Barn... eller inte?
Den berömda "bebislängtan" verkar inte dyka upp. Känns ogörligt i all stress vi redan lever i. Vill inte ens skaffa hund pga rädsla för att inte ha tid för den... Hinner ju knappt träffa varandra.
Nån som känner igen sig?
-
-
Svar på tråden Barn... eller inte?
-
det är svårt när man inte får den där riktiga längtan, jag har den inte heller. Men däremot så kan jag inte tänka mig ett liv utan barn, det kan inte m2b heller. Så jag tror att vi kommer att hoppa och hoppas att vi både kan få och att allt går bra
Hade jag däremot inte vart övertygad om att barn faktiskt är något jag/vi velat ha i våra liv så hade vi nog avstått.
I mitt fall( för min m2b har velat ha barn en tid) är det så att jag aldrig riktigt tycker att allt är perfekt nog eftersom jag är perfektionist, men har bestämt mig( vi men eftersom det är jag som tvekat anv jag jag) att efter bröllopet så är det dags, då är jag nästan klar med utb och vi har redan hus, bil och ordnad ekonomi.
Jag har insett att jag kanske får släppa lite på allt som jag tror man måste "ha" och bara hoppa, jag vet ju att jag/vi vill ha barn, det är det som är det viktiga inte när den perfekta tiden är!
Vet inte om ni förstår riktigt hur jag menar. -
Själv tror jag aldrig att jag skulle må bra över mig själv och livet om det gick så långt som till giftermål tillsammans med en tjej som inte vill ha barn, det är helt enkelt något jag vill hinna med innan jag dör.
-
gällande stressen att inte hinna med allt så kan jag bara säga: Man hinner! På ett eller annat sätt så hinnar man allt. Man gör omprioriteringar.
-
Jo, jag vill ha barn, men min kille vill inte. Han är fast bestämd på den punkten och går inte att rubba. Jag har försökt många gånger. Alternativet för mig är antingen att acceptera det eller att göra slut, leta upp någon annan och försöka hinna få barn innan det är försent. Jag är 37 så det är ont om tid. Synd att han inte sagt något om det förrän nu.
älskarlivet skrev 2008-10-28 09:00:45 följande:Men vill inte du ha barn nu då? -
Men kan du verkligen leva ett helt liv med vetskapen att du valde bort barn, men inte av egen vilja? Hur mycket jag än hade älskat personen hade jag lämnat honom..
Sebastiána skrev 2008-10-28 13:40:10 följande:Jo, jag vill ha barn, men min kille vill inte. Han är fast bestämd på den punkten och går inte att rubba. Jag har försökt många gånger. Alternativet för mig är antingen att acceptera det eller att göra slut, leta upp någon annan och försöka hinna få barn innan det är försent. Jag är 37 så det är ont om tid. Synd att han inte sagt något om det förrän nu. -
jag förstår precis vad det är du menar!Heloise skrev 2008-10-28 09:13:40 följande:det är svårt när man inte får den där riktiga längtan, jag har den inte heller. Men däremot så kan jag inte tänka mig ett liv utan barn, det kan inte m2b heller. Så jag tror att vi kommer att hoppa och hoppas att vi både kan få och att allt går bra Hade jag däremot inte vart övertygad om att barn faktiskt är något jag/vi velat ha i våra liv så hade vi nog avstått.I mitt fall( för min m2b har velat ha barn en tid) är det så att jag aldrig riktigt tycker att allt är perfekt nog eftersom jag är perfektionist, men har bestämt mig( vi men eftersom det är jag som tvekat anv jag jag) att efter bröllopet så är det dags, då är jag nästan klar med utb och vi har redan hus, bil och ordnad ekonomi. Jag har insett att jag kanske får släppa lite på allt som jag tror man måste "ha" och bara hoppa, jag vet ju att jag/vi vill ha barn, det är det som är det viktiga inte när den perfekta tiden är!Vet inte om ni förstår riktigt hur jag menar.
jag tror också att du gör rättsom börjar tänka bort en del "måsten".Det börjar vara ett problem både för allt fler kvinnor(och därmed par) och för asmhället i strot att vi skjuter för länge på att bilda familj, för det är många som sedan visar sig ha jättesvårt att bli gravida.
Just tanken att man ska ha ordnat allt så himla perfekt och att baret ska komma när det passar in i ens liv gör att fler och fler till slut blir utan, fast de inte tänkte det.
Självklart menar jag inte att man inte ska försöka ordna sitt liv, men det är många ggr mkt mindre som behövs än vi tror. -
passionsblomman skrev 2008-10-28 16:48:33 följande:
jag förstår precis vad det är du menar!jag tror också att du gör rättsom börjar tänka bort en del "måsten".Det börjar vara ett problem både för allt fler kvinnor(och därmed par) och för asmhället i strot att vi skjuter för länge på att bilda familj, för det är många som sedan visar sig ha jättesvårt att bli gravida.Just tanken att man ska ha ordnat allt så himla perfekt och att baret ska komma när det passar in i ens liv gör att fler och fler till slut blir utan, fast de inte tänkte det.Självklart menar jag inte att man inte ska försöka ordna sitt liv, men det är många ggr mkt mindre som behövs än vi tror.En del av problemet är nog det enorma fokus samhället lägger på ungdomlighet nuförtiden. Det anses ju lite fult idag att bli vuxen, idealet är ju att man beter sig som en finnig och fjunig sjuttonåring tills dess att man, vid 46 års ålder, efter 2486 sexpartners (eftersom kardinalsynden är att binda sig vid någon för tidigt), gifter sig och bestämmer sig för att försöka skaffa barn, vilket pga ålder och stress innebär att man antingen blir helt utan barn eller måste genomgå diverse provrörsbefruktningar och vad det nu kan vara.
Ungdomen i all ära, det vore nog bra om man försökte uppvärdera det fina i att bli vuxen också. -
Hammerman1 skrev 2008-10-28 19:16:45 följande:Ungdomen i all ära, det vore nog bra om man försökte uppvärdera det fina i att bli vuxen också.
[/citat]
Det kan jag absolut hålla med om.
dessutom tror jag det är ett misstag att tro att man måste ha gjort allt roligt i livet innan man får barn, för att det sedan kommer att vara föralltid och förevigt försent att någonsin mer ha roligt.
Jag har nog förresten aldrig "drabbats" av den omtalade längtan, utan när vi träffades sa vi båda att blir det så blir det, och tur var väl det, för vi var båda runt 30 då, och det dröjde ett år innan det blev, och efter det har inget mera blivit. -
Jag menar inte att jag inte vill ha barn. Jag tycker bara det känns ogörligt. Det är nog därför bebislängtan inte dyker upp.
Det är inte det att jag inte vill växa upp, för gudarna vet att jag samlat på mig vuxenpoäng nu vid 29. Hus, förlovad, ansvarsfullt krävande jobb och bra ekonomi.
Tycker bara att många verkar skaffa barn utan att egentligen förstå vad det innebär. Det förändar ju livet så oerhört mkt.
Och som nån skrev, man blir tjatad på!! främst av svärmor, men även andra, tex jobbarkompisar.
En sa till och med att jag förmodligen inte hittat rätt man ännu, och när jag gör det, kommer jag vilja ha ett kärleksbarn med honom. Hon sa även att jag förmodligen inte var mogen ännu... Hmpf!!!!! Säger man så?? Hon vet mkt väl att vi ska gifta oss och tycker folk borde förstå att alla kvinnor inte lever för att fortplanta oss.
-
Jag har aldrig haft någon barnlängtan (är 31år), tycker nog mest att barn är jobbiga.
Men jag känner att det börjar hända nåt..idag kan jag titta på bebiskläder och brista ut i "ååå va söt" utan att känna igen mig själv alls. Tycker numer även att bebisar är helt ok även om äldre barn ännu känns lite jobbigt.. -
hhaha.. Men barn är jobbiga.. Iaf alla andras!
gotlandsulrika skrev 2008-11-05 16:04:58 följande:Jag har aldrig haft någon barnlängtan (är 31år), tycker nog mest att barn är jobbiga. Men jag känner att det börjar hända nåt..idag kan jag titta på bebiskläder och brista ut i "ååå va söt" utan att känna igen mig själv alls. Tycker numer även att bebisar är helt ok även om äldre barn ännu känns lite jobbigt..