Gifta sig för andra gången?

Nyen80: Jag har ingen som helst erfarenhet av äktenskap två gånger, ska så småningom nu ingå mitt första. Men har brutit en förlovning i tidiga ungdomen och kan på något sätt kanske tänka mig vad du går igenom. Mannen jag bröt förlovningen med fick diagnosen Social fobi, spelade dator dygnet runt och ville inte göra något varken med mig, andra,ökade markant i vikt eller ville tänka framåt. Kärleken fanns visserligen i grunden, vi båda ville fortsätta, men jag insåg med bra förbehållning vart det hela var på väg.

Utifrån din lycka idag tycker jag du ska satsa på din nya kärlek. Du vet nu var du står i dina känslor till honom men också till dig själv. Visserligen är jag en optimist och tror på att tänka framåt men det låter som att du är lycklig nu och att du är värd att njuta av det. Det är också viktigt, har jag med tiden tagit till mig och lärt mig utav visa människor, att släppa taget, våga hoppa och njuta av det som är idag. Bitterhet eller ångest för det som redan hänt eller ångra sin historia skapar kanske egentligen mer problem.

Vad gäller frieriet så känner du i kroppen när du är redo. Din kropp, dina sinnen och dina känslor är i fullständig balans och lyckan bubblar inom dig. Du vet när den dagen är här.

Lycka till!

Man ska väl alltid köra på och göra det som känns rätt för en själv. Det är du som lever ditt liv. Inte omgivningen!

Givetvis under förutsättning att barn och familj inte far illa av ens handlingar!

Jag anser utan att kunna alla turer (för det antar jag att det varit!) i ert förhållande att man bara har ETT liv, en möjlighet att göra något bra av tillvaron! Varför inte satsa?

Det kan ju hända att även denna man efter några år är fel man, men då har du iaf provat! Och det finns inga garantier i kärlek, funkar det så funkar det, men man måste ta steget och prova först, annars är det garanterat att det INTE funkar!! Jag har själv en stor familj som "vet" hur det mesta funkar/hur man "bör" göra i olika situationer osv, och jag har väldigt svårt tidvis (är trots allt 30 år, dock lillasyster! ) att försöka bortse från allas välmenande önskemål/krav och hur man bör göra.

Tänk om du om typ 10 ångrar allt du INTE gjort? Eller ännu värre, lyssnar på alla som kan "din" situation bättre än du och låter tiden rinna iväg bara för att "det måste" ta x antal år mellan kärlek och bröllop, eller mellan två äktenskap. Låt lyckan komma in så fort som möjligt om det finns någon att hitta den med!

Och är det inte underbart att du under kort tid hittat kärleken 2 ggr så pass att du kan tänka dig att gifta dig igen? Många är nog både bittra och ledsna så in i h-vete på män efter att ha gått igenom det du gjort. Så ta chansen till lycka, då glömmer du antagligen olyckan fortare. Lycka till, jag tror att du vet vad som är rätt innerst inne, LYSSNA PÅ DET!

Oj, vad härliga svar jag fått! Vet inte varför jag är ängslig egentligen, är väl mest vad familj o vänner ska tycka. Men samtidigt känns det bara såå rätt och de ser ju att vi är lyckliga ihop.Jag är ju ändå en vuxen människa (30 år) även om ens föräldrar kan få en att känna annorlunda i bland ;) Trodde aldrig jag skulle våga tro på kärleken och äktenskapet igen men den här mannen har verkligen fått mig på andra tankar. Jag har bestämt mig, jag ska fria och sen får vi se. Shit, vad pirrigt det blev helt plötsligt!

Återkommer med hur det gick, nu måste jag planera. Tips någon?

Hej..

Jaa jag kan ju bara svara hur jag själv tänker och skulle göra.. Och jag hade nog INTE friat så tätt inpå..

Varför måste ni gifta er redan nu? Kan det inte vara bra att ge det mer tid?? 9 månader är inte ett särskillt långt förhållande i min värld och MYCKET kan hända den första tiden. Man har ju sin nyförälskelse..
Man kan ju ha ett underbart förhållande lite längre tills man vet att vardagen efter ett tag håller så att säga..

Jag menar inte att komma in och vara ett neggo!! Utan jag är lite av en realist!

Jag hade tänkt att vi i så fall (om han svarar ja) Skulle gifta oss nästa sommar och då har vi varit tillsammans i 2 år. Tycker inte det är kort tid generellt för ett förhållande men alla tycker vi olika =)

Jag ska gifta mig för andra gången. Förra gången hade vi varit ihop i 7 år, sen visade det sig att han var en riktigt knäppis. Nu gifter jag mig med min sambo 2 år efter att vi träffades första gången. Känns så himla bra!

Det finns inga garantier oavsett hur man gör och att få gifta sig relativt nyförälskad är helt underbart.

Familj och riktiga vänner gläds för min skull. De vet hur sårad jag var och de ser och märker hur lycklig jag är nu.

Inget svar på hur du ska göra men detta är mina tankar.

Nu var det ett tag sen någon skrev i den här tråden märker jag, men ifall att du läser så tänkte jag dela med mig av mitt "tänk"

Jag gifte mig också 2006, i september. Vi hade varit ett lyckligt par i 2 år och 5 månader då. Vi var lyckligast i världen, och han öste beröm över mig varje dag, och allt var så "fantastiskt" och "underbart" i hans värld.
8 månader och 4 dagar senare låg det ett brev på köksborde en morgon när jag kom ner till köket för att göra frukost åt mig och min lilla dotter (som jag hade sen tidigare). Han skrev att han inte visste om "han orkade längre" och att han "kände sig tom på känslor". Hela min värld rasade samman. Jag fattade ingenting, hade inte märk av något särskilt. Vi hade firat dagen då vi träffades bara några dagar tidigare med champagne.
Det gick 2 dagar utan att vi pratade så mycket för han "behövde tänka" om sen kom han med beskedet att han ville skiljas dagen innan hans födelsedag, kl 21 på kvällen.
Jag hade flyttat till hans stad 8 mil ifrån där jag kommer ifrån, ja jag hade vigt mitt liv åt att få leva med honom. Nu var jag tvungen att flytta hem igen, leta lägenhet, leta skola till min dotter, hitta mig själv mitt i allt, skicka efter skilsmässopapper, kontakta jurist och mäklare...jag blev sjuksriven och flyttade hem till en vän och sov på madrass på vardagsrumsgolvet med min dotter i 2 månader.

Det är det mäskligaste och det hemskaste jag varit med om. Jag fick aldrig någon bra förklaring till varför han ville skiljas...så det var inte så lätt att gå vidare, med alla spekulationer om vad som hänt.

Men livet går ju trots allt vidare (vare sig man vill eller inte brukar jag säga) och på dagen ett halvår efter uppbrottet fick jag kontakt med en fd arbetskamrat som jag började "dejta". (Det behövdes ett halvår för skilsmässan att gå igenom pga att vi hade barn sen förut båda två), så det var ju lite komiskt att vi träffades just den dagen.

Nu har det gått 1 år och 8 månader och bor ihop. Den 18 juli förlovade vi oss Och livet känns väldigt behagligt!

Någon gång ska vi gifa oss, men när har vi inte bestämt.

Så jag säger bara: Livet är för kort för att väntas på. Följ ditt hjärta!

Ja livet är för kort att väntas på- jag håller med

Jag gifte mig -00 kort efter min canceroperation, och läkaren sa att jag INTE skulle ta några beslut under läkningstiden eftersom det tar ett bra tag för kroppen att läka sig själv både fysiskt och psykist , men men

Ett HALVÅR efter bröllopet sjönk kronan ner och jag tänkte- vad i H-VETE tänkte jag på, för jag har ju inte trivs med denna mannen på flera år och försökt komma bort från honom. ca 1år efteråt träffade mannen jag nu tänker gifta mig med och han är yngre än mig.2010 gifter vi oss

Lycka till och håll i kärleken när du hittat den

Jag skulle ha gift mig den 23/8 förra året men min kille kom hem 3 veckor innan och sa att han träffat en ny när han var ute på en konsert den 26 juli.
allt var inköpt och planerat och jag fattade inget för han sa hela tiden att han älskade mig och jag såg det i hans ögon.
jag bröt ihop och det slutade med att jag fick be om hjälp med att flytta därifrån och då dök M upp och hjälpte till att bära mina saker.
Det tog ett tag för mig att inse att jag fallit för han och blev arg när han sa hur mycket han tyckte om mig.
I morgon flyttar vi mina sista saker hem till han och den 10 juli 2010 gifter vi oss.
Jag anser att man bara lever en gång och hur länge man vart ihop inte avgör om det håller.
KÖR PÅ

så spännande att läsa era inlägg..

själv gifte jag mig 2004 efter att ha varit ett par i åtta år och förlovad i fem. vårt förhållande hade alltid varit bra o stabilt även om "när vi skulle skaffa barn" var en het fråga...

åtta månader efter bröllopet började exet prata om att vi inte hade det bra och att han inte kände som tidigare.. (inte konstigt att det inte var bra när det senare visade sig att han hade ett förhållande med sin kollega!)

efter att min man lämnade mig för tjejen på jobbet o skaffade barn kort därefter var livet allt annat än ljust. MEN två år senare, för två år sen träffade jag en ny man, jag blev gravid direkt och om två månader ska vi gifta oss! han gör mig såå lycklig och jag kan inte tänka mig att inte vara gift med honom!

man lever som sagt bara en gång och när man blivit bränd inser man det helt klart tydligare än tidigare! lycka till!

Jag tycker att du ska göra precis som ditt hjärta säger!

Man oroar sg ofta över vad andra ska tycka och man skulle nog bli förvånad om man visste hur lite folk egentligen tänkte sådana tankar om en!

Klart du ska gifta dig! Du är ju kär ;)