Systrar, hjälp mig nu!!

Det är jättetrist, men det är bara att ställa ett ultimatum.

Jag hade ett liknande förhållande tidigare, vi gjorde slut hit och dit och jag ville hela tiden flytta ihop för att slippa bo i en väska och aldrig få vara hemma (jag bodde längre ifrån stan än honom).

Efter 2 år tog det slut igen, och för att vi skulle bli tillsammans igen KRÄVDE jag att vi skulle flytta ihop inom en snar framtid.

Efter typ tre månader visade det sig att han tolkat "inom en snar framtid" som vad som helst mellan 1 till 10(!) år. Då fick det vara nog!

Nu har jag ett annat förhållande, som är underbart. Om förhållandet verkligen är rätt tror jag att de flesta känner att man vill planera att flytta ihop efter två år. Annars vill man ju faktiskt inte dela sitt liv med den andra fullt ut.

...och LYCKA TILL!

Jag förstår verkligen hur du känner. Det är inte kul!

Låter som att ni får prata igenom erat förhållande. Fråga honom varför han inte vill flytt ihop. När han skulle känna det lagom att flytta ihop. Ni får gemensamt disskutera hur ni vill och har tänkt er att erat förhållande ska se ut om några år. Det kan också vara bra att disskutera igenom framtida bröllop och barn situation.

Tack för svaret, Rebecca! För det är precis och just var jag menar: inom en snar framtid kan vara precis vad som helst för honom. Han är så nergången i sina rutiner, han "har det bra som han har det" och att flytta ihop innebär bara praktiska problem för honom, han verkar inte se det underfundamentala. Jag blir så ledsen på honom för detta. Han håller mig på halster och detta släcker sakta men säkert mina känslor, mitt hopp. Detta är ett problem vilket jag påpekat, men nu har det stillnat sig och han tror att allt är bra igen... fan va arg jag blir!!

Pepparmyntan, vi har redan pratat om det som du säger. Vi är överens om allt det där, har samma drömmar. Men han GÖR inget åt NÅGONTING: han liksom... väntar på något, men jag vet fan i mig inte vad :) helt sanslöst. Han tror att allt ska ske i framtiden, men framtiden är nu och jag hoppas att han inser det innan jag tröttnat på det här. Jag känner mig som kvinna och vill bli behandlad som det också, jag är ingen liten flicka längre liksom. Jag kan redan det här med tonårsförhållanden vilket jag tycker att vi har. Ingen ring på fingret, inga planer på att flytta ihop, inga ord, inga samtal och gemensamma drömmar. Bara en ständig väntan. På vad? Och i så fall NÄR?

Oj vad jobbigt... Låter som att du måste ta ett beslut själv oxå faktiskt. Är du villig att vänta i ovisshet om framtiden eller vill du ha besked JA eller NEJ nu på direkten?! Om du vill veta vart förhållandet är på väg osv men han inte vill ta tag i det så kanske du helt enkelt måste vara beredd att ställa ett ultimatum och då oxå vara beredd på att göra slut om han inte väljer att satsa allt och flytta ihop.

Du kan ju tyvärr inte göra så mycket åt hans känslor, tankar och agerande utan du måste tänka på vad du själv vill och ta ställning till vad det innebär och sedan ta konsekvenserna av det. Vare sig det är att vänta på honom i hopp om något eller att ta saken i egna händer.

pickolina - jag vill nog inte ha ett svar, ja eller nej, på direkten. Vad jag känner är snarare att det inte är "på direkten" när det gått 2 år. Egentligen var jag redo när det gått ett år, men istället gick tiden och helt plötsligt hade vi 2 år.

Däremot är han en jättehärlig kille, omtänksam, kärleksfull, ställer upp till tusen, får mig att skratta, ger mig allt jag söker. Så att lämna honom är uteslutet.

Så, vad som återstår är att lösa detta. Jag vet att han vill bo tillsammans någon gång, men att komma från honom kan innebära allt från om ett år till tio som Rebecca skrev ovan här. Det är ovisshet som du säger och han är snart 30 bast, någon gång borde man bli såpass vuxen att man åtminstone kan säga var man befinner sig det närmaste halvåret?

Jag känner mig så uppgiven att jag överväger att sätta mig på tvären och det är jättefånigt, jag vet. Men jag har ingen lust att bo i väska längre, och jag har ingen lust att bli glad över att han kommer hit för att senare bli trött och nedstämd när han åker igen. Ingen lust att orka upprätthålla denna sablans fasad. Han måste fatta att jag menar allvar, att jag inte är nöjd trots att det kanske verkar så, han måste fatta och jag inbillar mig att han kanske tar initiativ om jag backar?

Något sådant. Vad tror ni? Hur kan jag få honom att ta ett steg?

Jag är ledsen alltså men jag tror bara du har de alternativ som jag skrev. Att acceptera situationen som den är eller ställa hårt mot hårt.

Men kan ni inte prata om det.. Vad jag menar då är inte att du pressar och han backar utan att kommunicera och resonera helt förhållningslöst så att han inser var du står och varför och du inser var han står och varför. Som du beskriver nu så har du ingen vidare koll på vad han vill och varför. Du vet på ett ungefär men inte exakt och det är därför du sitter här och funderar och inte vet varken ut eller in...

Du kan inte "få honom att ta ett steg". Det måste komma från honom själv och vill du ha förändring måste du själv ta tag i det. Det är tyvärr så det fungerar..

Jo, men det är vad jag försöker säga :) jag har pratat, vi har pratat, vi har vänt och vritt på saker och ting och han VET INTE när. Och när han inte vet när, bara ATT han vill, då kan han ju inte ge mig något svar. Jag har verkligen försökt prata men han ser inte någon möjlighet osv. Däremot vill han, han har sagt väldigt fina saker om oss, om ett genemsamt boende.

Däremot händer ingenting. Det blir liggande, på vänt. Det har inte med hans vilja att göra utan snarare på hans sätt att förhålla sig till saker och ting. Han är sådan och det får ju gå för sig så länge som det bara rör honom. Som med hans hall, vill han ha det så spelar det ju ingen roll så länge som det inte drabbar någon annan, eller hur?

Men nu är det så att hans sätt att förhålla sig till livet och tro att bara han vill något så kommer det självmant, påverkar och drabbar mig, indirekt. Jag mår dåligt pga att han inte insett att han är motorn i sitt eget liv, pga att han låter mig slitas och släpar fram och tillbaka i en väska. Jag har gått med på det här länge nog, nu får det räcka. Jag tänker börja dra mig för att sova hos honom eller släppa honom innanför dörren tills han fattar hur ofta vi faktiskt är med varandra. Vi har 2 lägenheter, dags att börja utnyttja våra resurser då kanske???

Om det tar slut, tänker jag inte bara drämma näven i bordet utan på detta vis successivt låta honom förlora mig. Men förhoppningsvis går det inte så långt. Känns bara jävligt trist om han fattar för sent. Står dock och balanserar på gränsen mellan att orka och att ge upp och bara låta det passera... fan.

Om han är värd det, vilket jag tycker mig upfatta att du tycker att han är, så får du nog kanske börja "ta i med hårdhandskarna" precis som du säger... Det kommer ju bli tufft och du riskerar att förlora honom men å andra sidan kanske han inte är "den rätte" för dig om han inte kan ge dig det du vill ha och behöver, vilket han uppenbarligen inte kan fullt ut.

Tycker absolut att du ska börja sätta gränser och ställa krav osv... Det är ju bara hoppas att han vaknar upp ur sin koma och inser att han måste agera om han vill behålla dig. Ha dock i åtanke att det även kan driva iväg honom.. Men då var han som sagt kanske inte rätt för dig ändå?!

Att vänta är ju det andra alternativet och vem vet, han kanske kommer om ett halvår och är redo men han kan även dra ut på det i flera år, precis som du säger....

Båda sätten innebär en risk men vad känns bäst för dig??? Det är ju det du måste ta ställning till... Driva på eller vänta ut.... Ett svårt val och båda kan vara det rätta valet och båda kan vara det felaktiga valet så det är ingen ide´att försöka räkna ut vad som är bäst. Gå igenom vilken som känns bäst för DIG, för det är DU som ska leva i förhållandet.