Tips till pojkvän som har hyperupptagen flickvän!

Oj! Detta hade kunnat varit min man som srev. Är lite i samma sits som din flickvän. Jag jobbar också från det att jag vaknar till sena kvällar.

Har egentligen inget emot att arbeta mycket- jag har en stor passion för mitt arbete. På något konstigt sätt ser man ofta inte helheten. Jag ser nog mest det som är just nu- och just nu har jag väldigt mycket att göra. Men jobbar jag på bra nu så blir det tid över sedan. Dessvärre kommer aldrig det där sedan för då är det något annat som är just nu och mycket.
Min man har nog precis som du varit less på mitt ständiga arbetande många gånger, och jag är medveten om att alla inte skulle acceptera det här. Det gäller nog att hitta någon slags medelväg på något vis.

Jag älskar min man för att han förstår mig och låter mig hållas, försöker också att bättra mig. Det är otroligt viktigt att få tid tillsammans också!

Jag är också rädd för att jag, trots att jag egentligen tycker att det går stick i stäv mot mina egna värderingar, jämför vårt förhållande med andras (jag vet att man inte ska göra så, men jag är tyvärr inte mer än människa jag heller ;) ). Men ta bara en sån sak som jul och nyår. Andra par jag känner var tillsammans hela jul och nyårshelgen, medan min tjej satt hemma hos sina föräldrar och tragglade på med detta eviga examensarbete. Nu var jag visserligen där över julafton, men på juldagen var det bara att åka därifrån för då skulle hon jobba. Lyckligtvis var vi tillsammans på nyårsafton, men där igen, hon var tvungen att sticka iväg strax efter att vi vaknat på nyårsdagen, sen sågs vi inte förrän det blev aktuellt med flytt till Vilhelmina den 6:e. Ibland känns det bara som jag vill trycka ner bromspedalen, men skulle jag göra det skulle jag bara känna mig hemsk och kontrollerande, så det funkar inte riktigt heller (ett stigma som kommer med att man är kille, skulle jag tro).

Jag är särbo med min man sen drygt 2 år pga mitt jobb och vi ses alltså rätt sporadiskt - bor på varsin sida av Europa och har en gratis flygresa i kvartalet. Sen kan vi ofta ses oftare än så, men att det går 2 månader mellan gångerna är inte ovanligt.

Jag tycker ni gör mycket rätt - som t ex att använda nätets möjligheter att ha tät vardagskontakt - det är superviktigt att inte förlora den!

En annan sak vi lärde oss rätt fort och som ni kanske borde försöka ta till er mer av är att ha gemensamma förväntningar på vad som går att hinna med på den tid n i ses. Det betyder både att du får säga att "denna gång vill jag gärna att vi hinner umgås mer med varann" och att hon får säga "den här helgen är du jättevälkommen, men jag har en viktig deadline på måndan och det kommer att ta mycket tid". Om vi försökte göra allt vi båda ville varje gång vi ses skulle vi aldrig hinna med nånting alls och vi skulle båda konstant känna oss otillfredsställda och osedda (vi är nog fö båda unegfär lika uppslukade i våra respektive professionella liv och sociala kontakter det medför, föreningsengagaemnag etc som din flickvän). Så nu efter ett tag funkar det mer automatiskt så men i början fick vi verkligen prata tydligt i förväg om vad vi ville ha ut av tillfällena när vi sågs. Kanske det kan vara nåt för er?

Distansförhållanden kräver mycket tillit och otroligt mycket kommunikation!

Lycka till och fråga på om du vill, jag svarar gärna så gott jag kan utifrån vår erfarenhet.

Jag kan tillägga att jag beundrar och respekterar min man otroligt mycket för att han ställe rupp på de betingelser som mitt jobb ställer på mig. Den här lösningen gör också att inte en av oss betalar det priset i professionella termer som krävande yrkeskarriärer sör den ena i ett par ofta gör. Men priset blir såklart högre, eftersom det är privat - men vi betalar båda på det då vi båda offrar varandras närvaro i vardagen. Det funkar sålänge vi inte har barn, räknar vi med.

Sen så har folk i vår närhet nog accepterat att vi gör det här valet, men ofta ofta får vi kommentarer från mer eller mindre avlägsna personer som ifrågasätter det på olika sätt.

Tack, det känns så bra att det finns folk som förstår vår situation och vill hjälpa till! Det här Anne på Grönkulla skriver med gemensamma förväntningar tål definitivt att tänkas på, jag är annars lite åt det naiva hållet och förväntar mig att bara man befinner sig på samma plats så ska man per automatik få alla sina behov tillgodosedda. Jag känner också igen mig i det Creative skriver om detta eviga "sedan", kanske är det här att i förväg besluta om vad som hinns med under en helg lösningen på det, så att jag känner att jag blir sedd och min flickvän slipper ha mig tjatandes när hon faktiskt behöver jobba. :D

JO, och ses man ofta så gör det ju inte så mycket om man inte hinner allt samtidigt eller det blir lite tokigt ibland. Men vi lärde oss, efetr några gånger när vi ville för mycket och båda var besvika på det vi itne gjort istället för glada åt den tid vi hade haft, att stämma av förväntningar tydligare med varandra.

Prova - och prata med henne! Om du känner dig åsidosatt men inte säger det så är det ju inte lätt för henne att ändra på det heller! Och hon kanske tänker att "det är ju bara för en kort period" men det kan ju inte du veta heller utan att ni pratar om det.

Har en liknande situation just nu och vi fick till slut sätta oss ner med kalendrar och boka in tid. Det låter helt galet men vi hinner inte heller med saker just nu så detta var vår enda chans att få åtminstone lite tid ihop de kommande veckorna.
Dygnet kunde gärna ha lite fler timmar ibland...

Vi bokar också in något mysigt med jämna mellanrum för att få egen tid.
En hotellnatt, en dag i Sthlm, en kryssning, en biokväll eller vad det nu kan vara.
annars rullar bara tiden på med jobb hela tiden. Sen försöker vi träna ihop några gånger i veckan.

Tjejens situation är knappast unik. Arbetsmarknaden är så hård nu att de som får jobb efter examen nästan måste slita ihjäl sig. Jag har flera kompisar som lever så, och jag vet att det kan bli så även för mig med när studietiden är över. Jag ser knappt röken av mina gamla kompisar, jag vet att de har svårt att ens hinna äta och sova. Det hon borde kunna göra är att boka tid för dig i sin kalender, då jobbet faktiskt måste vänta. Sen får man bara hoppas att examensarbetet blir klart snart, och hon kanske får ett bättre jobb.

Jag känner igen mig i den här situationen och i vårt fall så tog relationen nästan slut. Visst, vi sa emellanåt att vi måste göra något åt saken. Att umgås mer och ha mer kvalitettid. Ändå hände inget och till slut så insåg vi att görs inget, så går det åt skogen med oss. Vi satte oss ned i lugn och ro och pratade ordentligt igenom situationen. Hur såg vi på den. Hur kände vi båda kring det. Vi började planera in "vi-tid" och prioritera bort andra saker. När vi hade gjort nåt kul ihop, så brukade jag anstränga mig för att påpeka för pojkvännen hur mycket jag uppskattade det. Det är annars lätt att man glömmer en så självklar sak. I början fick vi verkligen planera in vår tid tillsammans, men numera så rullar det på bra och vi inser båda hur viktigt det här är. Hoppas att det löser sig för er!