För fet för ett....

Kloka ord och bra påminnelse Pickolina. Lätt att tänka fel ibland. Förbränningen är ju så viktig och jag vet att jag måste röra mig mer.
Har också bestämt mig för att bara äta tillsammans med andra och inte när jag är ensam, det är det som händer ibland och då kan det gå överstyr...Måste ta tag i detta, det är inte friskt.

Förstår dig... Har själv jätte svårt att få ordning på min ätstörning, för det är precis vad det är..!

Hej Hepp.

En nära vän till mig har ett visst problem, det är inte övervikt men lite samma typ av grej (är helst lite vag om detaljerna, hoppas det är ok). Min vän är helt underbar, jag tycker oändligt mycket om henom, och jag har egentligen inga problem med "problemet" (även om jag förstås önskar att det var löst, fast det är för min väns skull och inte för min egen). Däremot - jag har lite lite problem med att min vän verkar oförmögen att själv ta itu med sitt problem. Själv är jag så att om något inte fungerar så försöker jag hitta lösningar, ställa dem mot varandra osv, allt för att det ska bli bättre. Min vän blir liksom handlingsförlamad och skjuter undan tankarna på problemet, och då blir det ju bara värre. Istället för att fokusera på vad som går att göra hamnar fokus på hur jobbigt allt är, alternativt på att förtränga allt, och det tycker jag är jobbigt. Jag vill att min vän ska ha allt som är bra, jag älskar min vän, men jag kan ju inte ordna det här - varje person måste ordna saker själv. Jag kan bara stötta. Men nånstans är det jobbigt för mig att se nån jag tycker om må dåligt utan att göra något åt det. Sen förstår jag mycket väl varför energin kanske inte finns där, men jag önskar ändå att den gjorde det - det krävs så lite för att ändra en liten sak och sätta stenen i rullning.

Kanske är det samma sak för er. Jag har ingen aning förstås, men när jag läste vad du skrev kopplade jag genast till min situation med min vän. Din sambo älskar dig och vill inte att du ska må dåligt, och kanske tycker han att det är jobbigt att du saknar gnistan att ta itu med saken och förändra till det bättre. Nånstans kanske det är en fråga om att vara en positiv eller negativ människa. Vikt är inte så noga egentligen, men det låter som att det i det här fallet inte rör sig om att din sambo är ett modeoffer utan snarare som att du närmar dig en ohälsosam vikt, och ingen vill att den älskade inte ska ha hälsan.

Min vän och jag har haft ett rätt långt samtal om "vår grej", och det känns jättebra, det visar på insikt och en vilja till ett annorlunda liv. Men bara prat räcker inte i evighet. Nu önskar jag mig ett litet steg i rätt riktning - nåt som i ditt fall hade kunnat vara att byta ut vitt bröd mot mörkt och vanlig pasta mot fullkorns-, alltså något litet som ändå är en början. Det skulle betyda mycket för mig att min vän var modig och tog ett sånt steg. Nånstans handlar det om så mycket mer än det egentliga problemet, det handlar om att våga tro och våga satsa och våga tänka att jag är värd det här och jag klarar av att skaffa det jag behöver. Jag älskar min vän och därför önskar jag mig allt detta, det ger mig glädje och styrka också.

Hej tattarEmma

Tack för din syn på saken. Det är nog så min sambo känner- besviken över att jag inte lyckas och väldigt undrande varför jag går in för nått nytt eller nån ny metod helthjärtat ett tag och sedan avtar det sakta men säkert. Prat räckersom sagt inte utan det ska till handling också- varaktig förändring.

För min del handlar det mycket om att äta mindre, inte äta godsaker och att börja röra mig mer. Vitt bröd etc är redan utbytt mot bättre alternativ. Jag ska försöka äta mer protein och mindre kolhydrater, det är också ett av mina problem.

Bra skrivet tattar-Emma; det handlar om att ha mod och våga satsa och tro på det här. Jag ska försöka tänka att jag är värd att vara lite snyggare och att jag klarar det här och att det är för min skull jag måste göra det- och för min sambos skull.

Som saft lätt att säga/skriva de rätta sakerna- nu krävs att jag lever efter det också...

Hepp!

Något som är värt att tänka på är att det är mycket svårare att bli gravid för den som är överviktig. Jag säger inte att det inte går - men det är mycket svårare och för många omöjligt.

Om du vill bli med barn någon gång så är en god början att gå ned i vikt.

Hepp

Ja, jag skulle kunna tänka mig det, att han tycker det är jobbigt att du hela tiden börjar försöka men sen ger upp. Man lever ju nära varandra, så han dras ju antagligen med känslomässigt i dina projekt, fast han inte kan påverka utgången. Kanske är det jobbigt för honom att det rinner ut i sanden hela tiden, mycket jobbigare än om du skulle gilla att vara tjock och inte försöka ändra på dig.

Nu är det ju bara hälsosamt att väga lagom, så det kanske är läge att du gör upp en plan som går att hålla och som han kan hjälpa dig att hålla. Han kanske kan stärka dig genom att också äta hälsosamt, då blir det ert gemensamma projekt. Bra att du redan äter nyttigt! Det borde jag med, jag är inte överviktig men säkerligen åderförfettad... inte bra! Nästa steg kunde kanske vara att sluta med godis, kanske inte rakt av utan ni kunde tillåta lite 70-procentig choklad på lördagarna och knäck till jul osv. Det tar ungefär sex veckor innan något blir en vana, så om två månader kunde ni ta nästa steg, som kanske kunde vara kvällspromenader tillsammans tre dagar i veckan, minst en halvtimme i halvrask takt.

Jag tror på pö-om-pö, ingen orkar bli friskusmonster från ena dagen till den andra, och allt är roligare om man är två om det. Speciellt promenader, det är jättekul, och lätt för honom att hjälpa till att dra ut dig på, om han nu är lite som jag och tycker det är jobbigt att inte kunna påverka själv.

Jag håller helt med tattar-Emma!
Det var en sak jag inte nämnde i mitt inlägg... just besvikelsen! Helt rätt.

Min kille försökte gå ned i vikt jättelänge, och försökte och lyckades gå ned i vikt lite, o sen gav han upp och tappade motivationen etc. Det var jättejobbigt, varje gång hoppades man att nu, nu går det nog, men så blev man besviken.
Det jobbiga var inte att han inte blev smalare framför allt, utan det jobbiga var hans missnöje och egen besvikelse gång på gång. Samma sak med varje gång han slarvade och åt onyttigt. Det riktigt jobbiga var hur missnöjd han var och att se honom missnöjd och besviken över sig själv och hur han skämdes.

Själv är jag jättenoga med hur jag ser ut och rätt fåfäng, så det kunde kännas lite jobbigt när jag ansträngde mig för att äta nyttigt och göra mig snygg, och jag tyckte att han bara "slarvade" och inte ansträngde sig. Det kändes som att han inte brydde sig tillräckligt mycket, när jag själv hade stenhård disciplin på vissa områden. Det låter som jag är okänslig, men jag överdriver lite för att visa på vad jag menar.

Det var hemskt påfrestande för mig som sambo att höra hans missnöje och nya löften och beslut, och sedan se hur han åt onyttigt eller lät bli att träna bara några dagar senare och hade tappat motivationen och då blev ännu mer missnöjd.

Hepp, jag berättar gärna mer för dig om du vill. Säg till om du vill maila eller något, så kan jag fixa en tillfällig mailadress och skriva den här.

Zii-
men hur länge kan man som andra part stå ut med att vara så besviken? Försöker förstå och sätta mig in i min sambos situation med hjälp av dina erfarenheter. Kan det bli bra igen? Ibland känns det som om detta förstör så mycket.

Finns på mejl: heppolina@hotmail.com och där också på MSN om du någongång har tid och lust att delge mig mer.

tattar-Emma

Ja, den här gången ska jag tänka långsiktigt och göra mer pö om pö, bra tankar från dig. Antagligen lättare att hålla fast vi det då. Men det är lätt att bli för besatt och ha för höga förhoppningar när jag väl sätter igång med ett projekt.

Rosenhaga
Jag tänker ofta på det samt att risker under graviditet ökar om jag är överviktig. Borde vara motiviation om något, känns som jag ser allvaret i det nu på ett annat sätt.

När jag skrev detta inlägget var jag beredd på att flera skulle säga att jag skulle lämna honom eftersom han inte tycker om mig som jag är. Är glad för att ingen har gjort det ännu för det verkar vara en lösning som egentligen bara innebär att sticka huvudet i sanden samt att jag skulle mista honom jag älskar.

Har pratat med min kille idag och gjort lite matplanering samt varit och tränat. Han är med på allt jag vill göra och äta/inte äta och ringde nyss från där han är och sa att han var så glad för att jag ser allvaret i det och att känns annorlunda den hår gången.

Snälla, håll tummarna för mig och vårt förhållande! Håll tummarna för att jag lyckas bli hälsosam och fin så att jag kan fortsätta leva med min kille. Hoppas då att han vill gifta sig med mig och att vi sedan kan få barn!

Hepp, jag tycker det låter jättebra! Klart det finns hopp för er! Ni kanske kunde ha ett långt samtal där ni gör en gemensam långsiktig planering där han är delaktig både i planeringen och i planerna, alltså att han också börjar leva hälsosammare. Sen kan du prata med honom om att du är beredd att satsa men att du behöver hans stöd och att du är rädd att snubbla till nån gång men att det inte betyder att du tappar mållinjen ur sikte - jag menar, ibland KOMMER nån på jobbet att fylla år och ta med tårta och du kommer smaka (tex), det går inte att aldrig få äta nåt sött, men det betyder inte att du har misslyckats och att allt är som förut, det betyder bara att du kanske går en extra promenad den veckan eller tar cykeln till jobbet. Han måste också förstå att det inte går att vara duktig precis jämt, för det håller ju inte om han börjar bevaka dig och bli besviken om du svackar lite. Då tappar du bara modet helt och så blir det värre.

Sen föreslår jag att du slänger vågen och börjar räkna ändrade vanor och sunda dagar istället för kilon. En dag i taget, till slut blir det ett helt liv...

Eller det kanske var ett sånt samtal ni precis hade förresten :D. Jag verkar lite väck, kanske ska sluta hänga här - det är ju ändå lördag, alltså en bra dag för selleri- och gurkstavar med dipp på minifraiche, mycket godare än godis :)

:) Det var ungefär ett samtal vi hade men jag tror inte det skadar att vi pratar om det igen. Det är precis som du säger viktigt att tänka på att det kommer vara tillfällen då det blir något onyttigt, problemet har varit för mig att efter det ballar jag ur totalt "för det är redan kört"... Knäppt va?

Nu ska jag oxå sluta hänga här o kolla på TV eller nått och käka extremt goda jordgubbar- har redan tjuvsmakat lite! :)

Jag är likadan med saker som jag kämpar med, så jag vet hur lätt det är =). Fast jag VET att när det handlar om att lägga om livsstilen så spelar en enda dag ingen roll i det stora hela. Livsstil är ju inte att leva exakt likadant exakt hela tiden, det är the big picture som är grejen. Tycker ni ska prata igenom det så ni har samma syn, det är nog viktigt att ni har samma förväntningar och mål.

Ibland markerar jag i kalendern när jag gjort nåt i stil med träna, städa, ta ett extra jobbpass, för att jag blir så glad och peppad av att se markeringarna sen. Olika glada symboler för olika grejor blir det. Men ibland funkar det sämre ska erkännas, om jag blir sjuk eller så och det blivit tunt med symboler, då blir jag misspepp istället.

Ok, råkade hänga här lite mer, men nu ska jag verkligen gå :D. Hoppas gubbarna är smarriga!

Hepp
Jag är kraftigt överviktig och mår skitdåligt över det. Som tur var älskar min sambo mig ändå och han tycker jag är sexig. Men om du vill ha stöd och stötta i nedgången, så säg bara till. Jag måste verkligen ta tag i det nu, bara bra om någon vet hur man känner!

Hej ni alla!

TACK för er hjälp och kloka ord, råd och stöttning.

Idag bestämde vi oss för att ta en restresa till Grekland i 2 veckor- ska bli superskönt. Åker idag.
Försvinner därför från tråden ett tag nu.

Ha det så bra!

/Hepp

Om du har lätt att tappa motivationen när du kanske gör ett snedsteg så prata ut med din sambo om att det är just vid de tillfällena han inte ska vara dömande, för du är tillräckligt dömande själv... Å det är döden för förändringen. Så förklara detta för honom och förklara att det är vid de tillfällena som han måste vara ännu mera förstående och peppande, så att ni enbart ser det som ett tillfälligt snedsteg och tar nya tag... För snedsteg kommer nästan alltid, det är att ta nya tag och gå vidare, fortsätta kämpa som ger den slutliga framgången!

Åh, vad härligt... Hoppas ni får en underbar semsester!!

Håller med pickolina helt, det var nåt sånt jag menade också men jag formulerade mig inte så bra!

Jag är ganska rejält överviktig och jag har fått två barn. Jag har åkt jojo med vikten de senaste par åren.
Gick ner 14 kg inför bröllopet. Gick upp till trivselvikt och ytterligare 25 kg i samband med första graviditeten, hann precis gå ner dem då jag blev gravid igen. Upp 25 kg igen under graviditeten. Nu har jag gått ner 12 kg sedan min dotter föddes i juni. Har absolut ingen självbild eftersom vikten jazzat så på sistone.

Min man har alltid stöttat mig och visat att han älskar mig och tänder på mig, oavsett min storlek. Denna uppmuntran behövs för att jag ska orka ta sig i kragen och kämpa med vikten. Det skulle jag nog inte klara om jag kände mig mindervärdig för att min man tyckte att jag var för fet för att få gifta mig eller skaffa barn med honom.

Jag önskar dig all lycka!

Jag har aldrig haft problem med min vikt, så jag vet inte hur du känner dig. Däremot har jag ibland lagt på mig lite så att jag börjar med att inte riktigt trivas med min kropp. Då har jag slarvat med vad jag ätit, alltså ätit skit som chips i tid och otid, ätit godis när jag är hungrig.

Jag har börjat tänka på vad jag äter samt röra på mig, för att må bra. Jag blir nämligen deppig av för mycket socker och fett, då balansen mellan serotonin, betaendorfin och blodsockret rubbas rejält av detta. Dessutom tränar jag, för att få kickar av endorfin, så jävla gött :)

Ät, precis vad du vill. Men, börja med att äta på fasta tider. Ät gottigheter endbart på helgerna. Känns dig duktig varje gång du lyckas med detta till att börja med.

Skaffa hund - som gör att du måste ta promenader samt en som älskar dig för den du är ;)

Ät frukt när du är sugen, drick mycket vatten, undvik 34% creme fraiche och ta istället den med mindre % fett.

Allt är ju relativt. Jag tror inte på något diet i längden - jag tror på lagomheter och rörelse. Den mänskliga kroppen är gjord för att klättra, springa, kämpa, äta en varierad kost som inte består av härdade fetter. Man måste lära känna sin kropp, det är vad jag håller på med. Av pannkakor får jag ont i magen - för mycket laktos. Av fett, socker och alkohol får jag svackor - för mycket av det goda. Av fullkorn mår jag bra, känner mig pigg, glad - bra grejer. Det är bara att lyssna på dig själv, behandla din kropp med respekt.

Jag antar att detta inte är lätt, framförallt inte när du befinner dig i ett tillstånd av övervikt. Men det är målet. En överviktig kropp mår inte bra, då det är ansträngande för både inre organ, som muskler, skelett, blodsocker. Du är värd att må bra - din partner älskar dig och vill att du ska må bra och vara frisk.

Slut på sockersuget, heter en bok som handlar om det jag har berättat om. Köp den, den motiverar ;)

Lycka till!