Jag är jätterädd för sjukhus, läkare, sköterskor, vårdcentraler, sprutor, alla möjliga nålar och slangar mm.
Vet inte vad jag ska ta mig till?? Måste ta blodprov, fattar inte hur jag ska klara av det???
När mamma berättade att jag måste ta blodprov (de tror att det är något ärftligt och vill därför kolla alla i släkten) så började jag störtgrina.
Är jag ensam om att känna såhär?
Tar tacksamt emot alla tips ni har för att jag ska må bättre.
Andas lugnt, alla är vi rädda för någonting, men det finns ingen bättre känsla än när man står upp för sina demoner och konfronterar det!
Berätta för personalen att du är lite nervös så hjälper de dig genom det
*styrkekramar*
Jag har en jobbarkompis som är likadan som dig, hennes man får alltid följa med henne hela vägen till sjukhuset och så långt som möjligt (in till doktorn och behandligen om möjligt). Om han släppte av henne vid ingången till sjukhuset så gick hon in och väntade på att han åkt och gick därifrån så fort hon kunde.
Så mitt råd är att ta med dig någon du litar till 110% på. Din mamma, en vän eller din (blivande?)man. Prata även med personalen på sjukhuset innan du kommer om hur rädd du är, de har förståellse och har varit med om det tidigare så känn dig inte löjlig eller barnslig!
Lycka till och styrkekramar till dig!
Du kommer bli så stolt över dig själv när du väl klarat av blodprovet och inser att det inte var så farligt...
För att under lätta för dig med provtagningen kan du köpa bedövningessalva att lägga i armvecket (emlasalva, finns på apoteket). Detta gör alltid min storasyster innan hon ska gå och hon börjar närma sig 30-strecket.
Sedan ska du absolut ringa dit, eller någon annan och berätta att du tycker att detta är jättejobbigt. Så att de är välförbereda på detta och kan hjälpa dig på bästa sätt.
Lycka till!
Vad är du rädd för? Vad ska hända? Jag tror inte det räcker att ta sig i kragen och ha med sig "en klippa" utan rädsla är något verkligt, som du bör gå till botten med.
Du är absolut inte ensam. Jag är inte rädd för sjukhus eller läkare men nålar.
Jag börjar också stortjuta bara vid tanken att någon ska sticka i mig.
Var på vårdcentralen här om veckan och de skulle ta ett blodprov, det slutade med att jag rusade där ifrån med tårarna sprutande.
Minuten man kom därifrån känner man sig jättefjantig men jag kan fortfarande inte förmå mig själv att gå tillbaka. Du är inte ensam.
Min syster tar alltid lugnande innan tandläkarbesök, pga tandläkarskräck. Det kan man ju kanske inte ta i alla lägen så klart, men det kan vara bra att veta att möjligheten finns... Att möta rädslan är ju annars det enda sättet, vilket självklart är lättare sagt än gjort. Se till att ha någon trygg människa som du litar på med dig, som dom andra skrivit... Inför framtiden kanske du borde läsa lite böcker/material om hur man bearbetar ångest och hur man ska hantera den och vad man ska undvika osv... Det finns inga mirakelmedel men hjälpmedel som kan göra det enklare.
Vissa säger ju dock att hypnosterapi kan fungera mer eller mindre som mirakel i liknande fall....
Nu tänker jag mera på dina framtida kontakter med sjukvården, för du kommer ju inte kunna undvika sjukvården resten av ditt liv.
Min sambo har också nålskräck, dvs avskyr att ta sprutor. Han brukar be sjukhuspersonalen att inte berätta vad de gör, utan bara göra vad de ska. Berätta får de göra med att de är klara. Det brukar lyckas.
Jag har oxå alltid varit rädd för nålar och stick. Rädd= svettningar, gråt och panik. Har en sköterska som sticker, en som håller mig i handen och sen har jag EMLA-salva ÖVERALLT! När de väl ska sticka så tittar jag bort genom alla tårar! Emla är fantastiskt och har hjälpt mig genom två graviditeter och lika många förlossningar!
Ta det lugnt och andas, ta med någon som kan hålla dig i handen 
Jag jobbar på sjukhus och de flesta patienter är mer eller mindre nervösa. Berätta direkt hur du känner så kan vi ge just dig det stöd du behöver. Vi anpassar alltid situationen efter patienterna. Ta med dig någon anhörig. på de flesta undersökningar låter vi anhörig vara med och det brukar alltid gå bra! De som är riktigt rädda brukar vara väldigt lättade efteråt. Dessutom är det helt normalt och naturligt att vara rädd för sjukhus. Man är ju där för att man ev. är sjuk och det är inte konstigt att man reagerar med oro och ångest. Dessutom; ju mer du övar att vara i sjukhusmiljö desto bättre brukar det bli. Följ med dina när och kära när de ska på besök och var ett stöd för dem, då måste du fokusera på att stötta din anhörig istället för din egen oro. Vi har några sådana "grupper" på sjukhuset som jobbar med sjukhusskräck och det är några av tipsen jag hört från dem. Lycka till!
Tack så jättemycket för tipsen. Känner mig så löjlig men detta är ett stort problem för mig, blir tårögd nu bara av att tänka på det.
Jag tror att en anledning till det är att jag inte varit alls mkt på sjukhus. Jag har endast tagit blodprov en gång och då i fingret. Är det olika beroende på vad de ska testa om man ska ta i fingret eller i armvecket??? Jag kommer svimma eller springa därifrån gråtandes om det visar sig att de måste ta i armvecket. Det är knappt så att jag vågar titta på mina ådror.
Milou27
Jag tror att du har rätt i det du säger. Men att vara stöttande för någon annan skulle jag aldrig kunna tänka mig att vara. Det skulle bara sluta med att personen måste stötta mig, så nervös är jag av att bara vara på ett sjukhus.
Jag tror att det kanske kan ha något att göra med att jag är rädd för att tappa kontrollen. Helt plötsligt kan någon dö (större risk inne på ett sjukhus), läkare kan komma och säga att man är jättesjuk. Jag tycker att det är läskigt med sjuka människor och allt annat som finns på ett sjukhus.
small town girl - Du behöver absolut inte känna dig löjlig! Att ha ångest/fobier är ju oerhört mänskligt och väldigt, väldigt vanligt...
small town girl
ja e oxå livrädd.. har blivit bättre nu de senaste åren nu är de ok att gå till vårdcentralen om jag bokat tid för något....
till akuten far ja inte själv (måste åka rätt ofta pga oliak besvär) min m2b fäljer alltid med annars far jag inte ligger hellre hemma å har ont.. låter kanske dumt men är så rädd.. känner mig utlämnad...
ett exempel är för några veckor sedan då ja fick åka in på akuten... de ville att ja skulle stanna över natten men jag vägrade stanna själv å de ansåg att jag bodde så länge ca 10 minuter med bil så jag fick åka hem men komma tillbaka till kl 8 då läkaren skulle gå ronden.. fick ligga kvar hela dagen efter...
blodprov går sällan bra.. har börjat blir bättre när de tar i arnvecket men när ja låg inne sist var de tvungen att ta från handen.. de gjorde bårde ont å var super obehagligt även fast jag kände mig trygg med han som tog proverna då han jobbar på akuten å jag träffat han förr... min m2b var oxå..
kan förstår din skräck... mig har de hjälpt att söka svaren i varför jag är rädd.. de går lättare då.. 
jag talar om att jag är rädd för personalen då blir man behandad på annat sätt..
vet du varför du e rädd?
jag e rädd för att jag när jag var mindre blivit så felbahandlad på sjukhus...
En klen tröst kanske men armvecket är smärtfritt att ta i till skillnad från fingret. I fingertoppen har man ju massor med känsliga nerver, i armvecket ligger venen ytligt och sticket är mer skonsamt. Så upplever iaf jag det.
Säg till innan att du är rädd så kan de låta dig bekanta dig lite med det hela, de kan visa och berätta först vad de ska göra. De brukar säga att man kan titta bort en liten stund om man känner obehag; själv vill jag dock "kontrollera" så att de sticker rätt... Hm.
Man kan bli lite yr i huvudet efteråt, särskilt om man inte ätit innan. Om det händer brukar de låta en vila en stund på en brits eller stol och i vissa fall får man nåt att dricka.
Har man blodfobi/sprutfobi kan man svimma av själva fobin. Det är f.ö. den enda fobi som direkt är kopplad till svimningsanfall.
Är du mycket rädd så kan du med fördel ta hjälp av lugnande tabletter som pickolina tipsat om.
Om du ändå skall prata med läkare så kan du passa på att nämna din sjukhusskräck och få ett recept på en liten burk med lugnande.
Det är ju inte många tillfällen du kommer behöva använda dessa och då är beroenderisken försumbar.
Jag är en av dessa elaka systrar som sticker i fingrar och armar. Kanske kan lätta att tänka på att vi som jobbar där är vanliga människor och bara vill väl. Har träffat många patienter som är rädda så du är absolut inte ensam. Det bästa är nog att gå till botten med problemet som några har skrivit. Kognitiv beteendeterapi är absolut att rekommendera! Har själv gått i terapi för att bota min cellskräck och jag blev helt bra efter en termin! Lugnande tabletter ska du vara försiktig med, beroenderisken är stor! I värsta fall kan det sluta med att du inte vågar göra något utan tabletter.
Beroenderisken är inte stor om det rör sig om enstaka intag som inför t.ex.tandläkar/läkarbesök.
Ingen läkare -med korrekt utbildning och vett i skallen- skriver heller ut mer än säg 25 tabl Stesolid à 5 mg. Detta räcker till 25 doser; hälften om man tar 10 mg (vilket är den vanligaste doseringen inför starkt ångestframkallande situationer).
I den här typen av situation får man väga risken av förskrivningen av ett medel som KAN ge beroende -dock krävs för att beroende skall uppstå ett regelbundet bruk och en viss kontinuitet- mot hälsovinsten i att patientenkan genomgå undersökningar, operationer eller tandläkarbesök.
KBT i all ära, det kan hjälpa bra mot många fobier. Särskilt då de som är gravt handikappande som Panikångest med agorafobi, GAD eller Social fobi. Även situationsbunden fobi eller fobi för djur, blod, sprutor etc kan behandlas med detta.
För de lättare fobierna -sprutor, ormar etc- så räcker det ofta med ett par behandlingar för att bli hjälpt.
Jag anser dock inte att skrämselpropaganda mot lugnande medel hjälper någon som inte ens befinner sig i riskzonen för att drabbas av beroende.
Och den sista idén om att till slut inte kunna göra något utan tabletter....den stämmer inte heller! Det finns inget i tabletterna som kan hindra dig från att arbeta med fobin. Risken att du inte skulle klara av svåra situationer utan tabletter är jämförbar med risken att inte klara det utan din kompis/mamma/pojkvän eller vem du nu har med som stöd.
