Varför gjorde ni slut?

Jag har haft riktigt stormiga förhållanden där mycket bråk, och även slagsmål har förekommit.
Jag har haft 3 längre förhållanden. Ett i 3 år (med avbrott några gånger..), ett som höll i ca 1 år, och ett som höll i 4 1/2 år.

Nu lever jag med min blivande man sedan snart 2 år tillbaka. Och jag kan ju säga att det kändes annorlunda från första början. Så jag tycker visst man kan säga att man älskar någon väldigt tidigt. Man kan ju "älska" en artist tex.

Om man bråkar mycket tror jag inte att det är bra. Låter kanske självklart...men jag tror att man förstör något. Man nedvärderar både sig själv och den andra genom att bete sig illa. Man skulle ju inte bete sig så illa mot sin bäste vän, iderligen tex. Och varför inte?
Det handlar om respekt anser jag. Man måste ju respektera varandra som människor först och främst.

Sen är det ju så att man inte kan passa ihop med alla, hur kär man än är, så är man kanske väldigt olika som personer. "Lika barn leker bäst" finns det ju ett ordspråk som säger, inte för intet.

Mitt x och jag var olika. Vi hade inte samma syn på hur man bedriver ett förhållande, vad man förväntar sig av varandra, hur man beter sig osv. Men framför allt fattades det kärlek, och därav även respekt.
Att seperera från honom var bland det bästa jag gjort, trots att vi fick ett barn tillsammans.

När jag hade varit singel i 1 1/2 år, träffade jag min nuvarande. Under tiden som singel rannsakade jag mig själv ordentligt och började från ruta 1. Jag gick även i terapi under 1 års tid. Jag ville inte hamna i samma sits igen. Om man ständigt hamnar i samma situation som jag gjorde; "tröttnade på killen i fråga, gjorde slut, levde loppan, och blev kär i nån ny", då bör man fråga sig själv vad man verkilgen vill ha ut av livet och hur man vill leva.

Som jag skrev så kändes det annorlunda på en gång med min nuvarande. Vi stod på samma nivå, hade gått igenom liknande saker, vi var båda separerade (han skild).

Vi är lika varandra. Vi värdesätter förhållandet mycket, och älskar varandra djupt. Vi har varit arga på varandra, vilket är en självklar och naturlig del av livet, som alla andra känslor, men aldrig att vi nedvärderar varandra genom att säga; dra åt helvete eller liknande.
Vi vill samma sak med förhållandet, vi jobbar åt samma håll.
Och vi håller kärleken vid liv genom att SE varandra, BRY oss om varandra, och framför allt; Vi tar inte varandra för givna.

Make love - not war

Vi har inte gjort slut än men ibland känner jag mig nästan ensam fast jag bor med min sambo (sedan13år). De senaste 1½året har vi kanske haft sex 30 ggr. Hon har aldrig tagit initiativet. Efter sexakten känner jag mig som en våldtäktsman. Till följd av detta har jag också slutat ta initiativet. Nu skiter jag i sex med henne. Men jag har inte varit otrogen. (ännu?!?) Det är inte bara sex jag saknar. Jag saknar Att få vara ensamma en helg med barnen (2+7 år) bortlämnade. Kanske en trevlig helg nånstans på hotell. Förut var jag en överraskningarnas man och drog iväg på sånt trevligt för att vi skulle få ha det mysigt. Nu bryr jag mig inte för hon ger aldrig nåt liknande tillbaka. Aldrig. (och här menar jag inte sex!!). Jag har flera ggr påpekat att det skulle vara jättemysigt med barnvakt nån kväll eler helg, Men hon vill inte eller tar sig inte tid. När vi natar barnen brukar vi natta varsit barn och hon somnar alltid. Förut väkte jag henne för att vi skulle få de där sista minuterna för oss själva på kvällen. Bara rå om varandra, kramas, gosa och kela eller varflr inte lite mer? Men jag orkar inte längre. Att ALLTID vara den som tar initiativet till samvaro och vara tillsammans har numera tröttat ut mig helt. Ligger vi och kelar i soffan så somnar hon nästan alltid. Ligger vi och kelar i sängen somnar hon alltid. Jag gråter mig till sömns ibland för jag bor i en fin familj med underbara barn, men jag känner mig helt ensam. Totalt ensam och jag vet inte till vad hon har mig?

Ibland blir jag som galen och säger; -Du är 36 år! Menar du att vi har haft sex färdigt i vårat förhållande?? Vi har j ALDRIG sex!!!!! Då brukar hon svara att kvinnor är på det viset i sin utveckling. Det är nåt killarna får leva med.

Snäll som jag är biter jag ihop och tillfredställer mig själv till leda...

Ett problem är att hon tror att jag lider av att inte få sex... När det i själva verket är så att jag lider av att hon inte vill ha sex med mig längre. Jag vill känna mg åtrådd. Efterlängtad. Hon bedyrar sin kärlek till mig men jag brujar bara rycka på axlarna åt det. På senaste tiden har jag slutat bry mig helt för att vänta ut henne.. men inget händer. Och skulle det hända nåt så har hon ju inte haft sex på säkert e1-2 mådaer så hon får då orgasm efter tre juck... (inte riktigt vad jag kallar bra eller kul sex) hon har en gång sagt om sex att det är ju skönt så länge man slipper.
Och detta från en kvinna som vara värsta sexmonstret för 5-6 år sedan. Totalt galen i sängen och i mig..

Jag får panik på att jag har dessa tankar för vi trivs ändå ihop. Att skiljas skulle vara olidligt. Kanske inte att slippa henne men barnen.. Alltid dessa barn som håller ihop oss...

Trots detta låånga spontana och lite ostrukturerade inlägg undrar jag om nån vet vad jag gör för fel.

Det låter som om du behöver ordna barnvakt själv utan hennes vetskap. Sen bewr du henne följa med och handla mat men då kör du till tågstation, flygplats eller båthamn där du redan bokat resa och hotell. I smyg har du packat lite underkläder som du tycker att hon är fin i och givetsvis hennes favoritkläder, men också nåt finare plagg till en god restaurangmiddag. Sen är det bara hon och du, inga barn eller jobb. Ibland måste man ge mer än vad man får!

Till Micke Picke ( förlåt trådstartaren att jag inte svarar dej)

Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg, skulle vilja säga hur mycket som helst om det här...har mycket i bagaget själv...

Lider otroligt med dej, i dag skulle jag ALDRIG göra så mot min partner.

Jag levde själv i ett förhållande i 14 år, vi har två barn i hop som bara var 1 och 3 år när vi skiljde oss.

Jag var som din sambo många gånger och i dag kan jag förstå hur hemskt det måste vara för den andra att nästan aldrig få närhet till den man lever i hop med.

Orsaker till att jag inte tog initiativet ? Jag kände ingen lust ,hade lätt kunnat leva utan sex....

I dag lever jag i ett nytt förhållande och jag har kommit fram till att kärleken är jätteviktig i ett förhållande och med den följer sex, ömhet, närhet osv

Då , i mitt gamla förhållande tänkte jag bara på hur allting kändes för mej, idag kan jag se det från en annan synvinkel, dvs hur jobbigt det måste ha känts för mitt ex

Och vet du vad som är så sorgligt?
Att många tjejer tappar lusten efter de fått barn och säger att de lätt kan leva utan sex....

Jag pratar ganska öppet med många tjejer ssom säger att de är glada om de slipper och då tänker jag snälla gör inte så här mot den du lever ihop med - men det är klart vill man inte så vill man inte. Och det är ju som du säger, det är ju inte kul att tvinga sej på någon heller.

Vad ska man då göra? Det här är ingen lätt fråga men jag tycker såhär: Alla människor har rätt att känna sej älskade och att själv få älska. Det är underbart och grundstenen i ett förhållande. DU är värd att få bli älskad.

Prata med din sambo. Säg hur du känner. Få henne att öppna sej.Gå gärna på rådgivning. Titta gärna på TV

OJ, mitt inlägg postades innan jag var klar! Titta gärna på TV 4: s program "sex inspector" tillsammans. Ett bra program tycker jag där man försöker få paren att prata med varandra och öppna sej.

Gör vad DU

Vad händer?
I alla fall, gör vad du kan för att ni tillsammans ska få det bättre. om inte det blir bättre framöver tycker jag du ska föndera på hur du vill ha det i ditt liv. Alla är som sagt värda att känna sej älskade.

lycka till jag tänker på dej!

Nonika

Det beror väl på hur man definierar ordet "älska". I min värld kan man inte älska någon efter 2v oavsett hur upp över öronen förälskad man än känner sig. Älska är något mycket djupare för mig, ett djup som man inte kan få förrän man varit kär i en person ett tag, känt personen ett tag osv osv... Älska är vad som sker då första förälskelsen är över och man går in i en annan, djupare fas...

Jag gjorde slut med min dåvarande sambo därför att jag insåg att jag aldrig under de fyra år jag var tillsammans med honom var riktigt himlastormande kär. Jag älskade honom jättemycket, och han var stabil och trygg på alla sätt och vis men någon passion fanns aldrig där från min sida, inte ens i början av förhållandet. Det berodde nog delvis på att jag nog aldrig var riktigt fysiskt attraherad av honom. Det sista året kanske vi hade sex med varandra max en gång i månaden och det var alltid jag som inte ville. Det ville jag däremot tyvärr med andra. Jag började vara notoriskt otrogen och i längden höll det naturligtvis inte. Så trots att jag älskade honom och att han var en bra kille var jag tvungen att göra slut för att se mig om efter någon som jag kunde älska mer passionerat. Naturligtvis bidrog även min egen otrohet till att underlätta mitt beslut. Även om passionen av någon anledning hade kommit tillbaka hade jag ju aldrig kunnat fortsätta leva med någon som jag behandlat så (även om han förlät mig och ville att vi skulle fortsätta).

CONFETTI: exakt som du skriver har jag och min sambo det ed. vi har varit tillsammans i drygt 2 år. hur länge har ni vart samman och hur gamal är ni?

vi tjafsar och småbråkar ibland och vissa gånger leder det till hemska bråk å vi båda undrar om vi skall leva ihop? men vi älskar varandra och undrar om inte våra bråk kommer att förstöra kärleken.
vi vet inte heller hur vi skall göra. men det är endast då vi brkar som vi tvivlar på varandra.

jag har nog egentligen inga tips men jag vill bara vet att jag också känner så.
kanske kan vi snacka?

kram!

Till Micke-Picke!
Jag har aldrig läst nånstans att det ingår i kvinnors utveckling att tappa lusten för sex. Ok när man fått barn, då är man ju inte så sugen. Men sen då!!?? Jag har själv fått 3 barn, levt i några trista förhållanden som jag lämnat. Sex är en oerhört viktig ingrediens i ett förhållande. Det får inte underskattas! Jag kan lätt tänka mig att man känner sig som ett sexodjur när man hela tiden, jämt o ständigt är den som tar första steget till sex och möts av olust, och då man till sist känner sig fullständigt oattraktiv för den andre. Vad är det som händer? Om man älskar en person och är älskad tillbaka, har man då inte ett fysiskt behov av varandra?? Är inte det det yttersta av att älska varandra? Personligen tycker jag att livet är för kort för dåliga förhållanden! Och det finns tusen tips på hur man kan göra för att den andra ska tända till, men om viljan o lusten inte finns i grund o botten....då är det ju meningslöst! Lycka till!!!

Till Micke-Picke!

Det kan finnas en hormonell orskak till att hon tappat lusten. Hon borde gå till en gynekolog och undersöka saken. Det finns hjälp att få.

Många förlorar sexlusten av hormonpreventivmedel och många i övergångsåldern osv, allt detta är pga hormoner och efter man fått barn är det vanligt att hormonerna inte är i rätt balans. Det är därför många går upp i vikt efter en graviditet och vissa rasar i vikt efter osv, allt beror på hormoner.

Tänkte bara försöka svara här till Micke.

Du frågar vad du gör fel i förhållandet med din sambo. Jag tror inte att du gör något fel utan att det är din kvinna som fullständigt har gått in i mammarollen och glömt bort den relationen som ni, två vuxna människor, har haft. Det handlar om prioriteringar, att man medvetet måste välja att ta sig tid för att göra saker tillsammans, för att lämna bort barnen till barnvakten, för att... ja, du vet vad jag menar. Tyvärr så är jag en pessimist i den meningen att jag inte tror på möjligheten att föra förhållandet tillbaka till det som det har varit.
När jag läste ditt inlägg tänkte jag också på hur mycket ni egentligen har gemensamt. Förutom barnen och gemensamt hem, förstås. Har ni gemensamma intressen, kan ni prata med varandra på djupet, förstår ni varandra?

Mitt ex var otrogen men jag förlät honom och vi var ihop ett år efter händelsen. Men det fanns ända kvar i bakhuvudet och jag kunde aldrig lita på honom igen.

Jag hade innan detta sagt till mig själv att ag ALDRIG skulle kunna vara tillsammans med en kille som varit otrogen, men man vet inte hur det känns förrän man varit där själv. Till saken hör att han var amerikan och jag flyttat runt halva jorden för hans skull och tagit studielån.

Jag började leta igenom hans fickor efter han varit ute, tjuvkollade hans mobil, kollade telefonräkningen vilka nummer han ringt osv. Samtidigt som jag gjorde detta insåg jag att det var sjukt och att jag inte kunde leva vidare så här.

Så jag gjorde slut och han kunde inte förstå varför......

Egentligen skulle jag anlita en amerikanske advokat och kräva att han betalar tillbaka mina studielån!!! (OBS! Skämt, men i Amerika kan man stämma för vad som helst ju!!)

hej! jag känner igen mej när jag läste om dej och din pojkvän. trots all bråk så stannar vi kvar hos varandra.

Hej Confetti,

Jag är i samma sits som du. Det är jag som har startat tråden 33 år och åter singel. Jag är förvisso inte singel än, men jag funderar på om jag borde bli. Du och jag tycks sitta i samma båt.

Hur vet man när det är rätt och fel? Jag har lyssnat på alla goda råd som jag fick i min tråd. Ett gott råd är att man ska ha höga krav. Men ibland undrar jag om jag har FÖR höga krav. Jag vill liksom att det ska vara som på film - att man är så där fantastiskt kära, sitter och tittar på varandra under middagar med andra människor och "VET" att man har det där lilla speciella. Ja, typ - du kanske förstår ungefär hur jag menar.

Kanske är jag överdriven? Kanske har jag ovanligt höga önskemål/drömmar.

Hur har det gått för dig nu då, Confetti? Hur resonerar du? Hur gör du för att avgöra om det är rätt eller fel?