Har du skrivit testamente?

Eftersom jag inte har egna barn har det inte vart aktuellt för mig , men min syster har 3 kottar och då har vi sagt att jag ser efter dom om det händer henne nått- fast dom är så pass stora nu så jag tror dom klarar sig själv. Men finnas där är det klart man gör

Men man skulle väl kanske skriva något papper och förklara hur man själv skulle vilja ha det ifall något händer.En olycka händer fortare än man tror

Ja, jag insåg när de pratade att det faktiskt rent lagligt inte är självklart att släktingar får vårdnaden helleeeer. I princip kan vem som helst annan också lämna in anspråk om att vilja bli vårdnadshavare istället och då måste det utredas. likaså om flera släktingar säger att just de vill.Efter Tsunamikatastrofen blev det visst många sådana tvister...

Förresten tror jag vi i det här landet rent allmänt är skitdåliga på att prata med varandra om hur vi vill ha det med allt möjligt runt det faktum att vi kommer att dö. Jag har pratat rätt mycket med mina föräldrar, för jag vill absolut veta hur det vill ha det med begravningar och allt möjligt.

Jag har ju inga barn så sådana saker skulle inte bli ett problem för mig/oss om jag/vi dog av någon oväntad anledning.
Det som skulle bli bråk om vore väll kanske pengarna på kontot, men då vet jag att jag har en familj som klarar av att sköta det fint - det har då aldrig varit några problem med tidigare släktingars död.
Där emot har jag skrivit ett "vita brev". Det är viktigt för mig och min familj att det finns, för att ingen ska behöva undra och knappt heller ta tag i den biten utan det blir mest bara att läsa högt så är det löst.

trodde det var en grund til at man hadde gudforeldre......
(hvertfall i norge)

Eftersom att jag inte har några egna barn kan jag bara säga hur min monster gjorde det. Min moster R har två barn moster L är gudmor till båda dessa barn och R har sagt att det är L som får ta hand om dem ifa att det händer R något.

Jag vet inte hur mycket lagstadgad kraft titeln gudmor/gudfar har. Jag tror att det skulle bli L iaf eftersom hon inte har några barn och hon bor i samma stad till skillnad från de andra i släkten.

Gudmor/gudfar eller "faddrar" som det väl heter i Sverige har ingen som helst laglig betydelse. man tar överhuvudtaget inte på sig något som helst sådant ansvar om man säger ja till att bli fadder.

Vi har inga barn. Vi har dock varit noga med att anmäla oss till donationsregistret och prata om hur vi vill ha våra begravningar, sista vilan etc. Jag har sagt till min mamma att jag vill att hon ska skriva något om hur hon vill ha det inför begravning och sista vilan i och med att jag kommer vara den som tar hand om sånt när den dagen kommer. Hon vill inte riktigt prata om det men nu har hon i alla fall funnit sig i att jag kommer donera bort hennes organ om hon inte anmäler annat.

Ja, är det inte lite märkligt att vi har så himla svårt att prata om de här sakerna? Ta bara det att vi säger OM jag dör....Det är ju typ det anda vi med säkerhet vet ATT vi gör!

Får känslan när jgag tar upp det i samtal med folk att de genast tror man är en dysterkvist som bara tänker på döden...
(vilket verkligen inte är fallet)

Jag brukar också fundera på det. Vill hellre att man är medveten om och tar med det i beräkningen nu i livet, då tror jag man har mycket vunnet när den dagen kommer och någon nära dör och man ska ta alla beslut. Pratade med en vän som är präst häromdagen och hon berättade att hon brukar fråga sorgehusen om de hade möjlighet att fråga den avlidne vad h*n hade för önskemål. De flesta svarar nej, även om personen i fråga fått besked om att h*n har 2/4/6 mån kvar att leva t ex. Då tycker man att det borde vara ett ganska naturligt samtalsämne, men vi är så stela inför tankarna på döden!

Jag har pratat med min man för ingen av oss vill ligga på en kyrkogård under en sten utan vi vill blir spridda någonstans, och då skulle jag såklart önska att vi blev det på samma ställe! I och med att han är man och 7 år äldre än jag är det gandka rimligt att tro att han kommer dö före mig.

"Bara"detta med organdonation är ju en tillräckligt viktig sak att ta reda på hur ens nära resonerar runt. Min sambo vill INTE donera organ, vilket överraskade mig lite, men då vet jag ju det iallafall!