Snart fruar! Sommarbröllop 2008 spurtar mot målet.
Englali - Vilka sötnosar ni har (katterna alltså)! 
Är ju hos mamma nu och hon har en liten 4 veckors unge, han är sååå söt!
Inlägg från: Nienna
|
-
-
Pumpkin - Vet precis hur det är att bo på ett ställe och längta till ett annat, men helt plötsligt för lite mer än ett år sig föll allt på plats; jobb, husköp och allt runt omkring ordnade sig på bara några dagar och nu bor vi på vårt drömställe!
-
Englali - Ja, katter här härliga och kloka djur!
-
Pumpkin - Jag har ju alltid haft långt till delar av familjen så för mig spelar det inte så stor roll var de bor, huvudsaken är att vi har kontakt. Nu har vi ju nära till svärmor, men svärfar bor 15 mil bort, pappa 25 och mamma typ 110 eller nåt. Men hellre det och att vi har kontakt än att bo i samma by/stad och inte ha nån kontakt alls... Visst har det varit jobbigt ibland att ha föräldrarna så långt bort men man klarar sig ju ändå.
-
Pumpkin - Hur gick det med katterna, fick ni kattvakt eller?
-
Anja 19 juli 2008 skrev 2008-06-13 22:46:46 följande:
Englali hihiSå mysigt att få gifta sig och sen börja planera bebis... jag kan känna mig liiiite snuvad på att få planera bebisar då två av tre utav våra gullungar är oplaneradeBåda våra var totalt oplanerade och nu har vi bestämt att vi inte ska ha fler. Min stora sorg är att jag aldrig mer kommer att få vara gravid (OM inget händer/vi ändrar oss) för det är något av det mysigaste jag har varit med om! Älskade verkligen att vara gravid, speciellt v 15-25 då man inte mår illa längre och inte blivit alltför otymplig än.
-
Anja 19 juli 2008 skrev 2008-06-13 23:00:09 följande:
är så spännande alltihop, just att få träffa den lill* för första gången, lära känna den, man blir så uppslukad och allt är så otroligt fantastiskt och speciellt...Just at tman gått och undrat i 9 månader om det är en kille eller en tjej, om den är mörk eller ljus, vem den är lik, hur den ska se ut, låta, vara... osv osv osv...Sen faller allt bara på plats och man känner på nåt underligt vis att det är så självklart att bebisen var JUST DEN HÄR personen coh att man innerst inne VETAT det, haha...låter ju skittöntigt men så har jag känt varje gångKan bara instämma!
-
Jag hade det också jättejobbigt efter mina förlossningar, men åt andra hållet. Barnen åt pratiskt taget upp mig och jag gick ner till 46 kg efter båda förlossningarna (vägde ca 55 innan jag blev gravid första gången).
Jag hade jättesvårt att gå upp i vikt och folk trodde att man var sjuk (anorexia). Mina bröst försvann och det var jättejobbigt för jag har alltid haft rätt stora och då blev de bara som ett par skinnpåsar.
Man kände sig inte speciellt snygg och sexig då. Ryser när jag ser bilder på mig själv som jag såg ut då, men det gick ju inte att göra något åt.
Det var först när minstingen var ca 3,5-4 år som jag började bli normalviktig igen (ca 52 kg), tyvärr har jag gått upp ännu mer nu men faktiskt så väger jag hellre några kilo för mycket än för lite... Det är inte kul att bli utstirrad, frysa hela tiden och må dåligt. -
Anja - Nä, jag var upp på övervåningen och upptäckte att min minsting fortfarande var vaken, skitungen! Så jag måste väl också gå och lägga mig så han somnar nån gång...
-
Englali - Det var ju så det var för mig efter barnen, jag åt också normalt men gick inte upp i vikt.
Tror som du att det är oron som ställer till det med mensen, det är väl inte alls ovanligt? Så var det för min mamma nu när min bonuspappa gick bort i vintras.
