Nu har jag varit och hämtat mina sista saker på jobbet.
Har även lunchat med min fästman...vi pratade lite och han sa att han inte menat det han sa igår, har är också i chocktillstånd efter allt det här och inte vet hur han ska hantera att jag är ledsen hela tiden. Han sa att han saknar mitt gamla, lite tokiga, glada jag. Men han verkar någonstans ändå förstå.
Och han sa att absolut inte vill lämna mig, han hade ingen bra förklaring till varför han sa som han gjorde men han har gått med på att vi kanske borde prata med någon. Och det känns bra!
fruL- jag tar inte alls illa upp, jag är mycket intresserad av att höra vad andra har för erfarenheter. och jag håller absolut med om att familjen går före ALLT!!!
Jag vill inte gå tillbaka till jobbet, efter 5½ år så är det kanske dags för mig att gå vidare.
I måndags fick jag gå på ett x-tra ultraljud, och det var så mysigt, mitt i allt elände så kände jag mig helt varm inombords av att se våran lilla bebis, med armar, fingrar, ben som sparkar och allt är på sin plats trots att h*n bara är 7 cm.
Så någonting postivit händer här oxå