• Kickit

    Systrar, hjälp mig nu!!

    Det här är säkert ett förtvivlat söndertjatat ämne och det kanske finns en exakt liknande tråd nånstans i detta forum. Men jag har inte tid att leta :I jag behöver verkligen svar.

    Det handlar om att bo tillsammans.
    Tiden har väl knappast något att göra med när man är redo men bara för informations skull har vi varit tillsammans i över 2 år. Jag är 23, han är 27.

    Vi skulle kunna kalla det för ett behov: jag kommer från en stor familj, har nära vänner, och känner mig alltid lite tom och nedstämd när jag får somna ensam om kvällarna. Sen uppskattar jag att få lite tid för mig själv, exempelvis att få ta ett bad ifred, eller att få lyssna på min musik ifred. Ibland. Däremot har det för längesen kommit till den punkt för mig då jag vill ta ett steg och flytta ihop. Men det vill inte han.

    Jag har tagit upp det med honom och det har blivit så att vi grälat om det. Jättedumt, jag vet, men samtidigt har det sårat mig att han varit så ovillig till detta. Vill han inte ha mig hela vägen trots att han hela tiden sagt det? Det tåls att tillägga att han har ambitioner som han kallar det, men att han sällan faktiskt tar tag i dessa. Låter det komma som det kommer, gå som det går. Förstår ni? Han har ett renoveringsobjekt till hall som han låtit stå i fyra år som ett exempel. Och givetvis ber han mig att ge honom tid, och då undrar jag hur lång tid "tid" är för honom, egentligen? Är två år ingen tid enligt honom?

    Dessutom har jag flera gånger om trott att han ska fria. Det har visat sig vara vilda fantasier.

    Efter dessa tjafs och gräl har ämnet "gemensamt boende" blivit förgiftat och något jag aldrig mer tänker ta upp. Det får vila på hans axlar. Dock blir det ju så att det då aldrig kommer att tas upp då han inte tar något initiativ, att gå och vänta på att han ska "rädda mig" känns förjävla klent. Att något sådant överhuvudtaget ska vara någon annans ansvar när det handlar om en själv känns inte bra. Samtidigt vill jag inte tjata.

    Hur gör man här nu? Han verkar nöjd med att vårt förhållande lunkar på i samma spår och är av den uppfattningen att dessa praktiska mål knappast ska vara ett "mål" med en relation, medan jag menar att det faktiskt är det, för mig. För mig är det viktigt. Sen är det bra lustigt att han ibland säger att det skulle vara mysigt att bo tillsammans... men? Något ni också bör veta innan ni försöker ge mig ett hjälpande svar är, att vi ses nästan varje dag, att han saknar mig när vi är ifrån varann, jag saknar honom när vi är ifrån varann, vi pröjsar dubbelt upp av allt, dessutom har jag en katt som jag måste ta hand om och därför måste jag resa hem titt som tätt vilket sliter på mig, mentalt som fysiskt, då han bor i Götet och jag i Kungsbacka.

    Nu till frågan. Jag har gråten i halsen här i skolan, känner en press att inget säga till honom om detta mer men samtidigt ett stort missnöje som växer och som sätter stop för min kärlek till honom så jag bara blir mer och mer kall, känslolös, uppgiven. Jag ser ju inte längre en framtid med honom, drömmer inte längre, pga honom.

    Hur tillfredställer man bådas behov? Vad kan jag göra?

  • Svar på tråden Systrar, hjälp mig nu!!
  • Kickit

    Miss Cee, det har du alldeles rätt i. Det är väl ordet "ultimatum" som har fått en dålig klang bara. Krav är vad det är och just nu är detta olidligt. Det är även som Qozze säger, att han tycks ha det bra som det är och jag lovar er att han ska få en anledning till att tycka motsatsen hädanefter. Nu får det vara slut på att dansa efter hans pipa. Dessutom får han övertyga mig så som jag övertygat honom, om att han faktiskt vill bo med mig och inte bara snacka utan också gå till handling!

    Som jag tänker säga: jag vill inte sitta och vänta på livet, utan leva det! Framtiden är nu, inte sen, och det är bara du, DU och ingen annan som kan sätta snurr på tillvaron. Bara du kan påverka din situation, förverkliga dina drömmar. Han riskerar ju att gå miste om mig och jag bör väl vara så pass vänlig att jag ger honom en chans att förstå det.

  • Kickit

    *puffar* för min egen tråd! :D får man det?

  • Pepparmyntan

    Har du bestämt dig för hur du ska lägga upp det hela inför din kille Kickit?

  • Kickit

    Hålla honom på halster är min tanke :) tänker inte träffa honom när han föreslår det helt enkelt, börja att dra mig ur medvetet så han får lite panik och kanske också börjar förstå hur ofta vi egentligen träffas och hur onödigt det är att ha det såhär. Typ :D

    Hoppas bara han fattar asså..

  •  Miss Cee

    om jag får drista mig till att ge ett förslag... *hukar mig*

    Var öppen och rak med att du tycker att det är jobbigt att åka och hålla på istället. Säg att han får gärna komma hem till dig, men att du faktiskt inte orkar med att åka såhär hela tiden. Men var ärlig, och strunta i att "spela svårfångad".

    Dels för att det inte är särskilt snällt.¨
    Dels för att det inte alls är säkert att han förstår din poäng.
    Dels för att det finns en risk att han tolkar det som något helt annat, tex ett allmänt ointresse från din sida, och att det i slutänden slår tillbaka på dig.

  • Kickit

    Nja... det är väl snarare så att jag också är trött på att se honom komma hit för att sedan se honom åka igen, och undra hur länge till vi ska hålla på såhär.

    Båda vägarna är så tröttsamt. Ser jag tillbaka på de två år som har gått ser jag ett evigt resande.

    Igår var det svårt att dölja min nedstämdhet och han undrade vad som tyngde mig(per telefon). Det slutade med att jag formulerade mina tankar och känslor i ett mail. Bl a om vems behov vi har tillgodosett dessa år, nämligen hans, utan att ta det minsta hänsyn till mig och vad jag hela tiden sagt att jag faktiskt behöver, nämligen ett hem. Istället har jag levt i ett splittrat sådant. Här har han enbart tänkt på sig själv och när jag tänker på det blir jag bara mer och mer förbannad. Hur har jag kunnat vara så dum att jag har spelat med hela denna tid? JAG har ju aldrig velat leva på varsin kant och resa däremellan som två pendlar! Ändå har jag ställt upp utan att faktiskt rent fysiskt sluta upp med det. Jag har bara påpekat det för honom.

    Först nu inser jag att jag och mina drömmar har kommit i skymundan pga honom, och det värsta av allt är att jag har slutat drömma om oss. Enligt mig är dagen då vi skulle flytta ihop förbi och jag har givit upp hoppet. Så, igår gav jag honom en ärlig chans att förstå innan jag försvinner helt. Det är faktiskt läskigt, men jag har alltid dröm om oss i framtiden. Nu var det väl en månad sedan jag sist gjorde det...

    Jag har inte fått någon reaktion från honom, varken per mail eller telefon. Vi får se vad utslaget blir men just nu kan det likväl kvitta. Det är så mycket som inte stämmer mellan oss och detta kan bli sista spiken i kistan.

  • rebecca81

    Bra jobbat! Antingen blir det bra mellan er, eller så slipper du slösa bort mer tid på honom. Du vinner i längden, hursomhelst.

    Hur har det gått?

  • botn

    Åh Kickit, jag har läst den här tråden och jag kan bara säga att jag verkligen känner med dig. Tycker också att du har fått bra råd, samt att ditt senaste inlägg visar på hur bra du hanterar det hela. Jag tror att man oftast själv vet vad som måste göras, men det är otroligt skönt med uppbackning i form av en härlig systerskapskör så som denna :)

    Man kan inte förändra en annan människa, och många är så otroligt rädda för förändringar eller för att fatta beslut, att de inte ser att deras icke-handlade också är ett sätt att handla - som också får konsekvenser. Det här med hallen är ju så extremt talande, hans obeslutsamhet handlar alltså inte om ER utan om hans rädsla för just sådana här saker. Antagligen skulle han må skitbra av att flytta ihop, men antagligen skulle han tycka att det var skitjobbigt att fatta det beslutet.

    Hur som helst, mina varmaste tankar till dig. Berätta om reaktionen, vi tror på dig! Du är stark och agerar jätteklokt och bra.

    Lycka till!

  • Kickit

    Wow, vilken uppbackning :D tack alla som engagerat sig!

    Igår fick jag ett spel i luren så att säga. The botten is nådd, jag kände att det likväl fick bära eller brista. Jag grät i luren och han var helt likgiltig som man ju blir när man blir "anklagad" om än så indirekt. Jag lade fram det så pedagogiskt och snällt som helst trots att jag känner mig så orättvist behandlad och åsidosatt. Jag då, när ska vi göra något åt mina drömmar? Vi grät och gormade på varann ett bra tag, han stod fast vid att han inte kan flytta ihop om inte han också känner för det, han kan ju inte göra det för min skull, självklart har han rätt där. Jag å andra sidan har ett annat behov och någon gång behöver det tillfredställas.

    I slutet av samtalet, när all kraft gått ur oss, viskade jag fram att jag inte längre drömmer om oss, att jag inte klarar mer, jag har inget hopp kvar, tiden är förbi. Tror att det först då gick fram. Han är så duktig på att bygga upp en fasad. Han är en funderare. Klarade inte av att prata mer så jag lade på. Jag älskar honom så men kan han inte ge mig det jag alltid har berättat att jag sökt, är jag inte beredd att göra mig själv illa genom att stanna och hålla ut.

    Kl 22 ca kom mailet jag önskade skulle komma för att rädda oss, eftersom det nu bara var han som kunde. Han fungerar så, behöver tänka efter och inse. Det var precis vad han hade gjort. Jag hade "väckt honom", han insåg att han inte hade blivit vuxen, inte kunnat ge mig svar, bara tänkt på sig själv vilket han gjort i stort sett hela sitt liv och t o m förbisett vad han själv har velat pga rena principer, nämligen att leva med mig. Han kände sig rejält dum, han hade förstått, nu skulle det bli ändring. Hörde inte mer av honom och inte heller idag, jag tror han tänker mycket men jag känner i mitt hjärta att efter all denna tid har han nu äntligen förstått en gång för alla. Vågar dock inte hoppas än med risk för att bli besviken för sista gången och sen kasta in handduken. Men jag väntar med spänning på vad han tänker göra.

  • Pepparmyntan

    Starkt jobbat Kickit. Nu har du talat klarspråk och berättat för honom hur du känner. Det är bra att han vet hur du känner och mår och nu får han fundera på hur han vill ha det. Hoppas det löser sig till det bästa för er båda.

  • CPH

    åh Kickit, det här är ju mer spännande än LOST. Hoppas verkligen att allting löser sig för er nu. Som du säger själv så verkar han ju inte ha fattat att han långsamt kväver _din_ bild av er framtid tillsammans genom att han undviker att tänka på den bilden själv.

  • Henax

    Oj, vilken pärs du måste gå igenom just nu! Jag hoppas verkligen att allt löser sig för er!
    Det verkar ju onekligen som om han har fått sig en rejäl tankeställare! Hoppas han är "smart" nog att agera/reagera utan att det går alltför lång tid!

    LYCKA TILL!

  • flower177

    Kickit, hur har det gått?

    Förstår dig till 100% ville jag bara säga.

    Jag och min förra kille gjorde slut i oktober förra året pga just detta; han kunde inte bestämma sig om han ville bo ihop. Till sist ville han inte ens det! Han tyckte det var bra som det var. Men det tyckte inte jag.

    Jag orkade inte med att vårt förhållande bara är på hans villkor när det gäller framtiden. Jag mådde jättedåligt och var jättedeppad under det sista halvåret. Gjorde exakt samma som du, försökte med alla knep och tips...

    Till sist kände jag; det är ett naturligt behov att planera framtiden tillsammans om man varit ihop så länge... Det kan väl inte vara nåt fel på mig för att jag vill flytta ihop???! Jag älskar ju honom!! Det blev ett helt infekterat ämne och jag smög på tårna sista tiden pga allt tjafs...

    Vi gjorde slut flera gånger. Mycket gråt. Han kom förbi bara för sex de sista gångerna...

    Jag orkade inte med honom! Och jag vill ha en kille som jag är på samma nivå med, när det gäller framtiden. Jag vill inte leva på bara hans villkor! (Trots allt är vi båda 28 år i år, lite stabilitet i livet vill man ju ha...)

    Du får se om du orkar vänta in han, jag önskar dig all lycka till! Men glöm inte ditt BEHOV och dina önskningar...

    Kramar

  • Kickit

    Hej flower117!

    Precis, precis vad jag känner. Som du skriver. Det är där jag är nu men å andra sidan är min kille inte som din var och det tackar jag vilken gud som helst för! Det var nämligen vad jag var rädd för; att han skulle vägra och att mina behov skulle fortsätta vara otillfreds. Jag är på gränsen hela tiden, gränsen att ge upp, han finns där och stöttar mig till 100%, gör allt för att hålla mig flytande tills han hittat ett gemensamt boende. Han hade inte kunnat reagera på ett bättre sätt! Han är underbar. Inser sitt misstag och gör allt för att rätta till det och inte förlora mig. Mitt hjärta är så trött nu, var åter nära att kasta in handduken igår. Jag har ju väntat så länge och han har inte fattat trots alla gånger jag har pratat med honom.

    Jag har dock lite förhoppningar nu. Det finns ingen annan än han som kan leva upp till mig :) han älskar mig så villkorslöst.

  • MrsNyberg2B

    Även om det ju är skitjobbigt när det blir såhär, så tycker jag att du är väldigt stark, och jag är mycket imponerad av att du varit så rak. Det är många som skulle behöva lite mer sånt i sig (t.ex jag själv i mitt förra förhållande). Det känns ju inte som man är särskilt stark just då, men faktum är att det är precis det man är, för man ska inte behöva ge och ge och ge hela tiden, oavsett vilken typ av förhållande det handlar om... (partner, vänner, familj...)

    Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för er, ni har ju iaf tagit ett litet steg på vägen... Önskar dig och er all lycka, och hoppas att du berättar hur det går här!

Svar på tråden Systrar, hjälp mig nu!!