Kommer längtan efter barn när man träffar "den rätte"?

Nej jag längtar inte alls efter barn, iallafall inte för tillfället....

Jag tror alla människor är olika när det gäller att "skaffa" barn. En del längtar hela tiden, andra periodvis, och en del vill aldrig ha barn. Undrar om inte det här med att längta efter barn är ett nytt "påfund", tack vare preventivmedel antagligen. Förr kom barnen när de kom, om än väldigt olämpligt ibland, och det kunde bli ganska stora barnkullar, men de var förhoppningsvis välkomna i alla fall. Har man de rätta förutsättningarna för att bli förälder (arbete, en bra blivande pappa, lägenhet och ordnat liv etc) är det enklare att börja tänka på om man ska börja göra barn än om livet är lite mer kaotiskt för en.

Jag längtade mer efter barn INNAN jag träffade den rätte. Förmodligen för att barn tidigare fyllde nån slags funktion i min bild av det pefekta livet. Någon att höra ihop med, någon som alltid finns där, och som man alltid kommer att älska.
Nu har jag inget behov av barn, för i och med min sambo har jag fått en familj att höra i hop med. Jag har inga känslomässiga behov av barn.
Visst, om ett par år kanske jag känner att jag vill ha barn, men just nu känns det som att det kan kvitta.
Kan tillägga att jag är (snart) 25.

Det du skriver stämmer nog in på mig också. Med min f.d. fick jag en period då jag längtade efter barn, om han hade sagt de magiska orden att han vill ha barn med mig så skulle jag direkt ha sagt ja. Nu är jag ju glad att VI inte fick barn eftersom förhållandet inte höll längre än 7 år.

Nu har jag träffat en såååå goooo kille och tankarna kommer då och då att "med denna man vill jag ha barn".

(Jag är snart 30)

Jag känner att OM jag ska ha barn så ska det absolut vara med min sambo. Men däremot längtar jag inte efter barn nu, eftersom jag verkligen inte känner att det är något som "fattas". Jag är inte särskillt förtjust i barn heller.

Har precis gift mig och som det känns nu vill jag nog vänta med barn i fem år eller så... Det är ju helt underbart att vara gift och bara vara tillsammans vi två, och det vill jag njuta av ordentligt innan vi blir fler. Innan jag träffade "den rätte" kändes det nog viktigare med barn än vad det gör nu. Tanken på att leva hela livet med "bara" min älskling är rätt trevlig också :) Men det blir barn så småningom, det är vi överens om.

Och Matilda79. Självklart ska du inte "ta någon bara för inte leva ensam"!! Men ge inte upp, du hittar honom så småningom tror jag!!

Hej Matilda!
Vad glad jag bli när du skriver att du inte vill ta någon bara för att inte vara ensam!!! Självklart ska du inte göra det! Jag tror som Magdan att du kommer att finna honom/henne!
Jag tror ibland när man ser sig om att många tjejer är så rädda för att vara själv att det blir någon slags hetsjakt i att finna någon, och ibland så utplånas det egna jaget när de finner ngn. Och helt plötsligt så finns identiteten bara genom honom!

Hmmmm nu blev det långt men återigen: Han/hon kommer att dyka upp när du minst anar det tror jag. Kram E

Jag träffade den rätte när jag var 36, och allt har känts så bra med honom så vi körde på i racerfart med både förlovning, giftermål och barn. Vi är båda väldigt barnkära och det kändes rätt naturligt att skaffa barn rätt snabbt (om det gick, vilket det gjorde).

Men visst kändes det lite mer viktigt med barn efter att jag träffat honom. Men är man under 30 tycker jag gott att man kan unna sig att ta det lite lugnt på den fronten.

Och man ska aldrig vara tillsammans med någon bara för att inte vara ensam. Det blir bara hjärtesorg och känslokyla av sånt. "Bättre med en bra ensamhet än en dålig tvåsamhet", som min mamma brukar säga.

Har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa barn, men det var innan jag träffade min blivande. Efter bara nåt år tillsammans kom längta-barnkänslorna. Avstår dock eftersom det inte passar riktigt än, men egentligen vill jag ha barn NU! (Han också) Tror absolut att längtan kan komma när man träffar nån man funkar med, att det är naturligt.

Men man kan väl inte vara så självisk. Vill man nu ha barn, och lever någorlunda ordnat tycker inte jag man ska vänta hur länge som helst med första barnet. Är man över trettio när man får det första kan det hända att man är rätt gammal när yngsta barnet är tonåring... hur bra är det? Jag tänker helt klart skaffa barn innan trettio, fast bara om jag lever ihop med någon jag älskar.