Livets stora och små frågor

Nej inge orsak als! Jag har bara inte alls hunnit med att göra ngn plan känner jag och inte ens kolat om och hur länge man får hålla på. Ivf får jag väl söka för privat isåfall vad jag försår eftersom vi redan har barn. hela den grejen har jag n mindre hunnit sätta mig in i.

Jag vet inte alls och vi har inte diskuterat så mkt härhemma, så jag får ta ett snack med M och min sambo och höra vad de säger. Nu under sommaren medan jag är arbetslös har vi ju alla möjlgheter att åka dit iaf, så ngt försök till bör vi väl kunna ha tålamod med.

Min första son är nu 8 och 1/2 år. Jag har hela tiden velat ha fler, men min sambo har varit nöjd med ett de första åren. Sedan ungefär 4 1/2 år har vi sagt "blir det så blir det" och jag har försökt få lite koll på ÄL í över 3 1/2 iallafall, men det har verkigen inte blivit ngt.

Nu har jag en nattskiftsarbetande ma, så det är inte alltid vi kunnat pricka in Äl men ändå.

Detta var insemination nummer tre.

Jag är 38 så det är lite bråttom.

Ja, så är det, testade negativt i fredags morse men det har bara kommit en ynkaste lilla brun strimma än. Men det lär väl bli mer...
Ivf har jag vad jag förstått inte möjlighet att få göra då jag redan har barn, utan där är kön för dem som inte har alls.

Hm, jag tror nog tyvärr att vi hör till dem som inte har så värst råd att betala vad det väl frmodligen kostar.

Har inte ens övervägt ivf eftersom de sa att man inte fick hjälp ed det när an har ett barn.

Jag måste bara säga att de faktum att jag ens gjort ett par inseminationer är nytt nog i min tillvaro, jag har haft fullt upp att hänga med på den här känsloresan i vår, för när jag väl ringde så gick det så jäkla snabbt.

Helt meninglöst kan det väl iaf inte vara med att göra det vi gör nu? Då vore de ju helt oseriösa på kliniken och det känns de inte.

Det är ägglossningen som är det vi behöver hjälp med. Jag är oregelbunden som jag vet inte vad. Simmarna är kanon,så pratet har faktiskt mer känts som att bara vi lyckas hitta ÄL så ska det inte finnas ngra hinder att det kan bli, och eftersom sambon jobbar skift och vi knappt KAN försöka själva jämt-vi har ju ett barn som liksom är där och vaken, så såg de på kliniken ingen anledning att vi skulle försöka hemma själva utan att det var bättre att gå på insemination direkt.

Usch, nu blir jag skitledsen! Det känns som att ni alla här ligger jäkligt långt före mig i processerna, jag har inte ens föreställt mig ivf eller gjort värsta planen.
Jag ringde ett samtal i februari och trodde jag skulle gå på engyn-undersökning och kanske spola äggledarna eller så. Plötsligt var det spermaproc och hela baletten so var grejen, på bara en halvtimmas rundtskickning på telefon var det brådska och tusen nya ord...
"Bara" att ligga och göra VUL och insmineras har varit en jättestor grej för mig mentalt att hänga med i.

Hm, jag vet inte...jag säger inseminationer...Vi gjorde en där vi inte riktigt kunde göra hela grejen, alltså flera i rad, för det var storhelg och stängt, så den räknar jag knappt, men sedan har vi gjort två, och den här var den som såg bäst ut fast vi hann baram med en "omgång" för det visade sig att jag redan ägglossat så det blev bara ett prov som hanns med.

Mmm... ja, saken är ju den att vi hela tidendels sagt att vi ju har ett barn och att vi dessutom varit övertygade om att man inte ens KUNDE få någon hjälp alls då, så bara att vi helt plötsligt hörde till dem som skulle få hjälp och göra hormonbehandlingar och så var en enorm omställning i vår värld.

Du skulle sett min sambos ansikte när jag sa att han skulle åka och runka i en burk...

Herregud, vi hade en natt då vi bara rök ihop som jag vet inte vad, i rena paniken över allting.

Nu alldeles nyss fårgade jag hur dt kan komma sig at han ADRIG säger något om allt det här med mindre än att jag tar upp saken.
Han säger att han inte vill gå och oroa sig för ngt han ändå inte kan påverka.

Detaljen att han kanske ändå hade behövt visa MIG att han åtminstone är med i processen glömde han kan man säga.

Faktum är ju-som vanligt att allt detta som pågår i min kropp, det pågår inte ihans, så han stänger väl liksom av sig och försöker att inte tnka och grubbla, men jag gör ju för fasen knappt annat än räknar och håller reda på olika slags dagar.

Han vill gärna ha en liten till, men skulle det inte bli fler, så är det inte någon katastrof för honom.
Jag lever ju däremot med insikten att det blir försent och känner just nu att jag inte funkar och får ju uppenbara kommentarer om att jag börjar bli för gammal av folk runtomkring..

Ja, det vore väl praktiskt!

Låter som nåt för mig-jag är en tant!

fru AM skrev 2009-06-22 09:57:56 följande:

Nää, den kommer tillbaka ändåJag vet dessutom flera syskobebisar som blivit till medan mamman ammat första barne. Min egen lillasyster är ett exempel. Ett "hoppsan-syskon"

fru AM skrev 2009-06-22 09:59:33 följande: