Han tar mitt efternamn?

hos oss är det lite annorlunda. Vi ska ta mitt efternamn eftersom jag HAR ett -son namn. Vi bor i utlandet och där är, hör och häpna, -son namn riktigt exotiskt. Ingen av oss är speciellt konservativ när det gäller namnet, huvudsaken för oss är att vi bär samma namn. Se så olika det kan vara... :)

Vi tog inget av våra efternamn

Maken tog sin mammas flicknamn några månader innan vigseln. Sedan anmälde vi att jag ville ha hans namn i samband med vigseln. Nu är vi 27 personer (alla släkt) som delar efternamnet vi har!

Alla goda ting är tre skrev 2008-09-21 11:30:24 följande:

Jag funderade pa att vi skulle ta min mammas efternamn, men det var han inte sa sugen pa... Det ar ovanligt, valdigt gotlandskt.

I min mans hemland ger man sina barn efternamn precis som fornamn. Nat man tycker ar fint och passar med fornamnet.

Funderade pa att vara barn ska mitt svenska efternamn, arligt talat for att det kan bli lattare i framtiden... Det ar ju faktiskt sa i Sverige, skickar min son Mohammed Khan ett cv ar ingen intresserad. For man inte pratar flytande svenska, accepterar inte kulturen, bla bla bla. Man skriver ju knappast: OBS! Jag ar FODD har med svensk mamma!!!
Och da tankte jag att barnen ska ha fornamn fran min mans hemland, lite arabiska typ. Tycker dom ar sa fina!! Och sa blir barnen unika, inga vanliga svennar inte!
Hade t.ex en kompis som hette Ida Weki (afrikanskt), klart man blir nyfiken...

Vad tycker ni??

Oj, vad jag skriver...

Bland mina kompisar så är det ganska vanligt att mannen tar sin frus efternamn. De verkar gå helt på vilket som är finast. Ingen funderar över det. Vi har behållit våra gamla namn och har inte brytt oss om mellannamn. Vi vet att vi är gifta ändå.

Tycker det är klokt resonerat ang barns namn, synd att det skall behöva vara så bara.

En kursare till mig hade det så, en svensk mamma och en tunisisk(?) pappa. Namnet var definitivt inte svenskt och han försvenskade det för att få jobb trots att han var uppvuxen i Sverige.

Man behöver ju inte ta tristaste svenska namnet för det, många namn fungerar trots allt bra i flera länder.

Förresten har vi vänner från Ukraina, de heter Anna, Alexander och dottern Maria. Inte kan man se på namnen att de inte är svenskar (men på deras smeknamn Anja, Sasha och Marsha).

Jag vill heta samma sak som min m2b, för att precis som Vittguld tycker vi att det ger oss (och våra blivande barn) en extra liten samhörighet.

Jag kommer att ta m2b:s namn. Enda anledningen till att vi väljer att göra så istället för att han ska ta mitt är att hans namn är ovanligare, medan jag heter -son. Hade vi båda haft ovanliga namn hade vi nog valt det "finaste" eller tagit båda som dubbelnamn...

Konstigt att läsa om familjer som blir "sura" för att mannen tar brudens namn - det är ändå år 2008....

Tänkte faktiskt på detta med att ta killens namn häromdagen när jag läste DN. I flera av bröllopsannonserna så tog de killens namn fast han hade ett mycket tråkigare efternamn.. så tror det lever kvar fortfarande.
Själv kommer jag nog ta min fästmans namn även om det är ett tråkigt -son-namn. Mitt är väldigt ovanligt och det är inte alltid positivt..

Det här är för mig och min m2b det enda vi inte kan komma överens om. Den stora elefanten som hånnar oss när vi pratar om bröllopet!

Båda vill gärna dela efternamn men ingen av oss är egentligen vilig att ta den andres... Ingen av oss har ett -son namn, mitt efternamn delar jag med mina föräldrar och storebrorsan och katten förstås =) och jag har gått igenom ett h-e i mina skolår tack vare mitt namn så jag har ett starkt band till de. Min m2b efternamn är inte heller helt ovanligt, typ 110 personer i Sverige som heter det men det är inte speciellt vackert och får mig att tänka på något helt annat. Mitt förnamn passar dessutom inte ihop med det efternamnet, jag ser det, min familj ser det (uppenbarligen) och definitivt våra vänner kan se det... men inte han... konstigt va!? *suck*

Iom att han helt enkelt inte ens blinkar med ögonen längre i den här frågan och vi vill dela namn så har jag fått kompremissa och "gått" med på att jag kommer att ta hans men behålla mitt i mellannamn, saken är den att min mamma gjorde det då hon gifta sig med min far -74 och heter fortfarande så men under mina 24 år så har jag ALDRIG sett henne använda sitt -ström namn, jag är rädd att det kommer bli detsamma för mig...

Skönt att få skriva av sig! Sorry att det blev en novell istället för ett inlägg... råd är alltid bra så snälla om ni har något dela med er!

(P s. min sambo är jävligt envis, även om han aldrig skulle erkänna att han är värre än mig, men han BRUKAR inte vara omöjlig... D s)

Vad är det med alla om att fly ifrån -son namn och man ska ta det namn som är så unikt och ovanligt som möjligt?
Vad är det för påhitt?

Jag resonerar exakt likadant och vill ha mitt bara för att vi sen 1737 stavar med ett s istället för m2b-s namn med två s.
Är vi så hjärntvättade av att vi ska vara unika, speciella och att vara normal harblivit fult att vi blir osams om efternam?

Är det inte lite lattjo?