Livets stora och små frågor

Nej ute är bättre, häng lie plast över den så den får som ett litet växthus.

Tack för alla hållna tummar och hoppningar! Jag själv hoppas så mycket att jag nästan inte står ut...

*kramar tillbaks*

fru AM skrev 2009-07-16 21:04:27 följande:

Snorkfröken: De 30 milen är söderut, mot lingonröda tuvor...
Faktiskt lita av att "återvända till rötterna" för min del då min släkt på båda sidor sedan generationer tillbaka kommer från det landskapet, fast inlandet istället för kusten.

Min pappa som bor därnere blev alldeles tjock på rösten när jag berättade att det finns en chans att vi flyttar ner så det bir tio istället för 45 mil emellan oss.

Vad glad jag blir av alla hållna tummar!

En lite skön sak är att mitt i allt detta har jag nästan glömt allt dagräknnande efter förra inseminariet. Idag är det plötsligt dag 25 och tiden har gått bra mkt fortatre än den brukar de senaste 10 dagarna.

Lider med er som mår ill, fy tusan! Jafg slapp det själv efter ett tag, men det kom tillbaka enstaka gånger. Min arma mamma däremot...fy fasiken vad hon spydde! JÄMT och i stort sett hela graviditeten. Som tur är har ingen av hennes tre döttrar haft det så.

Skeden i blöjan garvade jag högt åt! Tur det inte var en gaffel!

muggles: jag tror det där är en del av någon fas för Moa. När jag började plugga och sonen började på dagis, så började han MYCKET tydligt "straffa ut" mig för att jag inte var där som vanligt, så när jag äntligen kom hem på kvällarna och hade längtat mig blå efter honom, fick jag INTE läsa sagan eller bada honom eller vad det nu var han sa NEJ! och höllupp lilla handen som en stoppskylt. Och så sa han Pappa! mamma NEJ!

Herregud, man höll ju på att börja gråta! men det gällde ju att inte visa honom det och att det inte funkade. Dessutom fick vi jobba på att han skulle känna sig trygg i de nya rutinerna OCH att både mamma och pappa visst fick och skulle allt som föräldrar ska.
Däremot gjorde vi ingen större sak av det hela. Ibland fick far i huset dra iväg till affären eller så så att det blev mer självklart att jag skulle läsa osv. Jag vare sig backade ifrån sonen eller tvingade fram saker och det där gick över på ett litet tag. Men det var hemskt! Sonen var förresten 2 och 1/2 när det här utspelade sig.

Vad gäller andra personer än föräldrarna så har han nog främst "valt" oss ifall vi är i närheten men farmor eller mormor om de tex ätit frukost själva för att vi sov.

Snorkis: sedan jag började med hormonerna så har mensen kommit mellan dag 27 och dag 31. Nu sist sa ju de mer luttrade här att progesteronet kan fördröja blödningen också, så jag har testat runt dag 27-28 de senaste tre månaderna. (utan hormoner kan det vara hur hoppigt som helst)
Så på söndag eller måndag börjar det ju vara testläge då om inget hänt innan dess.

Ska ju inte ljuga och säga att jag inte tänkt alls, men jag har definitivt glömt att gå och känna efter och våndas och så. Mer har det varit att "TÄNK om det kunde klaffa med detta också, då är det fasiken ett tecken från skyn med huset i samma veva..."
Och så är båda grejorna så stora att man knappt törs hoppas alls...

Nä, inte anat än lite känningar i magen som dragningar och lits stickande känsla, sådär som inför mens, men som precis likaväl kan vara tvärtom. Mest att "något" pågår.

Helt nollställt hur det ligger till.

Fast min första graviditet var det inte annat än att det kändes som att jag skulle ha mens när som helst, bara det att den aldrig kom.

Lite illa har jag mått ett par nätter, men det skyller jag på sömnbrist för att jag har så mycket som snurrar i min skalle, samtidisgt som skatorna väcker mig kl 4 när de börjar slåss med trastarna om körsbären i mina körsbärsträd...

Ääääk, det där illamåendet saknar man ju inte precis.
Som tur var-i just det avseendet så var jag sjukskriven under min graviditet, vilket innebar att jag åtminstone kunde ligga kvar och ynka och inte behöva sätta mig på en skumpig buss i 45 minuter, vilket annars hör till vardagen.

Och spänningen ja, den är oliiiiidlig.

Läsa ikapp en vecka i den här tråden? nej det går inte. Jag har givit upp det och hoppar in typ där det går när jag kan, annars hinner jag BARA läsa den här hela den dagen...

*fisk och skaldjur fisk och skaldjur fisk och skaldjur*

åååååååh vad det är alldeles fantastiskt GOTT!

Och nu blir det kräftsäsong och då ska jag äta så mycket svenska kräftor att fingrarna skrynklar sig av allt salt.

Mrs B skrev 2009-07-17 18:07:32 följande:

Himmel vadmycket hus det är här nu!
Muggles, jag tror du har rätt och att mormor nog kommer behöva visa att Moa inte bestämmer över henne.
Sedan KAN det ju vara bara en grej hon kör med nu, för det växlar sannerligen ibland med de små och vad som passar och inte.

Angående plånboken: JAG tror på Gud så å dina vägnar: tack gode Gud för att Muggles fick tillbaka sin handväska!

Fy vad jobbigt det är att upptäcka sådant där! och så GLAD man blir varje gång man påminns om att det faktiskt finns ärliga människor!