Efter en diskussion med en bitter väninna, som just gjort slut efter åtta år med sin kille som hon träffade när hon var sexton,har jag börjat fundera. Är det verkligen som hon menade att förhållanden där paret träffats i tonåren har en mindre chans att hålla? Jag träffade min m2b när vi var sexton... Vad är era erfarenheter? Jag behöver lite stöd 
Våra erfarenheter: Träffades när jag var 16 och han just fyllt 17. Gifte oss unga och nästa år firar vi 30 år (!) tillsammans. Är fortfarande mycket lyckliga och väldigt kära i varandra. Av alla våra vänner är vi (naturligtvis) det par som varit tillsammans längst.
En yngre tjej i bekantskapen (som just själv skulle gifta sig!) sade i somras att vi är det mest förälskade/kära/vad man nu ska kalla det/ par som hon någonsin träffat....
Vi är ett bra 'team' på alla sätt och vis och är stolta och glada över att ha vårdat vår relation så väl.
Lycka till!
Jag tror att det till mångt och mycket beror på vilka personer man är. Hur lyhörda man är för varandra och vilka liv man lever.
Eftersom man inte är "färdigformad" (vilket man väl i och för sig aldrig blir) vid 16 års ålder lär risken vara större att man växer ifrån varandra om man träffats så tidigt i livet. Träffas man senare är chansen större att man gjort sina ställningstaganden och har börjat sin yrkesbana osv, vilket gör att det blir lättare att "planera".
Men min gammelmormor (som fortfarande lever) träffade sin man (min gammelmorfar, som dog innan jag föddes) som 12-åring. Han var 13. De höll ihop till min gammelmorfar dog. Trots att de genomlevde flera krig och var tvungna att skiljas åt. Men jag tror att deras flykt under andra världskriget sammansvetsade dem. Och kanske är det svårt att jämföra med människor som idag är närmare 100 år, för liven har sett helt annorlunda ut.
Min mormor och morfar träffades tidigt (mormor fick min moster när hon var 17), de skilde sig när min yngsta moster fortfarande var ett litet barn.
Farmor och farfar träffades tidigt, och skilde sig...
Mamma var 16 när hon träffade pappa. När jag var barn separerade de två gånger, och nu när jag är "vuxen" (?) har de skilt sig.
Så om man ser statistiken för unga förhållanden i min släkt har den inte sett bra ut...
Jag träffade min första stora kärlek när jag var 16. Det höll i fyra år... Det som skilde oss åt var brist på lyhördhet, och skilda framtidsvisioner. Han ville plugga/jobba i Schweiz, men berättade det inte för mig förrän alla papper var klara. Jag fick alltså inte ens vara med och ta beslutet eller hinna ställa in mig på det. Och så var det bl.a. med flytt till ny bostad också - när jag trodde och pratade om att vi skulle flytta ihop.
Men med lyhördhet, trohet och tillit tror jag på något sätt att mycket går. Min nuvarande pojkvän träffade jag i april i år, och jag har aldrig mått så bra som med honom, och det känns lovande.
träffades när jag var 17 (han 18) och vi gifte oss ifjol. Förlovade oss april 2006. Mest pga att alla andra som var tillsammans samtidigt som oss första åren förlovade sig hej vilt trots att vi trodde att de skulle göra slut (vilket också hände sen), så det tog udden av det hela. Men lika glad för det är jag! 
VI är nog kärare än någonsin nu, trots att vi redan från början var övertygade om att det var vi resten av livet. Klart vi haft kriser som alla andra, men i grunden är att om alla hade det lika bra som oss så skulle ingen vara olycklig.
Att ha mer erfarenhet är inte alltid lösningen på ett långvarigt äktenskap.
hmmm. alltså vi firade 12 år tillsammans i år. 
Oddsen för att ett förhållande ska hålla livet ut är ju ganska dåliga oavsett. Något sämre om man träffas unga skulle jag tro.
Det finns inga garantier oavsett så det är väl bara att köra på det som känns rätt helt enkelt.
TS, strunta i din väninna. Som du själv skriver så känner hon sig bitter just nu över sin egen situation. Att hennes förhållande inte höll har ju på intet sätt med dig och ditt förhållande att göra.
Oavsett hur gamla man är när man träffas så tycker jag att det finns några bra saker man jag göra för att bättra på oddsen för att relationen ska hålla. Jag kan t ex:
* fråga ärliga vänner och släktingar om de tycker att relationen har en positiv inverkan på mig. Om inte, finns det något specifikt de kan peka på som vi kan jobba på att förbättra?
* prata igenom stora frågor som det brukar kunna uppstå problem runtomkring: hur man vill att relationen till släkten ska se ut, synen på pengar och vad man prioriterar på det området, barn - ha eller inte ha, och i så fall hur många och ungefär när? Var ska ni bosätta er, nu och i framtiden?(osv)
* låta den största vågen av förälskelse lägga sig innan man fattar ett bindande beslut om relationens framtid. Det är lika dumt att springa iväg och snabbt gifta sig när man är jätteförälskad som att köra bil när man är onykter.
Jätteförälskad är väl helt underbart om man är! Att gifta sig när man är i den första förälskelsefasen är nog lite rysk roulette däremot.
Jag tror att det ibland tom kan ligga en ifatet att vara lite äldre, för då har man ju redan byggt upp sina rutiner. Man evt exakt hur man vill ha det och är kanske inte alltid villig att ändra på sig. Men detta att ålder skulle spela särskilt stor roll tror jag inte på, som alla andra innan mig har sgat i denna tråden så beror det nog mest på hur man är som person.
Min mor och far blev tillsammans som 14-åringar. Dom fick sitt första barn när dom var 21 och sitt andra som 24-åringar...Idag är dom 50+ och fortfarande gifta
fiffinurlig: så härligt att höra
Jag tror att anledningen till att det ofta tar slut mellan personer som blivit tillsammans i ung ålder är att dom tar varann förgivet. Att man glömmer bort varandra ibland helt enkelt.
Jag och min pojkvän ska "fira" 3 år i år. Jag är 18 och han är 20. Jag tror utan problem att det kan hålla hela livet mellan oss så länge vi håller kärleken vid liv, och det kan ingen annan än vi själv göra. :)
Jag träffade min m2b när jag var 17 och han var 19. Nu har vi varit tillsammans i 3 år och upplevt väldigt mycket tillsammans som ni andra säger och jag känner att det har gjort oss båda så mycket starkare som individer och som ett par. Det tror jag är det viktigaste att man växer tillsammans och som en egen individ.
Jag tror inte på det att det är större risk att vi två kommer sluta med skiljsmässa än vad det är med någon som träffades vid 30. Det beror helt på hur man passar ihop, hur man anpassar sig till varandra och om man har samma värdegrund att mål i livet.
Har inte läst alla inlägg... Jag och sambon har varit tillsammasn i snart 9 år och blev tillsamasn när jag var 16 och han 19 =o) Fortfarande kära och det är det som räknas!!
mina föräldrar träffades när de var 16 respektive 17. De gifte sig när det var 22 och 23, och har nu varit gifta i 40 år....
