Ångra sig?

Vad som händer i framtiden kan man aldrig veta.

Man får väl förutsätta om man giftersig att vederbörande är rätt NU. Vad som händer sedan kan man inte kontrollera - hur mycket man än önskar och vill

*trist realist*

Håller med er andra. Jag har valt att leva med personen. Så därför ser jag en framtid o kommer att sträva efter att den ska bli så välmående o lycklig som möjligt!

Ja, det känns som att han är den rätte.
Men som de andra säger, man kan ju aldrig veta.

Ja, han är den rätte och av den anledningen (han är den rätte av flera andra anledningar också) födde jag oss en tösabit för snart ett år sedan, det största man kan göra i livet.

Han är den rätte. Igår, nu och för all framtid. Jag är tvärsäker på att det inte finns någon annan man som passar mig bättre än vad just denne italienare gör. Vad som än händer i framtiden så kommer han därför vara den ende absolut rätte.

Tja...han var rätt för 5½ år sedan när vi träffades och han är rätt NU. Mer kan ingen säga med säkerhet egentligen...
Jag hoppas naturligtvis att han fortfarande är rätt om hundra år!

Han är den rätta.
Kan inte förklara varför eller hur. Men jag kan inte föreställa mig mitt liv utan honom och jag vill inte försöka heller.
När jag tänker på mitt liv framåt... Barn, hus osv. Då är det honom jag ser bredvid mig. Jag vill inte uppleva saker utan honom... Jag saknar honom efter bara några timmar isär.
Sen kommer det komma kriser och problem. Såklart...
Men att kämpa för vår skull ingår i dealen när jag insåg att han var den rätta. Jag kämpar alltid mest för de jag älskar mest. Och jag älskar honom mer än jag älskat någon annan.

Rätt och rätt - jag har liksom vant mig vid honom

Vi har klarat oss igenom barn, eknomiska svårigheter och andra kriser och vet att vi står pall. Som jag skrivit i talet till honom (ungefär):

du känner mig som ingen annan, kan mina svaga sidor och accepterar dem - om än inte alltid med glädje.

Mer än så kan man väl knappast begära av en livspartner, att bli accepterad och älskad för dem man är??

Jag kan ärligt säga att det vid ett flertal tillfällen har dykt upp tvivel i vår relation och oftast är det jag som proppsar på allt mellan himmel och jord som behöver ventileras. Han är trygg, stabil och min älskade. Han är min familj och min vän. Det är honom jag vill ringa till först när det händer saker som är viktiga i mitt liv och det är bredvid honom jag vill somna på kvällen. Jag också ärligt säga att jag vore inte den jag är idag om det inte varit för att jag haft honom i mitt liv, han är min och jag är hans, så enkelt är det.

Efter 10 år tillsammans är han kanske inte den som väcker de mest passionerade känslorna jag har i kroppen och han är uppenbarligen inte lika romantisk och gulle-pluttig som många andra karlar jag hör talas om. Men om han ryktes från mig, från livet eller på annat sätt lämnade mig, så tror jag inte att jag skulle orka kliva ur sängen, orka leva vidare... ja, sorgen skulle vara enorm. Han är en del av mig och jag en del av honom, vi hör ihop.

Kloka ord...
Jag bara håller med.