Abort eller ej?

oj vad svårt, jag kan bara svara med hur det var för mig själv. jag uptäckte att jag var gravid efter nyår, först blev jag rädd men lite glad men sen växte oron mer och mer och jag insåg att det inte var rätt. varken för mig min nyblivne man eller barnet. det var ett SKITSVÅRT beslut men när det väl var taget kändes det helt rätt...så det enda man kan göra är att tänka fram och tillbaka, vända ut och in på det. jag tror innerst inne ni "känner beslutet"

innan jag stod där själv var abort helt uteslutet, men när man väl är där och det känns såå fel att bli förälder så är det rätt skönt att kunna välja.

de viktigaste grejerna som jag och min man tog upp när vi funderade var - ekonomi, har vi pengar till en till? (det har/hade vi inte) -kan vi ge barnet tillräckligt med trygghet. tänkte mkt på jobb och sånt då, båda arbetslösa/inte färdiga med utbildning-är vi mogna för det (jag kände mig för ung och ville "hinna med mer" innan, var rädd för att bli en bitter 45 åring som velat göra mer i sin ungdom. sen så var det även en stor grej att vi ville ha mer tid tillsammans innan. och så kändes det så fel att något som borde vara underbart började med total ångest. (vi hade verkligen längtat efter att när det var dags börja planera barn)

det här var ju rätt hårddraget, givetvis spelade fler faktorer in, men vad jag menar är att ingen kan säga vad som är rätt för er, det vet ni bara själva. och hon kanske inte ens är gravid, eller hur?

till sist kan jag bara säga hur min man ställde sig i detta, han var väldigt pasiv, stöttande men menade att det främst var jag som skulle känna efter. han gjorde det klart att han stöttade mig i vilket det än blev. det var faktiskt väldigt skönt. och jag tror det bara hade blivit jobbigt om han varit bestämd åt ena eller andra hållet.

nu i efterhand är vi väldigt nöjda med beslutet och är säkra på att det var rätt... (det är jobbigt men det känns ändå rätt)

LYCKA TILL! hur det än blir.

Det är klart att du får tycka och din tjej behöver dig i en gemensam process. Samtidigt, om hon lutar väldigt starkt åt det ena eller det andra hållet och där du tycker motsatsen, då lär du få tassa lite försiktigaare.

Har ni pratat ordentligt om situationen utifrån er och nu? Dvs eg så spelar det ju inte så stor roll vad vad ni tycker i princip - ni ska ju förhålla er till er egen verklighet och den är sällan lika enkel eller svart/vit. Men för att veta det så måste ni gemensamt veta hur ni båda tänker, vad som talar för och emot, hur ni skulle lösa det.

Händelser av det här slaget är jobbiga men ofta väldigt utvecklande. Er relation sätts ju också på prov. Jag vill önska er lycka till - vad ni än beslutar!

Vi satt hela kvälen igår o diskuterade igenom allt och kom faktiskt fm till ett beslut. Som känns helt rätt för oss båda.
Idag på morgonen så kom mensen...
Det känns ändå skönt att ha diskuterat en sån här stor sak och jag känner att vår relation bra har blivit starkare av det.

Får tacka för alla fina svar o synpunkter.

Jag är dock fortfarande nyfiken på hur mycket man bör säga som kille. Valet måste till slut vara upp till henne men jag kan ju inte gå ock må dåligt för att det inte känns rätt för mig!! Nu blev det ju inte så för oss men jag tycker ändå det är viktigt att tänka på. Självklart vill man ha ett jämställt förhållande men alla saker går faktiskt inte att ha helt jämställda inte minst pga biologiska faktorer.
Så vad tycker ni, får jag som kille propsa på att t.ex behålla barnet även om modern är tveksamm?

Vad skönt! Man går stärkt ur "kriser" och stora gemensamma beslut! Och det är väl fantastiskt?

Om din fråga: Du får absolut säga att du skulle vilja behålla ett barn (även om tjejen är tveksam eller negativ) och försöka måla upp konkreta möjligheter för att göra det. Men du får inte tvinga henne - aborträtten är så intimt kopplad till kvinnors självbestämmande över sin egen kropp att det blir en omöjlighet utan att göra våld på hennes integritet och rätt till sin egen kropp. Gränsen är hårfin och bygger mycket på att ni har en stark och öppen relation och kan tala om stora och svåra frågor med ömsesidig respekt.

Lycka till!

Ed!

Detta är en mycket intressant och svår fråga, jag och min man vill inte ha barn så vi är otroligt noga med att skydda oss. För ca en månad sedan så hade jag molande värk i magen och var konstant hungrig, när det pågått i två veckor så förstod vi att det var dags att kolla om jag kunde vara gravid. Innan vi skaffade ett graviditetstest låg vi i sängen och pratade och jag berättade för min sambo hur enormt jobbigt jag skulle tycka att det var att gå igenom en abort och hur arg jag skulle vara på mig själv för att jag slarvat och blivit gravid. Då sade han "vi behöver inte rusa åstad nu, vi tar det då och löser det på bästa sätt tillsammans". Det var så skönt att han förstod hur jobbigt det skulle vara för mig och att om jag nu hade varit gravid hade valet kanske inte varit lika självklart längre!

Jag tycker definitivt att du har rätt till en åsikt, om du var min blivande man skulle jag vilja veta vad du tycker, det är ett beslut som påverkar en hela livet och som man aldrig kan ta tillbaka. Man ska inte glömma att man är två i denna situation, två stycken som är ansvariga för att det blivit som det blivit och två som är ansvariga för att lösa det på bästa sätt.

Det låter som om att du är en bra pojkvän som engagerar dig och bryr dig om, jag tror att ni kommer hitta en bra lösning vilken det än blir!

Den här diskussionen har jag haft i alla förhållanden; "vad gör vi om vi blir gravida?" eftersom det är något som kan hända trots alla moderna preventivmetoder. Jag tycker som TS, det är skönt att ha diskuterat igenom det.

Som kille har du rätt till din åsikt men beslutet kommer alltid ligga hos kvinnan. Om du känner starkt att du vill ha barn och hon är osäker så kan det ju finnas anledningar att ta reda på varför hon inte känner sig helt säker och om det finns något du kan göra för att förbättra läget. Och så en sak som Dr Phil alltid säger; "det tar två ja för att beslutet ska bli ja, men bara ett nej för att det ska bli nej". Dvs man måste i stora livsavgörande frågor vara överens, annars finns risken att det går käpprätt åt skogen. Typ.

för egen del och med egen erfarenhet måste jag säga att om min man skulle propsat på att behålla skulle jag mått väldigt dåligt. så jag tror det är svårt, sen så kan man ju säga att man (mannen alltså) är mogen för det och kan tänka sig det. men i slutändan så är det ändå lite mer moderns/kvinnans beslut. även om det givetvis är viktigt att man har diskuterat igenom det...sen så tror jag inte resultatet av graviditeten, framförallt förhållandets framtid skulle må bra av att få barn där modern känns sig pressad in i det.....

Silverdrake

Din berättelse kunde ha varit min egen, det låter på pricken som det jag själv gick igenom i höstas. Skönt att veta att man inte är ensam om att uppleva det så!

Känns det rätt så är det rätt, känns det fel så är det fel!

Tänk igenom båda situationerna noggrant. Föreställ er att ha barnet och sedan att inte ha det. Sen vet ni!

Lyssna på den inre rösten, den har alltid rätt

Lycka till

Gammalmodig som vanligt väl? ;)

Själv tror jag inte att man blir gravid före man klarar av att ta hand om ett barn.. Klart, det finns ju vissa undantag (t.ex. våldtäckt). Jag tycker inte att man ska göra abort "bara sådär". Är nämligen troende och tror att barnen e en gåva från Gud.

Men man bestämmer ju själv över sitt liv! :)

Ung men säker

Hm, gammalmodig... jag skulle vilja kalla det naivt. Rent biologiskt är ju de flesta flickorna redo att bli gravida i mellan-högstadie åldern!

Visst väljer man att avstå från sex innan man känner sig redo för att bli gravid så är det ju en sak. Har man sex får man ju alltid vara medveten om vad detta kan leda till, både i form av en graviditet men även könssjukdomar.

Menar du att man då inte behöver skydda sig alls eftersom man ändå inte får barn förrän Gud anser att man är redo?

Vi är båda troende och VET att barn är en gåva från Gud. Men vi är inte naiva och tror att vi inte har möjligheten att själva påverka när vi ska få ta emot den gåvan. Barn är ju dock inget som är självklart för alla!

Hur tänker du då om dem som kämpar men inte lyckas bli gravida? Har inte de rätt till denna gåva som barn faktiskt är?

Sen vill vi båda, för vi sitter här tillsammans, påpeka att det inte är många som gör en abort "bara sådär". Det är självklart ett stort steg och något som de allra flesta vill undvika att behöva genomgå. De är ju säkert varken behagligt eller särskillt upplyftande!

Känner att vi reagerar starkt, men detta naiva uttalande får oss att känna oss skamsna. Vi är båda starkt troende men vill absolut inte bli förknippade med att stå för sådana åsikter som du här hävdar.

Jag tyckte att det var väldigt skönt att min m2b stöttade mig i vad jag än valde. MEN det kändes som att beslutet låg helt och hållet på mig, som om jag skulle vara den som fick bära ansvaret om jag valde fel. Så var givetvis inte hans avsikt, men jag kände det så ändå. Så jag tror att det är viktigt att man som kille berättar vad man vill men ändå är tydlig med att tjejen får bestämma i slutändan. Och straffa henne ALDRIG för vad hon valde! (menar inte att just du skulle göra det ) Hur som helst så valde jag att behålla barnet(trots vissa omständigheter) och idag har vi en underbar liten kille på 1 1/2 år :)

Jessica+Karl=sant!!!

man är aldrig ensam, även om det känns som det ibland. :)

Ung men säker

man gör inte abort "bara sådär", det är inget lättvindigt beslut, verkligen inte...(detta inte sagt att det är en preventivmetod, men olyckor händer faktiskt och som tur är bor vi i ett sånt modent land som Sverige där man kan besluta om man är redo eller ej)