Forlossning...

ja men det är en bra sak.. Då vet dom ju hur läget är och har extra kontroll - detta märkte jag inte av och fattade faktiskt inte det först dagen efter när jag såg att hon hade en pytteliten skorpa mitt på huvudet ;) Hehe hon såg aldrig ut som conehead för den delen heller ;)

Det här har säkert redan sagts:
Du har då lyckats att få en väldigt dålig bild av förlossning...så illa som du beskriver det behöver det INTE vara

Lady o Lufsen skrev 2009-02-14 18:11:58 följande:

syftar du till mig?? Jag har ju prövat att förklara att även om det kan gå mindre smärtfritt så klarar man det och också av den anledningen så sa jag att jag inte skulle skriva ner min födselhistoria.. Kom med råd om hur hon skulle bli av med sin födelseskräck eftersom jag också hade det och kunde känna igen mig i hennes historia..

´Säger det igen, visst jag hade en tuff förlossning - alla har absolut inte det som jag, är ju faktiskt en minoriet men TROTS det så kan jag ju tänka mig att göra det igen..

Innan jag hade fött och alla sa att det går sååå bra, enkelt, kvinnor har gjort det i alla år osv. det hjälpte inte mig för jag trodde inte på dem så i mitt stilla huvud så är det väl bättre att någon som det inte gick som en dans på rosor för säger att: Vet du va, det gjorde skit ont men jag skulle trots 35 kilos viktuppgång och 24 timmars värkar göra om det, eller??

Jag hade blivit grymt besviken om alla bara berättade hur fantastisk allt är och så när jag själv ligger där så är det tvärt emot.. Bättre är det väl att veta att det kan bli tufft, men det går och man klarar det och efter så kan du vara stolt över vad du och din kropp klarat av???

AHhh eller så menar du TS ;)

Lite hormonell om dagen, beklagar...

Na, inte valdigt dalig bild. Inte livradd som sagt. Men samtidigt ordentligt avtand. Det som oroar mig ar ju att man ska vara helt fortvivlad. Sag "Singelmammor" eller vad det nu hette, och Joni berattade att hon ville ga hem. Den kanslan ar den jag ar livradd for, att veta att man inte kommer undan. Nej fy vad hemskt.

Eller jag kanske ar livradd, annars hade jag val inte skrivit har...
Men har ju gatt nagorlunda bra for kvinnorna i min omgivning.

Men kom igen, beratta era BRA historier!

Jag fick tankarna att jag ville gå hem, men just då gjorde det sk*tont och hade jättejobbigt under mina tre förlossingar.

Men efteråt har jag kommit fram till att det berodde på att jag inte hade kontroll över min kropp utan fick snällt göra som den sa mig.

Alla tre har varit olika med ändå lika, bäst smärtlindring hade jag under andra förlossningen med ryggmärgsbedövningen. Hade superbra barnmorska samt narkosläkare som lade bedövningen.

Den första var jag helt anti mot, men barnmorskan övertalade mig men narkosläkaren var helt sjuk i huvudet.

Tredje förlossningen stod jag inte på mig när läkaren tyckte jag skulle ta spinalbedövning, han menade på att jag var ju omföderska så det skulle gå fort. Glöm det så jag födde helt utan bedövning tyckte det var ett h-vete,(men å andra sidan så får inte tandläkaren borra utan bedövningen heller så). Jag överlevde det också och är ganska stolt nu i efterhand är jag stolt att ha klarat det också.

Oj lite långt *sorry*

Alla har det olika så enkelt e det...

Min första förlossning var en mardröm men efter 36 timmar & de flesta smärtlindringar som gick att få så var den ändå alldeles, alldeles underbar... för då fick vi vår son, vad skulle vi göra utan honom

Min andra förlossning var en lycklig dröm & efter 1,5 timme utan någon som helst smärtlindring var det oxå alldeles alldeles underbart... för då fick vi vår dotter och vad skulle vi göra utan henne

Vad jag menar med allt detta är att när du får ditt barn på magen så förstår du varför du har stått ut med smärtan & varför du vill gå igenom det igen.
Lycka till, det är inte så illa när de väl är ute.
Hälsn. Lycklig 2 barns mor!

Var också superorolig och förlossningsrädd innan jag blev gravid, men sedan när jag väl var gravid och förlossningen närmade sig tyckte jag att det skulle bli spännande (!!!) och såg verkligen framemot det. Hade helt och hållet ställt in mig på 30 timmars pest och pina...
Så även om man är orolig innan, behöver det faktiskt inte kännas så när man faktiskt står inför förlossningen, och helt ärligt så de sista veckorna är så jobbigt tunga (tyckte jag som gick över nästan två veckor) att man bara LÄNGTAR efter att det skall vara över och går och hoppas på att förlossningen skall starta, helst nyss...

(Sedan slutade det hela med ett omedelbart snitt för min del, visserligen, men det är en annan historia )

Nehej du, jag syftar INTE på dig- då hade jag citerat dig

Jag svarade på TS fråga i trådstarten!