Fria för 3:e gången?!?!?!?

Precis vad JAG fantiserar om. Då blir det ju inget stort, och han slipper stå i centrum .. typ. De som kommer, i så fall, att vara med är ju vittnen/någron ur familjen. JAG hade sedan tänkt att vi kunde ha en liten "fest"/grilla eller nåt´... utan att tala om varför. Att resten av den närmaste familjen kunde komma senare .. för att bara vara med och grilla t ex. Så får de närvarande upptäcka vad som skett, själva. Hi hi hi hi .. DÅ blir det väl ett liv förstås, men i alla fall...

Hullda; jag är också i läget att ev. behöva fria en tredje gång. Två gånger nej (eller inget svar alls!) har varit superjobbigt! Men nu kan vi prata om bröllop och jag vet varför han inte vill.

På Alla hjärtans dag hade jag planerat att ringa på dörren hemma och säga något i stil med:
"Älskade! Jag vill bara försäkra mig om att du förstått att jag älskar dig, att jag vill leva resten av livet med dig och att jag vill gifta mig med dig. Hur och när, det kan vi diskutera. I vilket fall så älskar jag dig!"

Jag tänkte att han då inte skulle känna sig trängd utan att det skulle öppna upp för ett bra och mysigt samtal. Champagne har jag sedan länge i kylen;)

Jag fick vinterkräksjuka och var inte i närheten av att tänka en romantisk tanke så det blev inget av... Jag får väl göra det nån annan gång i stället, men jag måste uppbringa lite kraft först.

Ge dig inte, Hullda! Jag ska hålla tummarna för dig!

Ja, usch vad jobbigt det är. Man blir så ledsedn och tankarna surrar i huvudet. Vilken otur du hade som blev sjuk! Du var antagligen mentalt inställd och förberedd ju. Har du lust att berätta varför din inte vill? Jag kan kanske få lite tips av det. Jag är också ganska säker på varför min sambo inte vill. Har nog berättat om det här uppe någonstans.Nej, jag ger inte upp. Gör inte det, du heller! Våra "gubbar" behöver kanske bara en puff på "rätt" dag och vid "rätt" tillfälle?... och på rätt sätt. Berätta mer om dina tankar. Jag kan svara på morgnar och kvällar. Jag håller tummarna för dig!

Iiiiiiiiiii... vi BLIR ensamna i morgon kväll!! Har förberett lite så får vi se hur stämningen blir. Min sambo kan vara väldigt trött efter middagen och "ta med sig jobbet hem" och vara lite tyst och grinig om något tokigt har hänt under dagen. Men för mig känns det verkligen som att jag skulle vilja förklara och sedna ställa FRÅGAN! Jag känner att jag bara MÅSTE göra det här ... i alla fall snart. Annars bllir jag tokig! Hm.. undrar vad jag ska laga för middag. Sambon älskar ALL mat, men det får inte vara "för mycket" för då undrar han nog, innan jag ens har börjat min "föreställning.

Hullda: lycka till ikväll!

Hej igen!.. jora.. jag frågade igår kväll, men.. Som vanligt blev det varken ja eller nej! MEN han tycker de tär lika "jobbigt" som jag. Han kan inte förstå varför? Jag försökte förklara varför.. Det slutade med att han sa att han behövde fundera mer "det där ska vi nog llösa pånåt´ sätt", sa han... och att han tyckte vi skulle spara champagnen som jag hade i beredskap. Det blev jag ju glad för i o f s! Det finns ju fortfarande hopp! I dag ska jag prat amed honom om att jag vill ha respekt och omtanke och att jag därför vill ha ett SVAR. I gengäld ger jag honom "tid" att fundera. Jag ger honom också respekt och omtanke på det viset, tänkte jag. Tänkte mig till den 28 mars. Det är ett viktigt datum för oss. Undrar hur det här ska sluta?!?!?!?

Det går säkert bra..låter som han är halvvägs till ett beslut.Håller tummarna!

Det går säkert bra. jag hejjar på dig.

Ja, tror jag också. Vill bara förklara att han var minst lika "ledsen" som jag var. Tro inget annat. Han förstår att det här är viktigt för mig, mentalt. Han förstår mig. Men samtidigt, på något sätt, tycker han att det är "onödigt". Men han ska få lite tid. Han måste nog själv komma fram till varför, en egen orsak som gör att han kan ta steget. Vi kan ju ha olika orsaker ??

Hullda! Jag håller verkligen tummarna för dig nu och förstår att det är jobbigt för er båda. Men det kommer att lösa sig när ni nu kan prata om det tillsammans!

Min sambo vill inte av flera skäl. Dels har han varit gift förut, utan att tycka att äktenskap är det viktigaste i livet. Gjorde det för att hon ville. Dels har vi det struligt med våra barn. Hans har sagt upp bekantskapen med honom, vilket förstås är urjobbigt. Mitt barn strular på andra sätt. Vi tror att det kan bli ändring på det här så att vi kan fungera som en "normal" familj så småningom.

Att gifta sig just nu vore på något sätt att "slå spiken i kistan", det tycker jag också. Jag vill gifta mig, men jag vill att det ska ske med våra barn med på tåget.

Fortsätt att prata med varandra om varför äktenskap är viktigt, om vilka tankar ni har o.s.v, det är enda framkomliga vägen.

Kram på dig!