Ångra sig?

Jag tycker du fått ganska ärliga raka svar - vari "gullet" skulle bestå vet jag inte. Men är svar du inte vill höra ok? Du kan bara agera som den vuxen du är och ta ansvar för dina egna känslor och tankar. Är du inte mogen för äktenskap, gå inte in i det med öppna ögon då.

Du verkar vara i så stort behov av bekräftelse att en tjej inte är tillräcklig. Frågan är väl om det "går över" eller om du kommer leva ensam med många krossade hjärtan bakom dig. Är du trogen? Kan du se dig med henne så långt det är möjligt? Vem ringer du först om det strular på jobbet, t ex. Är det hon du tänker på först?

Det svåra är inte att få alla tjejer man vill ha. Det finns väl fler än du som är framgångsrik på den punkten. Men alla får inte KÄRLEKEN. Vill du hitta den eller vill du bara knulla?

Hmm, vet din flickvän om hur du tänker? Jag hade definitivt inte velat gifta mig med någon som inte kan tänka sig att vara med mig för resten av livet, och jag hade hellre tagit den smällen nu att få veta det än att gå och längta efter att få gifta mig med killen och till slut inse att han inte alls känt som jag. Jag tycker att hon förtjänar att få veta hur du tänker, det hör till ett seriöst förhållande att man pratar så pass med varandra anser jag.

JAg tror absolut jag fattar vad du menar TS.
Du uttryckte dig kanske bara lite galet

Jag tror absolut att det finns stunder som folk tvivlar (överlag alltså, man får väl tro att alla här är sanningsenliga) då och då.

Personligen ser jag inte det som nån förlust att inte få ha sex med fler. Däremot så kan jag känna att jag kan sakna "nykärkänslan". Även om man återupplever den då och då i sitt förhållande så är det ju sällan riktigt samma sak.

Man kanske får gå ett steg längre och se vad som innerst inne är viktigast: Att man älskar den man gifter sig med, eller känslan av "kär i kärleken" (Alltså nykära).

Kommer man fram till att nykärupplevelsen är viktigare/starkare än den "mogna" kärleken till sin partner - ja då bör man nog inte gifta sig (just nu iaf).

Just här på BT så hopas nog de som i mångt och mycket är sådär "genomlyckliga" och högt över taket, insnöade i planeringar osv.
Om du går ut till gemene man på stan så tror jag du får andra svar - om de är helt ärliga.

Folk får kalla fötter, folk har funderingar och tvivel - i olika stor utsträckning. Men det är ju väldigt bra att tänka över dem INNAN man ger sig på att gifta sig

Vet ni, när det började gå upp för mig att jag faktiskt ska gifta mig om bara några månader så började jag tänka. Jag älskar min M2B och vi har varit ihop i 10 år och har barn tillsammans. Men jag tänkte faktiskt för ett litet, litet ögonblick-gör jag rätt? Det var under en nanosekund men jag hann fråga mig själv det.
Jag tror att frågan kanske inte handlade först och främst om min kärlek till M2B eller inte, utan om jag var beredd på att visa vår kärlek i strålkastarskenet genom att gifta mig. Jag tror att frågan till mig själv bottnade i en rädsla att stå framför prästen och inte vara så där otroligt, pirrande, härligt nyförälskad som man är till en början. Efter 10 år och två barn och renovering av hus så flödar ju inte direkt romatiken och alla pirriga känslor. Tänk om det inte känns så där innerligt och härligt som man hör alla berätta om.
Detta skedde alltså under ett litet litet ögonblick, men visst har jag tvivlat på om jag gör rätt, absolut!!
Nu känner jag att jag verkligen har koll på den känslan som fick mig att tvivla, hade jag inte det skulle jag inte vara mitt uppe i att planera vårt bröllop. Jag har absolut träffat den rätte och känner att han är den som gjort mitt liv till en fantastisk resa och nu fortsätter den, det enda som förändras är mitt efternamn.

Kalle32 skrev 2009-03-06 02:23:15 följande:

Jag känner mig 150% säker, om inte mer. Jag har varit gift en gång innan, vi träffades när vi var 17/18. Mitt nuvarande förhållande är på en helt annan nivå. Vi har en ömsesidig respekt. Vi lyssnar på varandra men accepterar även varandras olikheter. Jag vet han är rätt, lika som har vet att jag är rätt.

ALDRIG I LIVET, HAN ÄR DEN RÄTTA! han är lång & jag kort, han är smal & jag tjock, NU! ;) Han älskar ordning & reda, jag ser till att strö ut saker kring oss, kan älskar Carboncyklar & jag tycker att oxiderat järn funkar bra! Han blyg & jag utåriktad, han får mig att le, skratta och glömma sorger, jag får honom att våga leva livet fullt ut & VI båda får varandra att veta att vi fixar dettta tillsammans...

När vi träffades var det han som föll pladask för mig. Jag föll inte på det sättet. Jag blev inte förälskad eller blind, utan kärleken till min man har växt fram för jag ser alla fina sidor och hur go han är mot mig.
Jag velade länge. vi sköt tom upp förlovningen för att jag kände att jag behövde fundera ett varv till.
Nu käns det bara bättre och bättre. Visst kan jag tänka i bland när jag ser de sidor som fick mig att vela - vad har jag gjort? Men jag vet att jag inte kan hitta en mer passande kille och vi har så roligt i hop.

Boktips: "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman. Familjerådgivare som menar att vi alla förväntar oss att få och ge kärlek på ett visst sätt. Tex mannen kommer hem med blommor och choklad för att visa hur mycket han älskar tjejen. Och han gör verkligen det. Medan hon tycker: Han har ju inte spontant pussat och kramat mig på hur länge som helst, alltså älskar han inte mig.
Chapman menar att vi behöver förstå vad vår partner behöver och längtar efter och sedan lära oss att uttrycka det - och göra det av kärlek.
Jag har själv läst den typ 4-5 ggr och haft hjälp av den i min relation. Den är lättläst och ger praktiska enkla tips.

Att man kan tvivla ibland och att man inte alltid är så säker o kaxig o att relationer är svåra (vi har ju med människor att göra!!!) är det nog ingen som inte håller med om. Men som vuxen får man ju ta ansvar för de relationer man har. Är man inte mogen för det (och fantastiskt nog t o m har självinsikt nog att förstå det) så finns det ju ingen anledning att gå vidare till att binda sig JUST NU.

Vi älskar varandra och har bestämt oss för att förenas i äktenskapet. Jag tror det finns fler som skulle kunna passa oss båda egentligen, men att vi är en toppenmatchning!! Vi tror båda att det är Gud som lett oss samman och att det inte är en slump att vi ska gifta oss.