Juuuuuul!
Ville bara sammanfatta min genomläsning, efter en helg där jag helt enkelt varit för busy för att skriva, det ni! I fredags var det alltså jobb, jobb, jobb, lyckades få ner artikeln till 10.000 tecken plus shoppingguide, kände mig OK nöjd när jag skickade iväg den vid niotiden på kvällen. Den gör jobbet. "Inte sådär exceptionellt som dina tidigare grejer, men liksom lite... skönare att läsa, fyllde mannen på". Japp, man börjar typ bli vuxen. Återstår att se vad redaktörn' tycker, det finns ju alltid en viss risk för omskrivning när man för första gången skriver för en tidning. I värsta fall nobben såklart, men det har jag faktiskt aldrig upplevt. Hu. Nu ska vi se... käkade doggybag från arabiska väninnan till middag och det var så gott att vi log medan vi åt! Sen bråkade vi lite (mitt fel, en kombination av sömnbrist och stress), sen gick vi en kvällspromenad i den kolstinkande luften.
Lördag morgon var det dags för jordnötskoll. Inget ultraljud den här gången heller, det tar vi inte förrän precis innan födseln, men läkaren klämde för kung och fosterland på min mage och konstaterade att bebisen hade "a very good size", vad nu det betyder, i alla fall har den blivit jättestor och liksom KONKRET under den senaste veckan; själv hade jag rackarns mycket sammandragningar (vilket absolut inte gör ont, känns bara som om magen drar ihop sig till en hård liten boll) i slutet av veckan som hade gjort mig orolig, men läkaren sa bara att det är helt normalt och att jag ska leva på som vanligt. Tydligen är det bebisen själv som bestämmer när den ska födas. Åkte sen och storhandlade inför julfesten, berg av klementiner, en stor, röd edamer-julost plus en torr Saint Maure de Touraine som gjorde mannen lycklig, och en Camenbert de Normandie, au lait cru. Så nu får han ostar både från sin släkts region och sin hemstad på julafton. Ojojoj vad de där fransmännen har det väl förspänt.
När vi kom hem beställde vi hem lite sallader, smoothies och dim suns som vi goffade i oss medan vi såg klart på mediokra och deppiga Prag. Which reminds me, måste gå och köpa lite film idag. Sen lyckades vi på rekordtid disponera om hela vårt hem och göra plats för alla bebisens saker. Packade sedan upp varenda kartong som gömt sig i den drygt en kubikmeter stora jättelådan och fick mirakulöst nog in allt på hyllorna, även Bugaboon, babysittern, Tummen babygymmet, skötbordet, bilbarnstolen... ojojojoj vad mycket fina grejer jag har köpt. Miljoner små plagg som jag tvättade och hängde på torklinor. nästan allt går i vitt / chokladbrunt och det blev så fina foton på torkstället. Mannen började göra mönster till madrass och innerfoder till vaggan; jag ska göra ett besök på tygmarknaden senare i veckan. När vi var klara promenerade vi bort för att pricka av resten av "to do"-listan. Beställde en chokladbrun cashmerejumper till mannen på Cashmere House, en present från mina föräldrar som lär vara färdigstickad runt nyår. Gick sedan till favoritskräddaren och beställde två monogrammerade skjortor, en grafitgrå, en ljust grågrön, till brorsan som fyller 40 i januari. Han var ju här som ni minns och skräddaren hade fortfarande kvar alla hans uppgifter i sitt kartotek. Tror han blir jätteglad när vi sen fedexar över alltihop.
På hemvägen köpte vi en stor julros och en massa underbar, fluffig mossa från Europa (mossa är i särklass min favoritväxt) som jag sedan la på ett stort fat och stack ner tjocka, vita ljus i. På kvällen var i synnerhet jag rätt mör, dessutom börjar jag få lite ont i ryggen så mannen masserade mig i en halvtimme.
Söndag var det alltså dags för vår årliga julfest. Softade lite i sängen innan vi gick upp för att påbörja ett tokstressigt och intensivt race (att man aldrig lär sig!!) som innefattade bak av dubbla satser lussekatter (notera att vi bara har EN plåt samt gasugn med enbart undervärme, alt. grill som inte går att reglera), pyntning av vår lilla gran, som inte alls var så liten, faktiskt lika hög som jag vilket innebar att den svalde en hel massa pynt; jag var också "tvungen" att slinka över gatan och styrketräna bara för att kolla att det fortfarande går (fick inte en enda sammandragning trots att jag tog i för kung och fosterland), ja och sedan dukade vi fram vårt gottebord, med kandelabrar, röda ljus, röd duk, julknäcke, stora runda julosten, Aladdin-ask, clementiner, ett berg av underbara lussekatter (gjorde TVÅ lussesnoppar i år till gästernas stora lycka), pepparkakor och julskum. Tio minuter över tre dök de första gästerna ut, då sjönk jag ihop i soffan som en punkterad sufflé medan mannen serverade glögg. Med en annan gravid och två mammor fick vi ha ett alkoholfritt alternativ (bortkokad alkohol); men jag lyckades bara få i mig en enda kopp innan jag gav upp ambitionerna att vara präktig... ja, min gom är stor och mäktig och ibland tar den liksom över och protesterar mot menlösa smakupplevelser. Not my fault! Blev absolut inte på örat eller så, däremot levde jordnöten loppan hela natten av den efterföljande sockerkicken. Det är en väldigt robust jordnöt, det vanliga är att de sover när man inte ätit, och sen kan man väcka dem med socker. Men min håller ofta igång innan jag ätit frukost. Vilket säkert hänger ihop med att jag äter så mycket fina, långa kolhydrater typ bönor och råris, så att jordnöten får en jämn energinivå. Alltså blev det ett surpriseparty igår och i natt - den är nog inte så van.
Klockan 19 började jag gäspa febrilt; egentligen var jag inte trött men jag ville att gästerna skulle gå så att vi fick städa och softa och läsa och bara göra ingenting. När de sista hade gått, utrustade med ost, pepparkakor och andra godsaker som vi köpt för mycket av, lagade jag middag (vi var såååå saltsugna!), sen däckade jag i sängen med telefonluren i handen och samtalade slött med mamma och pappa i evigheter. Mannen i sin tur pratade med sin bror och sedan sin syster, som han inte pratat med sedan jag blev gravid. Hon fyller fyrtio nästa år och har inget fast jobb, trots att hon är världens flitigaste och pålitligaste. När hon var 34 gjorde hon den första av tre misslyckade IVF:er, sedan blev hon gravid på naturlig väg, bara för att förlora barnet i femte månaden på nyårsafton, eftersom livmodern var för trång. Nu har de försökt adoptera - i FYRA år. Fick nyligen beskedet att de befinner sig på plats 139. Och nästa år fyller hon alltså fyrtio... När mannen berättade att hon ville veta vad bebisen ska heta eftersom hon vill brodera initialer på det lilla plagg hon håller på att sticka till jordnöten, började vi storgråta båda två.
Jag vet att jag inte borde, men jag har så sjukt dåligt samvete. Inte bara gentemot systern, men mot mina två andra nära vänner som kommer och kommer på fester och babyshowers, som kärleksfullt håller väninnornas bebisar, som frågar hur jag mår och köper ljuvliga små presenter... och sen går de hem och känner tomhet för de har försökt i många år utan att lyckas. Jag förstår helt ärligt inte hur de orkar umgås med mig, men så länge de har lust är jag glad och tacksam för de hör till mina absolut lojalaste, raraste och omtänksamma vänner här. Vad säger ni tjejer, har ni nåt tips? Vad kan man göra? Vill liksom... ge, men det går ju inte.
Nu ska jag simma, UTAN frukost i magen för halsbrännans skull. Grrrr... hemskt.
Kram, G