Hur och var träffar man nån?

För mig har det alltid varit genom arbetet eller genom kompisar som man träffar killar.

Tyvärr är det ganska dött för mig numera eftersom jag är sjukskriven och inte festar så mycket med mina vänner längre.

Nätet har aldrig riktigt varit min grej. Många kompisar använder sig av nätet dock... Problemet med är att få en uppfattning av hur en person är och ser ut medan du lär känna den men när IRL träffen sedan kommer så brukar det bli mycket besviket...

Att gå på mycket fester är ju ett bra tips. Alltid är det nån som har med sig en arbetskamrat man aldrig träffat och så där. Krogen funkar ju också men risken för att bli dumpad efter sexet är ju rätt stor.

Annars funkade nätet för mig. Jag träffade min kille på en sajt där vi delade ett intresse. Inte nån dejtsajt alltså. Men det funkar säkert det med.

Träffa mycket folk är väl det bästa tipset för att träffa någon. Man blir kär i nån man känner (eller åtminstone i nån man träffar/möter). På jobbet eller genom studierna, genom kompisar, föreningsliv, aktiviteter, på nätet.

Jag känner igen mig i den beskrivning - innan jag träffade min man (för över 5 år sen nu!) så misströstade jag kraftigt - de killar jag tilltalades av var upptagna eller intresserade sig för andra "typer" av tjejer. Det handlade heller inte om utseende utan om intressen och personlighet. Min man träffade jag sen då han var nära vän till en av mina bästa vänner (som vi båda lärt känna genom studierna, men på olika håll och id olika tidpunkter). Vi hade alltså hört talas om varann i flera år men aldrig träffats (och även när vi gjorde det så dröjde det 1 1/2 år innan vi blev tillsammans).

Jag träffade min sambo på match.com. Var initialt skeptiskt till internet-dejting men beslutade mig för att pröva. Och alla var helt "normala" även om jag initialt inte föll för någon. Jag tror också på att träffa personen ifråga irl relativt snart - det är först då man kan avgöra om man passar ihop. Sedan träffade jag min nuvarande sambo och det kändes jättebra. Han var egentligen inte alls min typ heller (ytligt sett) men vi hade lätt för att prata med varandra, hade kul ihop och jag kände att jag kunde vara mig själv med honom. Hade jag träffat honom på krogen tex hade jag nog inte brytt mig om honom. Men nu ska vi gifta oss...Jag tycker du ska fortsätta dejta, rätt var det är dyker han upp. Försök rikta in dig på sådana intelektuella snubbar dock, om det är det du gillar.

Tack för tipsen!

Ni skriver jättebra saker, men egentligen VET jag ju redan allt det där... Jag är inte så ung (snart 30), och saknar inte erfarenheter, varken av förhållanden eller tillfälliga flirtar, men nu var det ett tag sedan.

Dessutom märker jag att jag får högre och högre krav med åren. Inte så att killen måste vara "perfekt", men jag vet ju mer och mer vad jag vill ha (även om jag försöker hålla mig hyfsat bred och inte döma någon på förhand). Och visst, ni har rätt, då får jag försöka inrikta mig på den "typen"...

Det är bara det att just de verkar gå åt som smör på partnermarknaden! Jag har träffat eller diskuterat med rätt många män på nätet eller IRL, som tror att när man säger så, är det snygga, välavlönade "hunkar" man är ute efter. Men det är inte alls det. De TROR att tjejer vill ha något som de inte vill ha... Eller så har jag bara en något mer "udda" smak, men tillräckligt många andra kvinns har den oxå?

Egentligen trivs jag ganska bra med att vara singel. Många verkar tro att man ljuger när man säger så, och det stör mig! Men jag vill inte vara singel resten av livet. Och någon gång, om inte alltför många år, vill jag kanske ha barn.

Men visst, jag har egentligen inte bråttom. Har kanske bara hamnat i en svacka egentligen... Tänk om HAN, som jag vill ha och som vill ha mig, aldrig dyker upp?

Jag träffade min man på Spraydate. Det gick väldigt fort när vi väl träffat varandra, men innan jag hittade honom så dejtade jag ett flertal andra.

Man får inte ge upp så lätt, och man ska inte bli besviken om man inte hittar rätt på en gång. I princip tog det tre år innan jag hittade min snälle, intellektuelle, smarta man!

Jag trivdes också med attvara singel. Men det var först när jag förlikat mig med detta och slutat leta som jag upptäckte honom! Men fortfarande så gäller nog att träffa mycket folk - att sluta leta och isolera sig funkar knappast. Men att sluta "jaga" och stressa utan vara nöjd med sig själv och sitt liv funkade för mig.
Var glad för att du är nöjd med din tillvaro! Tycker personligen inte att man "måste" vara tvåsam för att känna sig som en hel och nöjd person. Bara det är värt otroligt mycket.

Jag trivdes också rätt skapligt med att vara singel och jag träffade inte min man förrän jag var 36. Och jag trodde också att de där bra männen skulle ha tagit slut, men så är det inte! Min man är helt perfekt (för mig alltså... Han har sina fel och brister som alla människor) och man ska inte sänka kraven och nöja sig med nåt halvdant bara för att man vill ha en karl.

Däremot ska man inte ha orimliga krav på sånt som inte spelar nån egentlig roll, tycker jag. Alltså, saker som ögonfärg och hårfärg, yrke, film- och musiksmak osv... Ja, du fattar.

Lycka till! Han finns säkert nånstans därute, ska du se.

Jag träffade min blivande av en slump. Jag skulle gå på en nyårsfest med en kompis men hon blev sjuk samma dag. Pratade då med en annan kompis som tyckte att jag skulle komma till henne på middag. De skulle bara vara några stycken... När jag kom dit så kände jag direkt att det var något extra med killen i soffan... Det blev lite mys den kvällen men sen hände inget mer förrän 6 månader senare. Då var tiden rätt och vi blev ett par. Nu har vi varit tillsammans i 4,5 år. Min "sjuka" kompis har sagt att vi har henne och tacka för mycket och det håller jag med om.

Jag tror att du kommer att träffa den rätte när du inte längre letar. Men försök att vara ute,för att roa dig själv, så mycket som möjlig för då ökar du ju dina chanser att "springa" på någon som passar just dig! Lycka till!

Tack igen för all uppmuntran!

Tant Pernilla, du har helt rätt i att vissa egenskaper spelar stor roll, andra spelar mindre roll. Jag har inget behov av en "skräddarsydd" man. Men personlighet, värderingar och till viss del intressen, är avgörande. Utseende inte så viktigt, och mer "detaljerade" egenskaper som t ex musiksmak, inte viktigt alls.

På något sätt känner man ju i magen att "det här skulle kunna funka", eller "det här kommer inte att funka", och då är det oftast helheten man går på, inte detaljer.

Sedan vill jag egentligen gärna bli kompis med nån först, och lära känna den personen stegvis, sedan får man se. Kanske inte i månader eller år, men ett tag. Därför tyckte jag att nätet skulle vara jättebra. Men det verkar tyvärr finnas samma slags "otålighet" där, som på krogen. Så snart man har träffats i verkligheten, så ska man veta, ungefär.

Jag är inte den som håller folk på halster, men jag funkar inte så.

Det finns så oerhört mycket folk ute på nätet, så det är oftast de där otåliga typerna man märker av först och mest. Men så finns det guldkorn...

Det tog tre dejter innan jag fattade att min man var rätt för mig. Jag hade iofs inget emot honom de första två dejterna, men inte tyckte jag att det var något extremt speciellt med honom då. Så fel jag hade...!

Mitt tips är att om det inte känns jättefel så ge personen en andra chans. Det kan vara då det tänder till.

Jag tyckte också att det var trevligt att lära känna personen lite mer på avstånd först och sen träffas.

Tycker inte att du ska ge upp nätdejtandet. Själv är jag inte en utemänniska och jag kan vara lite "asocial" när jag inte känner folk, så för mig var det här med nätet helt perfekt.

Jag har aldrig nätdejtat, men kan föreställa mig att man där såväl som på krogen mest märker dem som är "på". Jag håller helt med om att folk behöver lite tid för att "ta sig" eller "grow on you". Fortsätt vara nöjd med ditt liv och fortsätt träffa folk! Jag tycker du verkar ha en sund inställning i största allmänhet.

Och visst finns det bra killar "kvar därute"!

Det skulle lika bra kunna vara jag som hade startat den här tråden, så jag suger åt mig av alla svar :)

Mitt "problem" på området är att så gott som ingen av mina vänner längre är singel och det blir lite torftigt med nöjeslivet även om jag egentligen aldrig varit någon partyprinsessa. Jag har visserligen en par-vän som tar med mig på allehanda fester; bara det att på de festerna är det alltid samma människor: hennes sambos killkompisar och deras flickvänner! Singelkillarna vill visst inte hänga med paren...

Om ett par månader är jag klar med mina studier och jag söker nu jobba för fulla muggar omkring hela Sverige så jag hoppas hitta min drömprins där jag lyckas få jobb :) För liksom TS trivs jag faktiskt bra med att vara singel men är heller inte så ung längre och vet att jag vill ha barn så småningom. Dessutom vore det ju himla mysigt att ha nån att bara kunna krama

Jag träffade min karl på spray och jag var kräsen och "gammal". Jag blev egentligen kär innan vi träffades för vi lärde känna varandra så bra innan. Vi var nog båda lite tveksamma första gångerna men efter ett antal promenader var vi fast.
Tycker att det är ett toppenbra sätt att träffas. Jag har/hade som sagt krav eftersom jag var 40 år och här fick jag tillfälle att träffa en killa som jag aldrig skulle ha tittat efter på andra tillställningar. Det var det jag inte visste att jag behövde som var rätt helt enkelt.
Har varit på tre nätdejter och den första levde jag med i två år (skildes p.g.a sjukdom), den andra blev jag bara vän med och den tredje är jag sambo med.
Det gäller nog att lära känna varandra via mail innan man träffas så man vet var man står.

Vill bara berätta att imorgon ska jag ha träff med en helt underbar man. Vi har haft telefon kontakt i ca 3 Veckor.

Jag svävar på små moln :)

Han skrev ett litet gulligt mail på Spraydate och på den vägen är det....