• ledsnajag

    Är det bara jag som ångrat mig?!

    Hej!
    Ja, ni läste rätt i rubriken...
    "Är det bara jag som har ångrat mig?"...

    Jag gifte mig med min man för ca ½ år sedan och det borde väl vara min lyckligaste tid, jag är ju fortfarande "nygift"!

    Det har hänt så mycket efter tiden som fru som får mig att bli yr bara jag tänker på det!
    Min man som var mina drömmars man förvandlades från prins till ett monster bara 4 dagar efter vårat bröllop...
    Då misshandlade han mig! *ledsen*

    Jag trodde att det bara var en engångs"grej" men det visade sig att bli värre!
    Jag/vi tog kontakt med en familjerådgivare o efter det så blev det bättre...
    Eller vad ska jag säga? Det blev nästan värre när slagen slutade!
    Nu är han iställer så fruktansvärt ful o dum i sina ord till mig, han trycker ner mig totalt (även inför mina barn) och så sliter o slänger han runt på mig...

    Jag vet att ni som läser detta tycker att jag ska lämna honom, men jag vet inte vad det är som gör att jag är "etsad" i honom...
    Jag skickade efter skilsmässopapper o när han upptäckte dem så rev han itu dem...

    Ärligt så är jag rädd för honom, jag är rädd att han inte lämnar mig o mina barn ifred...
    Det som jag söker här hos er är nog om någon har varit i liknande situation som kanske har tips på hur man kommer ur helvetet!
    Som kvinna i denna situation är man väldigt svag! Hur ska jag bli stark?!

    Kram från ledsna jag...

  • Svar på tråden Är det bara jag som ångrat mig?!
  • M Magdalena

    Vill du leva ditt liv såhär?

    Vill du att dina barn ska växa upp i dessa familjeförhållanden?

    Du som vuxen kvinna måste agera och ta dig ur denna situation, om inte för din skull så för dina barns! Barn förstår mycket mer än man tror, även om de är små.

    Ta kontakt med någon organisation som hjälper misshandlade kvinnor. Kvinnofrid eller vad heter de?

    Jag kan inte hjälpa dig eller tala efter egna erfarenheter, men jag har växt upp i en "icke-funktionell familj" med en aggressiv pappa och det har satt_sina_spår. Depressioner och år efter år i terapi för att bearbeta det.

    Det är ditt ansvar att ta dig ur det!

  • Nicolee

    Jag har ingen egen erfarenhet av detta men om du söker andra kvinnor i din situation finns en superbra sida www.fagelfenix.org
    Jag har kompisar som jobbar inom kvinnojouren och de har stor erfarenhet av de här problemen, så hör av dig dit. Där finns hjälp att bli starkare!

  • Signatur

    Ta kontakt med kvinnojouren!!!

  • Stjärna

    Ta kontakt med en kvinnojour så att ivarje fall NÅGON vet hur du har det, OM något allvarligt skulle hända dig...

    Mer familjerådgivning, och enskild terapi för din man. Kanske dags att ta en paus från förhållandet?

  • Anna Mari

    Jag vet precis hur du känner det... Har varit i samma situation. Och mest för dina barns skull som alla kloka kvinnor här skriver, så borde du lämna honom. Och ju fortare desto bättre för deras skull.

    Han förtjänar dig inte. Ingen förtjänar nånsin att få stryk. VAD DE ÄN GJORT.
    Tro mig när jag säger att det finns nån därute som väntar på dig. Världen är full av män som värdesätter sina kvinnor och aldrig skulle skada dem. Du kommer att må mycket bättre om du lämnar honom. Även om det inte känns så nu, så kommer det att bli så. Så har det blivit för alla!

    Gör som de andra säger, kontakta en kvinnolinje som har stor erfarenhet av sånt här eller prata med en kurator/psykolog som kan hjälpa dig att bli starkare så att du en dag känner att du kan ta steget! För är det inte det du vill innerst inne eftersom du skriver här? Du har märkt att ingen förbättring har kommit och tyvärr kommer den inte göra det heller. En man som misshandlar förändrats bara om han vill förändras. Du har inte tid att sitta och vänta på nåt sådant (som inte kommer) när när dina barn far illa och det finns män därute som är perfekta för dig.

    Många styrkekramar

  • Swing

    Lämna honom!! Du får säkert ett svårt år efter det och kommer att tvivla på att du gjorde rätt. Men det gör du, det är värt det. Tänk på din och dina barns framtid. Du är en värdefull människa och har rätt att bli väl behandlad av din make.
    Tänker på dig och önskar dig styrka.

  • Jonnes brud

    Be kvinnojouren om hjälp innan han slår ihjäl dig!!!

  • virrpannan

    Hej ledsnajag!

    Jag jobbar på en kvinnojour och har träffat många som är eller har varit i din situation?
    För att återerövra din styrka behöver de öka avståndet mellan dig själv och det som gör dig svag (din man).
    När det gäller den styrkan som krävs för att lämna honom så är det bra om du har någon du kan anförtro dig åt och som kan vara ditt stöd. En person som kan bolla tankar och ideer under hela processens gång, före under och efter skilsmässan.
    Det är bra om en sådan person känner till problematiken och kan vara lite utomstående, så en person från en kvinnojour är bra.

    Jag vet inte var du bor men i Stockholm finns många kvinnojourer. Så skulle personkemin inte stämma så kan du ringa en annan.
    Känns det som ett för stort steg att ta kan du fortsätta skriva här. Jag kommer att hålla lite koll och svara dig.

    Glöm inte att du har mer styrka än du tror och att du är OSLAGBAR!!!

    /Virrpannan
    Vi hörs

  • virrpannan

    Hej ledsnajag!

    Jag jobbar på en kvinnojour och har träffat många som är eller har varit i din situation?
    För att återerövra din styrka behöver de öka avståndet mellan dig själv och det som gör dig svag (din man).
    När det gäller den styrkan som krävs för att lämna honom så är det bra om du har någon du kan anförtro dig åt och som kan vara ditt stöd. En person som kan bolla tankar och ideer under hela processens gång, före under och efter skilsmässan.
    Det är bra om en sådan person känner till problematiken och kan vara lite utomstående, så en person från en kvinnojour är bra.

    Jag vet inte var du bor men i Stockholm finns många kvinnojourer. Så skulle personkemin inte stämma så kan du ringa en annan.
    Känns det som ett för stort steg att ta kan du fortsätta skriva här. Jag kommer att hålla lite koll och svara dig.

    Glöm inte att du har mer styrka än du tror och att du är OSLAGBAR!!!

    /Virrpannan
    Vi hörs

  • virrpannan

    ooopps sorry...det blev lite tokigt när jag skulle posta inlägget....

  • lolabe

    Du är inte "etsad" i honom - det är bara som du tror just nu. Din man kan vara psykopat, de är väldigt bra på att charma en och vara fantastiska och romantiska i början men när de har en "fast" vänder de helt om och börjar trycka ner en! Det är viktigt att förstå att det agerandet bara är en typ av manipulation från hans sida. Psykopater kan inte botas, det är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. Du eller någon annan kommer aldrig att kunna förändra honom! Du måste koma bort från detta, både för din egen men också för dina barns skull!!

  • Carlssons pling

    Lämna honom!
    Jag var i din situation för åtta år sedan.
    Jag hade två barn ihop med en kille, som idag är en av mina bästa vänner.
    Tyvärr så växte vi ifrån varandra och valde att separera.

    Något år senare så träffade jag en ny man, 6 år yngre än jag, och tycke uppstod. Han var väldigt romantisk ("blommorochchokladtypen"). Pysslade om och hjälpte till.
    Nog märkte jag ett visst mått av svartsjuka, men då var det mest smickrande på mitt dåliga självförtroende.
    Vi förlovade oss.
    Vi bestämde oss för att skaffa barn. Detta pga att han hade lite svårt att komma övverrens med mina pojkar. Han bedyrade att, om han fick vara "pappa" så skulle han även tackla styvpapparollen bättre.
    Jag var smickrad av att någon kunde vara så otroligt kär i lilla mig, att jag samtyckte. Och såklart ville jag ha fler barn. När jag var 29 och han 23 så föddes min underbara dotter.
    Men helvetet började redan innan. Med slit och släng med mig hit och dit. En massa konstiga förhållningsregler för pojkarna. Om hur jag skulle vara emot dem.
    När vi låg på BB så skämdes han av att jag inte var sk "förstföderska". Jag fick inte säga att jag hade två barn sedan förut. Pojkarna fick komma och hälsa på sin lillasyster först efter 1 1/2 vecka.

    Han slet henne ifrån bröstet, när jag ammade och skrek att han skulle ta henne med sig och flytta.
    Han kallade mig HORA när barnen hörde på.

    Däremellan så var han den ömsinta man som jag blivit kär i från början. Och då blev jag ju kär tillbaka.
    Om han lekte med pojkarna eller var go med dem på andra sätt så var han ju allt det som jag ville ha.
    Snacka om känlomässig bergochdalbana!
    Jag utplånade mig själv och lät honom styra och bestämma allt. Slagen haglade flera gånger/vecka. Ibland knivhot!
    Det tog mig lång tid att förstå att felet inte låg hos mig.
    Men mitt definitiva uppvaknande kom när skolkuratorn ringde mig och ville ha ett samtal. Pojkarnas lärare hade slagit larm om att det inte stod rätt till hemma!!
    Jag gick till mötet med skolkuratorn. Där bröt jag ihop. Allt kom fram.
    Skolkuratorn hjälpte mig med kvinnojouren etc.
    När min sambo fick reda på det så höll han på att mörda mig, det är sant.
    Det tog mig ytterligare 9 månader att bestämma mig för att ge mig av.
    Han sade alltid att ingen annan ville ha mig och mina jäkla ungar. Ändå var han sjukligt svartsjuk!! Paradox!

    Idag är jag gift med en underbar man. Han älskar mina barn och de älskar honom.
    Pojkarnas pappa och hans nya ingår i vår närmsta umgängeskrets.
    Flickan träffar sin pappa varannan helg. Vi pratar inte med varandra idag.

    Detta var min story. Den blev lång. Svårt att klämma in 5 år.

    Ville bara att du ska känna att, vi är många som vet att det inte blir bättre om du inte gör något drastiskt.
    DU är DU och det kan ingen djvl ändra på.
    Han förtjänar inte dig!
    Det finns bättre.
    Ska tillägga att min misshandlare inte har haft ett enda förhållande sen jag gjorde slut för 7 år sedan.
    **Kramar** till dig; "ledsnajag"
    Berätta hur det går.

  • Bluebride2006

    Anmäl honom. Jag har ingen erfarenhet av det här, men jag tycker du ska anmäla honom

  • pov

    Vill bara peppa dig att försöka hitta din inre styrka så du orkar ta dig ur detta. Du kommer att klara det, även om det inte känns så nu. *kram*

  • CyberPet

    Du är en lejoninna, dina barn är i fara (liksom du själv). Försvara dig och dina barn. Lämna honom! Be om hjälp. Någon här eller kvinnojouren hjälper dig gärna!

    Petra

  • Nickolina

    Är det vanligt med sådana personlighetsförändringar...man är tillsammans med någon i tex 5 år..han är underbar och sedan en vecka efter bröllopet börjar han slå? Händer det ofta?
    Jätteläskigt ju..

  • SadPsychoBitch

    Jag säger bara det tänk på dina barn. Tänk på alla jobbiga minnen de får, hur familjeproblem kan förstöra för dom. Mina kusiner har blivit helt totalt rubbade av deras failjeproblem, misshandel och alkohol är inblandat.

    Det finns hjälp och skydd, bara du vågar ta steget och jag håller tummarna för dig

  • H27

    Jag känner också igen mig i det du skriver. Vi hade dock inga barn ihop, tu nog!
    Men jag förstår hur svårt det kan vara att lämna någon även om man innerst inne vet att det är det enda rätta. Jag berättade inte för nån vad som hände eftersom att jag inte ville att nån "skulle tycka illa om" honom. För jag älskade ju honom fast han behandlade mig helt fel.
    Precis som Carlssons pling skriver är det ju en berg- och dalbana och i mitt fall så var min dåvarande pojkvän väldigt ledsen, ångerfull och gullig mellan perioderna då han var våldsam, och det gjorde det ännu svårare att gå. Rätt var det var så satt jag och tröstade honom efter han hade slagit mig. Sjukt!
    Men nu handlar det här inte om mig och som jag sa hade vi inga barn ihop, vilket är en väsentlig skillnad.
    Du vet nog redan att du måste lämna honom, och frågan är väl egentligen hur. Första steget tror jag är att berätta för nån annan, kvinnojouren eller nån vän som du litar på.
    Jag vet inte när jag hade lämnat mitt ex om inte vi gemensamt gjort slut efter 5 år. Även efter det ångrade jag mig ibland och trodde inte att jag skulle hitta nån annan att älska och som skulle älska mig. Det tog ett tag, men nu har jag en underbar pojkvän som aldrig skulle göra mig illa! Som nån annan sa, så kommer du att må bättre om du lämnar honom även om det inte känns så just nu.
    Jag önskar dig all lycka!!!

  • EnYsterSyster

    ledsnajag

    Kära vännen, lyssna på alla kloka kvinnor i tråden. Det finns bara en väg ut för allas bästa. Lämna !

    Mina pappa misshandlade min mamma fysiskt och psykiskt. Hon stannade alldeles för länge, bl a för oss barns skull (lång historia). Ju längre du stannar desto mer skada. Tänk på barnen ! Låt dem inte få för många djupa ärr i själen. Skaffa hjälp !

    Jag vet, det låter omöjligt, men DU KLARAR DET !!! Du har oanade krafter. Men det är en process. Bli inte ledsen om du misslyckas.

    Vi hejar alla på dej ! Du är inte ensam, om du visste hur måga olyckssystrar du har, du skulle bli förvånad.....

Svar på tråden Är det bara jag som ångrat mig?!