonfall tog jag som att det var något fel på mig, alla realistiska tankar kring att någon skulle kunna vara trött, stressad eller arg för något annat slog mig aldrig, det var mitt fel.

Det sägs också att i en depression så är ilskan den enda känslan som finns kvar, alla andra brukar försvinna. Man kan inte känna någon lycka, inget hopp, ingen sorg bara irritation. Det gör att deprimerade personer ofta är svåra att umgår med. Å andra sidan kan man säga att det är bra att ilskan är kvar, apati är värre - djupare ner i depressionen.

Jag tycker att han ska söka sig till psyk-akuten och prata med dem där. De är toppen. Du kan ju också påminna honom om att de aldrig lägger in någon på avdelning om de inte själva vill eller om det finns synnerliga skäl att tro att patienten ska ta livet av sig annars. Många har en tendens att tro att visar man sig det minsta sårbar eller berättar om hur det egentligen känns så låser de in en, men så är det inte. Men det finns mycket hjälp att få, man behöver inte känna såhär.
Den vanligaste behandligen som jag förstår det är medicin och terapi i samverkan. Man ska också komma ihåg att medicinerna idag är mycket bättre nu än för 20 år sedan, färre biverkningar och bättre effekt. Terapin (jag får kognitiv beteende terapi och kan bara prata för den) hjälper också stort, att hitta nya tankar att se på det. Man blir 100% återställd igen, iaf de allra, allra flesta.

Lycka till och fråga mer om det är något mer du undrar över, svårt att komma på när man sitter såhär.

Förresten, en annan signal på depression är att man ständigt är jättetrött, men att man ofta vaknar tidigt på morgonen eller är vaken på natten. Somliga har svårt att somna också.

Som hallonsylt säger, man lever liksom i en kupa och det känns som om man betraktar världen, istället för att leva i den. Panikångest på morgonen är vanligt. Och det känns som om allt är ens fel... Det sistnämnda är jättejobbigt för anhöriga. Att den deprimerade konstant har dåligt samvete och han/hon uppfattas som en martyr. (Då är det inte alltid lätt att trippa på tå.) Jag känner att jag ofta måste väga orden på gultvåg innan jag säger något och tonfallet är viktigt. Där blir det ofta missförstånd. På sistone får jag sällan pratan till punkt, för hon "har redan hört allt och redan förstått" - och jag har inte ens kommit till poängen med det hela och allt blir pannkaka.

Och aggressivitet är jättevanligt hos deprimerade män. Jag tror inte att det är lika vanligt hos kvinnor. De blir nog mer ledsna.

Det är viktigt att din vän fångas upp i tid, innan han brakar helt i väggen. Är det riktigt illa, kan man få blackouter (det är inte kul när man kör bil t ex), delvis förlamning (hände en arbetskamrat till maken, hela hennes högra sida blev förlamad ett tag) och det kan ta sig uttryck i många fysiska problem. Och ju sämre man blir, desto svårare blir vägen tillbaka!