Era förlovningsberättelser...

Jag friade till min m2b den 23 december 2008. Jag hade funderat länge på hur jag skulle gå till väga. Brukar alltid bli "blyg" i så här lite intima situationer. Hur som helst:min m2b jobbade hela dagen så jag hann förbereda med 10 stora röda rosor , som jag ställde på bordet. I det satte jag ett kort där jag skrivit:
"Du lugnar mig när jag är nervös, Du tröstar mig när jag är ledsen, Du älskar mig så som jag är. Jag älskar Dig mest av allt, Du är det finaste jag har. Puss puss. Pssst...vill Du gifta Dig med mig?"

Jag visste att jag aldrig skulle få mod till att fråga muntligt. Men han svarade genast ja och sken som en sol. Vilken lättnad Vi firade med att gå ut och äta en bit god mat och pratade om hur vi vill ha vårt bröllop.

23 december 2007 ska det ju vara.

Vi tog ett gemensamt beslut om att vi skulle förlova oss så det var inget klassiskt överraskningsfrieri. Vi skulle byta ringar på en liten cykelsemester vi gjorde. Cykelsemestern blev ett totalt kaos och vi glömde dessutom ringarna hemma Istället blev det på vår årsdag i en källarretaurang i Sthlm med teater, god mat, vin och romantik.

15/4-06, påskafton, norge (skidresa med m2b's familj)
alla frågade när vi skulle förlova oss... "nån gång i framtiden" "sen" "förr eller senare" "i framtiden" fast datum var redan bestämt...
gick upp i bergen, bara vi, snön och solnedgången... satte oss i en snödriva han sa "pernilla *efternamn*, jag älskar dig, du är den jag vill dela mitt liv med, vill du gifta dig med mig?" "JA!!! axel *efternamn* vill du gifta dig med mig?" "JAAA!!!"
han tar upp en smyckesask ur fickan "jag gjorde det här till mitt ex egentligen... men hon han dumpa mig innan det blev klart... ville egentligen inte göra klart det, men tvingade migsjälv... sa att den som skulle få det var den flickan jag skulle dela resten av livet med... och jag vill att det är du" i asken fanns ett halsband han hade gjort själv på silversmide (individuellt val på gymnasiet)

Vad gulligt lönnsjö. :) Den dagen firar jag och min pojkvän som våran årsdag. (23/12) I år blir det våran 9:de... fast om jag känner honom rätt så glömmer han det som vanligt, så det är bara jag som är förberedd. :( grumph!

Det blev lite tur i oturen där Mirri... restaurang besök är "alltid" romantiska. :)

Ditt låter helt underbart också Hajime. ;)

ska gifta oss 2/8

tack!!!

Skrev om det på vår bröllopssida, men på engelska (eftersom Matt är amerikan), så jag kopierar in texten här

Matt flew out to see me on August 11 last year, like many times before. In the car on our way from the airport, Matt told me he had made dinner reservations for us, at night, in town. He was not going to tell me anything more, other than to dress nicely.

Said and done. Matt looked so handsome in his dark blue, thin striped suit and pink shirt with a matching tie, when we walked hand in hand in Stockholm City. I was so proud to be walking next to him.
Since we had an hour to spare before going to the restaurant, Matt strongly suggested we should take a walk by the water. Of course, I had a better idea in mind, and convinced him to take a stroll in the older parts of town. As we were getting closer to the area, we heard loud music playing, saw flags and banners, and people who were dressed in all kinds of costumes. It was the annual gay parade. Needless to say, we ended up taking a walk by the water.

During our promenade, I realized we were getting close to where the ferryboats come in, the place where we first met. I excitedly mentioned this to Matt, who in return smiled at me and said 'Yeah, you're right'. This was something he had planned all along. There, on that same spot where I had been standing years earlier, totally unaware of whom I was going to meet, Matt explained his love for me. He took my hands, went down on one knee, and asked me to be his wife (in perfect Swedish). I think we all know what my answer was. Honestly, I don't remember the exact words, because I was so caught up in the happiest moment of my life.
We stood there hugging and kissing for some time, when Matt all of the sudden said 'Eve, the ring!!!'. Apparently, we had been so excited about the fact that we were getting married, that we had forgotten about the ring! It was more than I could ever wish for, and fit perfectly on my finger.
Everything was witnessed by smiling people passing by, and a Texan couple declaring 'That was the sweetest thing I've ever seen, boy!'

Later, it turned out Matt had carefully picked out a nice seafood restaurant, called Paul & Norbert, located in the nicer parts of town. The place was very romantic, we had a small booth to ourselves, and the food was delicate and tasted delicious (I think - I had the most handsome man at my table, who had just put the most beautiful ring I had ever seen, on my finger!). There is an embarrassing story here, about when the waitress came and asked us if we would like anything to drink. Apparently, I just stared at her with a smile, and did not say a word. After a few moments of awkward silence, Matt had to tell her that we just had gotten engaged, and needed a moment 'to land'.

Nowadays I can talk, but I still haven't landed.