Prata om känslor

läs män är från mars kvinnor är från venus och häpna....jag har en likadan man!!!

Ledsen men många killar, majoriteten, kan eller vill inte prata om känslor... Det är liksom ett typiskt manligt drag och ett typiskt kvinnligt drag är att som du -vilja prata ut och tycka att det är jobbigt att inte kunna eller få det.

Ett klassiskt dilemma..tyvärr...

jag tror att många killar är så. När jag var liten pratade vi aldrig känslor i familjen och jag har kompisar som upplevt på samma sätt hemma hos sina familjer. Detta gör ju i sin tur att många inte lär sig att prata om känslor, de vet inte hur man gör! Jag kunde inte det heller förut, men nu har jag utvecklats, gått hos psykolog och äntligen kunnat ventilera mig!

Låter som det är ett par av mina ex ni fått tag i.

Som tur är finns det killar som inte är lika ovilliga att prata om känslor eller jobbiga saker, men har man fått tag i en av musseltyperna ovan så får man nog inte ha förhoppningar om att kunna göra om dem alltför mycket är jag rädd.

Hur länge har ni varit tillsammans? Det kan ju faktiskt vara så att han behöver längre tid än dig för att släppa en annan person nära också.

Vi har varit tillsammans i 4,5 år så jag tycker att han borde veta vid det här laget om han kan släppa mig nära eller inte.. Men jag tror att det kan vara som Solskinet skrev, att det har med hans uppväxt att göra. I hans familj är de inte speciellt känslosamma av sig. Inte så att de är otrevliga på något sätt men allt är liksom bara "praktiskt" eller hur man ska säga.. Det som jag tycker känns jobbigast med att inte kunna prata med min pojkvän är att det känns som man får gå igenom alla jobbiga saker helt själv.

Vad händer om du pratar med honom men utan att ställa krav på att han ska svara?

Om det är något jobbigt som inte har med honom att göra och du liksom berättar och resonerar för dig själv men han sitter bredvid?

Jag tror att en del (både män och kvinnor) inte har någon vana av att prata om känslor. De vet inte hur man gör och är rädda för saker de inte kan hantera, typ att man ska börja gråta och de inte ska kunna trösta. Med min man hjälpte det jättemycket att jag förklarade att jag inte förväntade mig något annat av honom än att han lyssnade. Inte tröst, inte problemlösning, ingenting. Då kunde han slappna av och numera har vi inga problem på den fronten. Numera tar till och med han upp känslosamtal ibland.

Hmm.. ja jag kanske kräver för mycket av honom. Jag vill gärna ha tröst när jag är ledsen och förslag på lösningar när jag har problem. Han har sagt att han lyssnar på mig men att han har svårt att dela med sig av sina egna känslor. Så när jag pratar lyssnar han, om än något distraherat ibland.

Jag tycker inte att du kräver för mycket, det är säkert lika jobbigt för dig att ha det som nu som det är för din kille att prata om känslor så detta är inte bara ditt utan ert gemensamma problem som ni måste hitta en lösning på/ett förhållngssätt till om ni ska kunna leva tillsammans i längden och må bra i förhållandet båda två!

Tyvärr har jag inget bra tips att ge dig, själv har jag som sagt misslyckats med just detta i ett par tidigare förhållanden. Då blev jag tillslut blivit så less på att inte få någon djupare kontakt att jag gjort slut istället för att ständigt känna mig ensam i ett förhållande. Resonerade som så att om vi inte kunde prata då om relativt enkla saker, så lär det inte ha blivit bättre senare heller om vi bildat familj tillsammans.

Men så långt hoppas jag att det inte behöver gå för dig, jag hoppas verkligen att ni hittar ett sätt att lösa det!

Blir det alldeles för jobbigt att försöka prata på egen hand men ni ändå vill kämpa vidare kanske ni kan gå familjerådgivningen eller liknande? Har själv inte testat det, men borde kanske ha provat istället för att bara ge upp....

Måste tillägga att jag inte tror på "Mars och Venusteorin", mig veteligen finns det relativt gott om män också som faktiskt både kan och vill prata om känslor både med sina kompisar och med sina respektive!!!

Åtminstone så har jag trots de dåliga erfarenheterna jag redogjorde för ovan träffat på ett antal sådana killar både privat och i olika jobbsammanhang. Men det kanske är undantagen jag träffat på?

Min nuvarande kille klarade inte heller av att dela mid sig av sina känslor eller tankar, men så är det inte längre.

Jag öppnade mig helt och fullkomligt och lät honom veta allt om mig (bra och dåligt). Inte på en gång förståss, men jag gömde aldrig något.

Efter ett tag gjorde han likadant, helt av sig själv! När man satt och pratade tex. hur ledsen jag blivit av tex. något nån sagt på jobbet och vips så kunde han referera till något likadant och på den vägen är det!

Lycka till ;)