Nu har jag gjort det igen,Tråd nr 10!!!

Va härligt att veta det GÅR att ha distansförhållanden. Jag har hört båda sidorna och sett den andra sidan på nära håll. Usch, vill verkligen inte gå igenom det själv. Känner mig lugnare och mer säker. Tack tjejer!

Ansökningstiden går ut slutet av oktober så jag lär inte få svar förrän i kanske mitten av november. Har mkt tid kvar att bestämma mig.

Som det är nu, är jag osäker på om jag klarar av det. Förstår ni mig? Jag kommer säkert ångra mig ett antal ggr när jag är väl där och allt bara går åt fel håll. Men jag VET att det är bra för mig att åka iväg. Det kan va så att ny stad, nytt jobb o spännande möten gör att man blir för hmm... självsäker, vågar lite mer och hamnar i dumma situationer. Nu pratar jag inte om att komma vilse eller nåt i den stilen utan mer känslomässigt. Men det kan ju va åt andra hållet också. Att han är kvar här o har det "ensamt". Det kan hända åt båda hållen.

Nu överdriver jag kanske men det är inte omöjligt. Allt detta kan även hända här hemma. Ny kollega eller bekantskap kan också ställa till det.

Däremot känner jag att jag kan omöjligt klara av att åka iväg om jag vet att han verkligen inte vill det men ändå "släppa iväg mig". Kommer ni ihåg när jag berättade att jag hittade vykort skickad av hans ex? Jag fick intrycket av att dem hade en distansförhållande.

muffins
Jag tror nog att klarar man ett distansförhållande en längre tid så klarar man allt. Vad är det som säger att om man stannar hemma så är man på säker mark - det kan ju ta slut även om man bor ihop. OM det tar slut hade det kanske gjort det förr eller senare ändå? Det kanske inte är avståndet som ställer till det.

Jag råkade ut för många frestelser, jag var ju trots allt säsongsjobbare med en massa folk i samma ålder i samma situation (fast de andra var ju singlar...) som bara partade och hade kul. Det kunde nog gått illa om jag inte insett att de som flörtade med mig betedde sig likadant mot andra - P var bara så mot mig allena.

Men först ska du ju få jobbet, så ingen idé att grubbla dig grön!

Jag säger som nenne - måste det vara avståndet som är problemet? Visst kan man oroa sig för att det tar slut o att man själv eller den andre träffar nån annan (jag har galet mycket sociala kontakter i mitt jobb och blir mycket mer uppvaktad nu än nånsin förr i mitt liv... *asgarv*) men är man verkligen ute efter nån annan så spelar det nog ingen roll om partnern är hemma eller på månen. Situationer är fö bara dumma om man själv gör dem dumma eller ser dem som dumma. Full o knäpp i månskenet kan man bli hemma också... (tro mig, jag vet vad jag pratar om)!

Jag kände nog som du när jag var yngre. Precis som nenne säger är man mer lättstött då och tror att det man har är mer givet. Allt flyter, det beror bara på hur man själv hanterar läget.

Vi har valt att se det som att vi unnar varandra den utveckling som vi får professionellt på varsitt håll, men priset blir tiden och vardagen tillsammans. Det priset betalar vi båda på - det är inte en av oss som offrar, utan båda.

anne på grönkulla skrev 2008-10-16 12:40:02 följande:

Jo, det tror ju vi också.

Anne
å sen bah kaa-ching!!!

Vad är det som ska hända sen?

öhh... ja kanske lite mer vardaglig löööv! JO, så måste det vara. Det man har längtat efter och lärt sig att man vill ha. Vardagen med varandra.

Bonga in den bara! *kaa-ching*

typiskt mig, börja väldigt filosofiskt och vackert och sen avsluta med en sexanspelning. Sorry!

*asgarv*

Jo, så måste det ju vara.