Forlossning...

Ingen fara!

Fick barn nr 1 efter 14 timmar på BB, fick petidin o tyckte krystvärkarna var en "walk in the park", fick sy 3 ynka stygn.

Barn nr 2 kom 8 timmar efter att förlossningen startat. Tog då bara lustgas o badade, var på BB 2 timmar sen kom hon! Inga stygn så långt ögat nådde.

Barn nr 3 exakt samma förlopp som nr 2.....

Bada bada bada!!!! Det är såååååå skönt med de varma strålarna mot magen. Ta med en väninna eller annat stöd. Hade både mamma, pappa o sambo första gången, nära väninna o sambo andra gången, bara sambo sista gången (ångrar detta så mycket, då jag verkligen ville ha min väninna med mig, men hon skulle gifta sig dagen efter så jag hade inte hjärta att ringa mitt i natten)

Min syster har fött 5 barn vaginalt o det har gått jättebra alla gånger. Hon har ALDRIG behövt sy, bara det är ju en bedrift. Vi har båda fått barn mellan 3500-4500 kg så det är inge "små" bebisar heller.

Vår mamma däremot har haft hemska förlossingar båda gångerna, men det betydde inte att vi fick gå igenom samma. Det finns hopp!

Jag minns inte exakt, men första gången tog väl ca 15 timmar från att värkarna startade. Obs! då låg jag alltså inte och skrek en hel dag, de första timmarna var mer som mensvärk. Det var lite jobbigt på slutet precis innan krystvärkarna började, då fick jag den där instängda känslan. Blev lite störd ibland också när personalen småpratade sinsemellan om annat, ville ju bara fokusera på mig själv och min kropp. Jag tycker man hamnade i ett annat mentalt tillstånd än normalt, nästan hypnotiskt. När jag väl kunde börja krysta kändes det bättre, jag fick göra något, jag visste att snart var det över. Fick bara bäckenbottenbedövning som jag lika gärna hade kunnat vara utan, tror jag.

Andra gången sov jag gott natten innan och vaknade med värkar vid 9. Gick upp och gjorde frukost åt oss. När värkarna inte gav med sig ringde jag barnmorskan. Där jag bodde då var det ca 2 timmars resa till sjukhuset, och det fanns en jour-barnmorska lokalt. Hon följde med i taxin ("det har fötts många barn längs vägkanten här") och mannen fick stanna hemma med äldste sonen för vi hade ingen barnvakt att ta till på studs en lördagmorgon. Lillgrabben kom lite tidigt, vi hade planerat att min mamma skulle komma över två dagar senare så vi kunde åka upp till sjukhuset och bo på patienthotellet medan vi väntade, men tji fick vi!

Jag låg och halvsov i taxin. Bilresor är så sövande för mig. När jag kom fram var det bara upp på sängen och föda, klart på 20 minuter. Det var skiftbyte när jag kom, så jag hade tre barnmorskor i rummet, som i princip bara behövde stå och se på för allt gick så smidigt. Kände mig så stark, min kropp visste vad som skulle göras, så närvarande.

Ont gör det. Men jag fick någon sorts kraft att stå ut med smärta som jag normalt inte hade pallat med. Och allt det andra, att man låg där svettig iklädd ful landstingsskjorta med okända människor runt omkring sig, också sånt man normalt skulle lidit av, det försvann liksom, det var så nedprioriterat.

Jag vet att inte alla har så gulliga förlossningar, jag är lyckligt lottad. Men så här kan det också vara.

Tack för alla "bra och smidiga" förlossningshistorier

Har jobbat med handikappade i ca 8 år och även rädslan för att "något" ska gå fel kommer krypandes ibland... Har ni oxå haft den tanken, eller?

Jag hade en sån där drömförlossning.. Kunde inte ha haft en bättre... Var mega rädd.. För pojke nr1 kom med sövd kejsarsnitt..
Så jag tänkte hur ska jag fixa att födda nr2 sen när det är dax.. Tänkte att det kommer att göra mega ont.. Veckorna kom och man väntade och väntade på att dagen skulle komma..
Sen så sa dom att det var dax imorgon sätter igång mig.. Då blev jag mer nervös. För sånt gör ju mer ont hade jag hört..

Men näpp.. Jag väntade och väntade på att det skulle göra ont.. Fast det tog ca 15 timmar.. så hann jag sova lite ibland värkan.. Fick alrdig så att det gjorde ont.. Så för mig gjorde det aldrig ont.. Nu har jag lille pojke nr2 som är 11 veckor..
Det häftigt att födda.. Man värkligen testar sig själv..
Lycka till..

Jag har tre barn och inga komplikationer eller mega långa värkarbeten. Första kämpade jag med i ca 4 timmar, andra 2 timmar och tredje tog lite längre tid 6 timmar blev då igångsatt. Det som har varit "jobbigt" är att jag gått över alla tre gånger 7 dagar, 16 dagar och 17 dagar. De rings en del och alla frågar om det har kommit ,så man får säga NEJ jag ringer när det har kommit.

Det jag vill säga är att det finns en anledning till att man är gravid i 9 mån så att man hinner ställa in sig på att bli mamma och alla hormoner tar över kroppen och känslan över förlossningen. Som fler har sagt prata med barnmorskan du kan även få gå till psykologen om du behöver prata mer. Lycka till med barn planeringen

Mitt tips är att förbereda sig på olika scenarion och läsa på vad det är som händer i kroppen under en förlossning. Om man vet vad det är som händer slipper man nog de där känslorna av panik och inte ha kontroll.
Min andra förlossning var en riktig drömförlossning! Visst, det gjorde ont men det var mer en slags prestationssmärta (som ett riktigt tufft tränigspass) än en okontrollerbar och hemsk smärta. Och då hade jag ingen medicinsk smärtlindring.

här är den långa versionen av min förlossningsberättelse
gravidbloggen.blogg.se/2008/july/nar-molly-kom-till-jorden.html

Jag har haft två "drömförlossningar". Och jag hade bara hört skräckhistorier innan, blev nästan arg på alla dessa människor som gjort att man var så rädd innan... när man, precis som de flesta skriver här, aldrig kan veta i förväg. Den ena förlossningen är inte den andra lik. Men visst finns det likheter också, varje kropp har nog "sitt alldeles speciella sätt" när det gäller vissa saker.

Förlossning nr.1 tog två timmar. Hade värkar ca. ett dygn innan och duschade, duschade. Varmt vatten gjorde susen och det hela blev lite lättare att uthärda Under förlossningen var det inte tal om smärtlindring eftersom allt gick så fort. Men jag hann prova sterila kvaddlar iaf Då är det ju kroppens egen smärtlindring som gör jobbet och precis när jag fick det minns jag att allt svartnade för en stund...

Förlossning nr.2 tog 20 minuter och värkarna i taxin, på väg till sjukhuset, var intensiva och så smärtsamma att de inte går att beskriva... men plågan var inte lång, som sagt Kanske att det gick nästan lite väl fort, hann knappt med mentalt. Sex timmar efter förlossningen blev vi hemskickade.

Båda gångerna har jag stått på knäna och fött (med en saccosäck som stöd), det fungerade allra bäst för mig. Om jag lade mig ner en stund för att vila, kände jag direkt hur barnet åkte bakåt igen. Det var så mycket lättare när barnet tryckte på med sin tyngd.

Det är viktigt att du får en balans i historier som du lyssnar på. Det kan gå på alla tänkbara sätt. Men det är det absolut häftigaste som man kan vara med om, ett mirakel från början till slut Våra barn är unga vuxna nu, men förlossningarna minns jag som om det vore igår

Avstå inte från barnafödandet på grund av rädsla, det går ju att få hjälp med de känslorna på olika sätt. Lycka till!

Måste bara tillägga att även om kvinnan gör själva "jobbet" med sin kropp under en förlossning så är ens partner, eller vem man nu väljer att ha vid sin sida, oersättlig som stöd. Speciellt om man är rädd.
Jag drog och slet i mannens långa hår (stackarn...)när de värsta värkarna kom, vrålade som en arg björn när jag krystade... Men hela tiden fanns han vid min sida, lugn och trygg. Masserade ryggen och peppade, torkade pannan.
Utan honom hade inte mina förlossningar känts lika positiva!