Har inte läst hela tråden. Men det första jag tänkte efter min förlossning (när man började tänka klart igen alltså) var att det här var ju inte så farligt, kan lätt göra om det. Det gick väldigt smidigt, värkar hemma i ett par timmar, tyckte inte alls att det var farligt, lite osäker på om det var dags att åka in. Men vi åkte in, och då satte det igång ordentligt i bilen. Fick bedövning direkt när jag kom in, var visst öppen 6 cm utan att ha tyckt det var särskilt jobbigt tidigare. Västerviksbedövning - kan varmt rekommenderas om det blir ett lite snabbare förlopp. Jag är livrädd för sprutor och sjukhus och brukar nästan svimma bara av ett blodprov. Men jag hade inte en tanke på sådant när man väl var i det skedet! Faktiskt själv förvånad att min pipplighet var som bortblåst, men det är väl något naturligt moderligt eller nåt som kommer fram... =) Man fokuserade bara på det som väntade, jag brydde mig inte ett dugg om att det kom en läkare och stack fyra bedövningsnålar runt livmodertappen... Och det var så skönt efteråt, man kände såklart värkarna, men de gjorde inte alls ont på samma sätt. Efter 1,5 timme på förlossningen var hon ute. Krystade i ca 15-20 min. Det var väl det värsta, men då är var vi ju så nära så jag tänkte inte på hur ont det gjorde. Rena drömförlossningen sa barnmorskan.
Men jag har som sagt också sjukhusskräck och nålfobi och allt möjligt, men tänkte inte alls på det just då! Man har liksom gått och förberett sig så länge på förlossningen och är så fokuserad på det man ska göra. Och till skillnad från en operation så är det ju det mest naturliga i världen att föda barn. Jag blev också lite lugnare när vi fick besöka förlossningen innan och såg att det inte är så sjukhus-aktigt som jag trodde.
