Hej!
Har precis kommit hem efter att ha varit hemma hos min mamma över helgen. Det är inte så bra med henne just nu tyvärr och det är jobbigt som f*n. Jag förstår inte hur man orkar ha barn när det räcker med föräldrar för att man ska oroa ihjäl sig. 
Tack alla söta gullisar för sympatier!!
Hmm, nu blev det svårt. Jag måste förklara lite mer så att ni inte tror att hon ligger på sin dödsbädd as we speak men samtidigt är det en så lång och trasslig historia som jag inte vill ta på Internet. Men lite kort är det så här: Min mamma har varit med om en del saker som ingen borde behöva vara med om och som vem som helst skulle ha behövt bearbeta efteråt. Men hon tillhör den där generationen där det inte pratas så mycket och som inte tycker att man ska ligga andra till last så hon har inte fått någon hjälp att bearbeta saker.
Hon har alltid varit lite hypokondrisk och haft små krämpor men det där har eskalerat dom senaste åren. Det är alltid något "fel" på henne, hon har mycket värk på olika ställen och en massa andra besvär. Hon går ofta till vårdcentralen men än så länge har dom inte hittat något allvarligt. Men jag kan inte ignorera det utan varje gång, för varje sak, så måste jag engagera mig och tro på henne och oroa mig för henne. Jag skulle helt enkelt få för dåligt samvete om jag avfärdade henne som hypokondriker och det sen visade sig faktiskt vara något farligt. Nu är det en "ny" sak som jag "måste" oroa mig för och jag är så trött på att hela tiden oroa mig för henne. Jag drar mig för att ringa henne för att jag inte orkar höra om nya problem. Det är alltså inte så att hon ligger på dödsbädden än och jag måste sitta där och vaka. Ni andra som har haft sjuka mammor, eller till och med mist era, har definitivt haft det värre än jag på det sättet!
Nu har det hela gått så långt att jag visserligen oroar mig för att det är något fysiskt fel på henne men nästan ännu mer för att det faktiskt inte är något fysiskt fel utan psykiskt. Om alla dessa fysiska grejor är psykosomatiska måste hon må fruktansvärt dåligt psykiskt och det är också skitjobbigt att tänka sig. Jag vill ju bara att hon ska ha det bra och vara lycklig. Inte vara så olycklig och känna sig så osedd att hon måste "hitta på" en massa krämpor för att folk ska se henne och lyssna på henne.
AM, Tinga - tack! 
Zozo - jag frågade henne faktiskt igår om någon läkare har nämnt just det men det hade dom inte. Men som jag förstår det med fibromyalgi så har man ont typ överallt? Min mamma är mer så där att ett tag är det hjärtat, ett tag magen, ett tag huvudet osv. Hon tror ju alltid det värsta själv också och jag tycker så synd om henne att hon hela tiden oroar sig så mycket. (Sådan mor, sådan dotter va? 
)
Tack gullosar! 
Jag har en brorsa men han är hopplös att prata med.
Lycka till i Södertälje, Frejis!
masturbationscontest! 
Muggles, du verkar inte heller haft det så lätt med din mamma. Sympatikram!
Frullan, som barnlös kan jag lätt säga: det är klart att du ska åka! 
Vet dock inte alls vad jag hade sagt om jag var i din situation. Hoppas iallafall att beslutet, vilket det än blir, kommer att kännas rätt. Kram!
Vickan, tusen tack!!
Och Lappis, jag hoppas verkligen extremt mycket att du såg fel!
Liten, frulle låter trevligt men jag är tyvärr bortrest i helgen.
Frejis, sluta köp penséer nu, vi vill ha vår!
Spännande att du drar igång med IVF redan nu! Rent praktiskt funkar det med sprej på resa (sprejen, iaf Synarela, ska förvaras stående, det är allt) men hur det blir med biverkningar har man ingen aning om i förväg. En del mår apdåligt och andra har inga problem alls.
